Julen 1958

Jularna på 1950-talet går ihop, man kan inte skilja dem åt. På juldagsmorgnarna sändes en radioteater för barn som handlade om tillkomsten av psalmen "Stilla Natt". Året var 1818 och möss hade tuggat hål i bälgen i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg. Goda råd var dyra. Kantorn Gruber och prästen Mohr hade dock ett ess i fickan eller snarare en sång som de knåpat ihop på julaftons eftermiddag. Den framfördes till gitarrkomp i julottan och succén var ett faktum. Kalle Anka visades inte julen 1958, det var för tidigt. Dessutom hade vi ingen TV. Vi fick vår på hösten 1960. Nu har jag sett alla 52 avsnitten av "Familjen Ashton". Jag hade inget minne av att Philip Ashton också dog i serien men det gjorde han. Att Robert dog någonstans i mitten visste jag ju, men Philip? Det kändes sorgligt, nästan som i verkliga livet, som att förlora en vän. Det sista avsnittet rullar just nu på rutan. Freda och Ian kan inte få barn, Doris har fått barn men är desillusionerad, Edwin funderar över sitt liv, John och Margret är bekymrade över sitt liv tillsammans, Helen ska flytta tillbaka till Australien och Sefton Briggs, den store kapitalisten, verkar ha blivit grundlurad av en annan slug rackare. Och David? Han misslyckas hela tiden. Och Tony? Äntligen på egna ben i en egen lya. Många frågetecken. Det är jul i Liverpool 1945, den första efterkrigsjulen. Nu ska säcken knytas ihop men innan dess ska grisen placeras i den. Eller hellre en kalkon, vi är ju i England. Nu har vi ätit rotmos och fläsklägg. Det var mycket gott, ett äkta svensk långkok. En gång åt jag rotmos i så stor mängd att jag inte kunde röra mig i flera timmar. Det måste ha varit när vi bodde på Ensta Krog i Täby. På vedboddörren hade morfar skrivit "ge fan i dörren". Tydligen hade någon varit på den. I jordkällaren stod lutfisken på lut. Den låg i en tunna fylld med vatten som måste bytas morgon och kväll. Vi bar hinkarna från tvättstugan, det var en bit att gå. Jag har svårt att komma ihåg ordet "palindrom". Det är ju ett ord - eller mening - som kan läsas både fram och baklänges och få samma innebörd. Exempel på ord: ABBA. Exempel på mening: Ni talar bra latin. Man tror inte att det är sant men det är sant. Sant är också att Philip Ashton dog. Och synd. Tragiskt. Han hade klarat sig igenom hela kriget men hösten 1945 i Tyskland gick han in i ett hus som exploderade. Det var en blindgångare som detonerade, dessutom var den brittisk. Ödets ironi. Edwin, fadern, åkte över till Tyskland för att få svar på sina frågor men fick återvända tomhänt. Relativt tomhänt. Jag trodde bergfast att Philip överlevde kriget men jag tog fel. Man skulle gärna vilja att serien fortsatte men någonstans måste den sluta. Även detta blogginlägg måste sluta. Det gör det här.

Människors rike

I denna film utspelas en konflikt mellan bröderna Kjell och Aron Loväng. Efter faderns död vill Kjell köpa ut sina bröder Aron och Börje från släktgården men de vill hellre sälja till högstbjudande. När doktorn ger ett bra bud slår de till. Kjell är missnöjd. Han tycker att bröderna har svikit på grund av girighet. Aron däremot anser att Kjell är den som fått alla fördelar inom familjen. Han får alltid höra att Kjell är den bäste och att han själv är oduglig. Hatet utmynnar i ett slagsmål. Det blir ett svenskt filmslagsmål med svingar som tydligt missar med flera mil, ändå slängs kontrahenterna i backen. Kjell spelas av Ulf Palme och Aron av Erik Hell. Ulf Palme är i denna film och i den tidigare "På dessa skuldror" otroligt lik Bosse Rappne i "Äntligen hemma". En tillfällighet? Erik Hell är bara lik sig själv, tung, dyster. Har han inte spelat Bödeln i Pär Lagerkvists pjäs med samma namn? Aron gifter upp sig till en högre nivå. Storbondsdottern Sonja på Längtevik blir hans hustru och livet borde leka. Det gör det inte. Konflikten med Kjell ligger emellan och gnager. Kjell är en tjurig småbrukare. Han är en tjockskalle som inte ger sig. Rätt ska vara rätt. Trots det sker en försoning. Kanske är allt inte ens fel. Tillsammans kan bröderna nu blicka ut över människors rike. Filmen är mycket bra trots stela repliker och ett ibland generande överspel av aktörerna. Jag ger "Människors rike" fyra högafflar av fem. Urpremiären var den 19 september 1949 på Jämshögs Bio (och på en mängd andra biografer i södra Sverige. Till Stockholm kom filmen den 24 oktober och visades då på biografen Skandia. Så mycket mer att säga om den finns inte. Därför håller jag tyst.

I skogen

I Uppsala

Jag ska skriva om Lill-Babs men jag vet ingenting om henne. Jag vet bara det som jag läst i veckopressen. Om jag varit allvetaren Ejnar Hagberg hade jag vetat mycket mer och inte heller behövt ta reda på bakgrundsfakta eftersom en allvetare redan vet allting från början. Ejnar Hagberg var från Uppsala, åtminstone levde han där. Han visste allt. På 1940-talet åkte han runt i folkparkerna tillsammans med Gösta Knutsson. Folk fick ställa frågor, vilka som helst. Eller snarare frågor av allmän karaktär. Personliga frågor gick naturligtvis inte att besvara, inte ens för en allvetare. Upplägget påminde om inledningen till Hitchcockfilmen "De 39 stegen" där en Mr. Know-All uppträder på en varité. Han spelar sedan en viktig roll i fortsättningen av filmen eftersom spionligan har använt honom som minnesbank för viktig information. EH förekom också mycket i radio. Han hade en karaktäristisk röst, kanske kan den beskrivas som knastertorr. Mig veterligt tog Ejnar Hagberg aldrig någon akademisk examen trots sina mångåriga studier. Han var inte intresserad av att få sin kunskap manifesterad på papper. Däremot ville han veta allt vilket han också gjorde. Kanske inte allt men det mesta. Det som han kunde läsa sig till visste han om han nu inte visste det ändå. Undertecknad är ingen allvetare. Om Lill-Babs kan jag således bara förmedla yttre fakta. Hon är en sångerska från Järvsö som upptäcktes av Simon Brehm. Hennes första, och kanske största, skivsuccé är "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" som blev en landsplåga. Jag ägde den skivan en gång, det var en EP. På omslaget har hon flätor för det har alltid fäbodflickor. Om människan Lill-Babs trevar jag i mörker. Jag vet inte vad jag ska skriva om henne annat än att hon verkar väldigt pigg. Hon sjunger med en röst som ännu inte förlorat spänsten. Hon tycks vara en människa som vem-som-helst, en människa utan later. Möter man henne på en busshållplats (det kan naturligtvis också vara i ett snabbköp, ett apotek eller en järnaffär) får man intrycket att hon skulle besvara "hejet" med ett "hej", inte med ett "dra åt helvete". Andra kan man tänka så om men inte Lill-Babs. Hon ger ett sympatiskt intryck. Det är stor skillnad mellan henne och andra sångerskor. Hon är ju en av oss, det är inte de. De tillhör det andra gänget, avsnäsargänget, osympatiska klubben. Gårdagens uppträdande i Uppsala kan med rätta beskrivas som trevligt. Uppbackad av Skolkören framförde hon några av sina stora hits, bland annat den tidigare nämnda "Klas-Göran". Det var fart och fläkt över showen. Hon berättade också att hon öppnat café i Järvsö. Det ligger vid den norra utfarten. Visst har man väl varit i Järvsö, både 1964 och 1966. Stuguthyraren var TV-handlare. 66 ordnade han med apparat, det var ju fotbolls-VM. Bilden var lite grynig men den gick att titta på. Det säger inte så mycket. Även helt värdelösa TV-bilder går förstås att titta på. England vann och Tyskland kom tvåa, det var som i andra världskriget. Nord-Korea vann med 1-0 över Italien i gruppspelet, en sensation. Sedan blev de utslagna av Portugal. Brassarna fick åka hem, kraftfotboll var inte deras melodi. Samba väger alltid lätt gentemot marschmusik. Englands seger på hemmaplan blev omdiskuterad. Det stod 2-2 vid full tid. I förlängningen gjorde Geoff Hurst 3-2 och 4-2 men var 3-2 målet verkligen inne? De lärde tvistar fortfarande. Sverige var inte med överhuvudtaget men 1959 vann vi med 3-2 mot England på Wembley. En vänskapsmatch förvisso men ändå. Efter föreställningen på Katedralskolan blev det mat och frågesport. Några av svaren på frågorna betvivlar jag starkt. Vem har hört talas om att Radio Nords topplista skulle ha hetat "De Tio"? Det låter snarare som en akademisk förening. Och nog måste väl Anita Hegerland har varit yngre än Sanna Nielsen när hon var på Svensktoppen? Idel tveksamheter. Lill-Babs kom in och sa "hej då" när vi satt till bords, en trevlig gest. Om hon kommit lite tidigare hade jag stött ihop med henne i trappan. Jag var nere och köpte två glas vin i baren. Jag vet inte vad jag skulle ha sagt om jag mött henne. Om lördagens besök i Uppsala kan slutligen sägas att det var givande. Jag köpte 20 nr. av Folket i Bild från 1948 - 1950. Jag köpte också en fin upplaga av Raymond Chandlers "Fönstret" på Sirius loppmarknad. Den utgavs 1948 på Bonniers förlag, Mårten Edlund översatte och på försättsbladet har Olle Ekstrandh skrivit sitt namn. Nu har jag din bok Olle, jag ska vara rädd om den.