Verbens pluralformer

Jag tror att de började försvinna på 1940-talet. Nu var det slut med "vi gingo" och "de kommo". Kanske inte helt slut. En del äldre redaktörer och skribenter fortsatte nog med pluralformerna ända tills pennorna föllo ur deras händer.
Möjligtvis hände detta på 1950-talet.
Det var kallt igår kväll, idag betydligt varmare. Just nu -4,7 grader. Det är ju en viss skillnad om man jämför med -14.
Jag bläddrar i en bok om Sverige under 2:a världskriget. Den är skriven av Hans Dahlberg och om jag inte missminner mig arbetade han på Sveriges Radio för cirka 30 år sedan.
Vår beredskap var inte så god till en början men blev bättre sen.
Trots kalla vintrar, dåliga kläder och enkel mat, blev svenska folket bara friskare. Kanske just därför.
Men okej - maten...
Konservfabriken Diana lockade med "Skogsfågel" och "Skogsvilt". I det första ihopkoket återfanns skata, kaja och mås, det andra bestod av nermald grävling. Jag känner redan hur det vänder sig i kistregionen.
På konservburkarna stod det förstås något annat. Fabrikörerna ställdes inför rätta för bedrägligt förfarande och blev fällda för man fick inte använda falsk varubeteckning ens under krigsåren.
Förresten är väl måsen ingen skogsfågel?
Däremot åts det många knorrhanar. Aldrig har väl denna obetydliga fisksort blivit mer uppmärksammad än då.
Var finns de idag dessa knorrhanar? De verkar föra en tynande tillvaro på sjöbottnarna. Endast ett krig kan få upp dem till ytan igen.
Vallentunasjön har förresten rensats på många ton skräpfisk. En båt har kört fram och tillbaka och trålat. Nu är sjön täckt av is. Det lär dock vara förenat med fara att ge sig ut på denna. Det ymniga snöandet har gjort att isen inte tjocknat tillräckligt.
Det var annat förr när Göteborgarna kunde promenera ut till Vinga fyr. Då höll isen. Även över till Danmark gick det att spatsera. Men det var nog ingen som ville göra det under kriget. Kanske åt andra hållet?
Nu är det söndag morgon.
Jag var uppe tidigt i morse och råkade få syn på tåget från Kårsta som stannat vid Ormsta station. Alla vagnar var tomma. Det såg spöklikt ut. Men nere i Vallentuna kom några människor springande, de skulle tydligen med.
I morgon är det Lucia, "...elva nätter före jul...".
Vi ska äta risgrynsgröt och skinkmacka på jobbet, lussekatter till kaffet förstås.
I skolan fick man på Luciadagen också risgrynsgröt samt en liten påse innehållande ett paket russin, ett paket fikon, en clementin samt möjligen något annat.
Det kändes väldigt festligt att få denna påse. Det var lite speciellt, ett avbrott i vardagen.
Kanske är det därför som jag tycker så mycket om fikon, dried figs from Smyrna.
Smyrna ligger i Turkiet, det moderna namnet är Izmir.
Fikon är goda men de små kärnorna kan fastna i tänderna. Jag anser att det är smällar som man får ta. En riktig man ska kunna stå pall för några fikon.
Däremot är jag inte så förtjust i dadlar. De är lite för kladdiga. Jag gillar inte heller nötter.
Vi ser ut att få en vit jul. SMHI har sagt det så det måste vara sant.
Just nu finns det inget mer att tillägga. Vi inväntar Lucians ankomst och hoppas att hon inte går vilse i tillvarons labyrinter på sin väg just till oss.

Det vore trevligt om alla ni som läser detta klickar på kommentarer och skriver ett "Hej" eller vad som helst. Välj anonym om ni inte har ett Googlekonto. Tack på förhand!

5 december 2010

Utanför köksfönstret ligger mörkret tjockt. Temperaturen har letat sig upp mot nollstrecket. Det ska visst komma mer snö söderifrån.
Visst minns man sin barndoms jular, de var härliga. Vi hade fest i stugan i dagarna tre. Bordet dignade av mat. Det kanske inte dignade men maten räckte i alla fall och blev över.
Vi hade inlagd sill, sillsallad och omelett, köttbullar förstås, korvar och skinka och en hel del annat som tillhör julen.
Till det dracks must, svagdricka, öl och nubbe (för de som hade åldern inne). Det hade inte jag.
Glögg dracks också.
Jag glömde visst lutfisken, det gjorde jag medvetet.
Till kaffet serverades saffransbröd och allehanda sorters kakor. Allting bakades av mormor. Hon hade en receptbok från början av 1900-talet. Den hade skrivits av en släkting till henne. Boken hade svarta pärmar och texten var fint präntad med bläckpenna.
En del sidor hade lossnat under resans gång men klistrats fast igen.
Jag antar att vi efter maten och julklappsutdelningen, roade oss med att lyssna på radio. Sven Jerring dansade runt granen, glädjen stod högt i tak.
Det gör den inte bland turisterna i Egypten. En vildsint haj har attackerat badande och lemlästat flera. Chock och bestörtning råder.
Ett tag trodde man att hajen dödats men det var tydligen fel haj.
Nya texter av Edith Södergran har hittats. De har förstås funnits hela tiden men först nu publicerats. Den ena är skriven på ett sanatorium i Finland 1910 och den andra på ett sanatorium i Davos 1912-13. Som så många andra vid den här tiden led hon av TBC, därav sanatorievistelserna.
Undrar vad hon var för slags människa egentligen, vad hon tänkte, vad hon kände. Det finns ingen nu levande som har träffat henne, alla är döda. Själv avled hon på midsommardagen 1923 i Raivola, Finland. Denna by ligger nu i Ryssland och heter Roschino. ES:grav går inte längre att hitta, av hennes barndomshem finns bara grunden kvar.
Av mitt barndomshem finns ingenting kvar, inte ens en ynklig sten.
Det låg på utsidan av nuvarande Täby Centrum. Det var en röd stuga med vita knutar och tillhörande uthus. Vi hade två potatisland, ett övre och ett nedre, en jordkällare, en syrenberså och så ett isskåp som stod i bersån. Det användes förstås inte vintertid, då var det tillräckligt kallt i skafferiet.
När vi åkte bort hängde vi nyckeln på en spik under trappan, ingen ovälkommen gäst dök någonsin upp.
Vi fick TV på hösten 1960. Det var en högtidsstund. Ett av de första programmen som vi såg var "Måndagsposten" med Bosse Billtén.
Vi var bland de sista som skaffade TV. En trolig anledning till det var nog pengar, en apparat kostade en del. Det som kändes mer nödvändigt i tillvaron gick förstås före.
Utetemperaturen är just nu -0,4 grader. Inne är den +20,5.
På radion spelas en ouvertyr, jag äter en skiva vörtlimpa med smör. I ugnen står en skinkstek.
Till jul måste jag komma ihåg att läsa "Lille Viggs äventyr" av Viktor Rydberg. Jag brukar också läsa "Det röda bokverket", en novell av Jan Fridegård samt "Tragedi på en lantkyrkogård" av Maria Lang.
Just nu läser jag mest Birger Vikström. Han hade en förlösande galghumor i allt som han skrev men kanske måste man ibland ta hans utsagor med en nypa salt. BV föddes 1921 och dog 1958 efter ett liv som kanske inte alltid gick i måttfullhetens tecken. För övrigt fick han också TBC och vistades på sanatorium.
Alla som går förbi utanför kan se mig tydligt, själv ser jag ingen.
Kanske borde det vara tvärtom.
Birger Vikström "fuskade" inom många yrken, bland annat sopåkarens. Om just den tiden har han skrivit en festlig novell; han älskade en flicka men vågade inte berätta sitt yrke för henne av rädsla för att hon då skulle göra slut. När hon så småningom får veta, vilket sker vid en direktkonfrontation ute på stan, gör hon också mycket riktigt slut.
I sina böcker är BV oftast glad och uppsluppen, nästan gamängaktig. Vissa gör dock gällande att han privat var en "gnällspik".
Man vet inte vad man ska tro.
Ju äldre man blir desto mindre vet man. Det var lättare förr, då visste man allt.
Jag är orolig för hajen, tänk om den kommer hit.
I Vallentuna Centrum har man tagit bort stenlabyrinten och istället spolat en skridskobana på samma plats. Men isen får inte gås på ännu, den är för skör.
Jag har inte mycket mer att tillägga till det redan sagda. Förutom att det om tjugo dagar är juldagskväll och då är allting över.
Nej, vi har ju fastan också. Vilken tur.