Säsongens sista julgran

Kan det här vara den sista för säsongen? Vet inte men detta exemplar fångades i alla fall på DHL:s utlämningskontor i Västberga Allé i veckan som gick. Definitivt blir det den sista som förekommer i denna blogg på ett bra tag.

Snö på Malta

En av de få gånger som en antydan till snö har fallit på Malta var i mars 1949. Jag vet inte om det kan ha spelat in men i den månaden just det året, råkar jag vara född.

Stickspår

Under bilresan tänkte jag också på det stickspår som för många år sedan utgick från Roslagsbanan mellan Djursholms-Ösby och Mörby. Det ledde till en sopstation. Jag tror att det var en sopstation, det kan ha varit något annat. Av detta spår syns inte ett spår. Nästan framme vid Östra Station fanns ett annat stickspår som förband R-banans smalspår med SJ:s normalspår. Det har jag inte sett på länge. Det är spårlöst försvunnet. Tiderna förändras visst. Nog är det beklagansvärt!

Gunnar, Carli och Lasse

Eller ska man säga tre caballeros. Tre schlagercaballeros. Gunnar Wiklund hade sin mörka, djupa röst och låtar som doftade country. Han var en countrykille som sjöng om "Detroit City" och "Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad". Alltid längtade han hem för det gör countrykillar världen över. Carli Tornehave var mer inne i jazzen. Han var Sveriges Frank Sinatra. Han gjorde också ett italienskt intryck, åtminstone på mig. Egentligen var han dansk. Hans största låt var "Under ekars djupa grönska". "Hård stad" blev också populär. Skriver "var" om Carli men det ska förstås vara "är" för han bor i Landskrona. Lasse Lönndahl är Sveriges äldste tonåring. Aldrig blir han äldre än nitton för det är det äldsta en tonåring kan bli. Okej, inte äldre än trettio då, det är kanske mer rimligt. "Volare" sjöng han på 1950-talet. Hur många skivor har Lasse L. egentligen gjort? Det måste vara hundratals. En gång polade han med Lill-Babs. Det var i Kiruna förresten. Det finns ingen direkt anledning till att jag skriver det här. Jag kom bara att tänka på dem idag när jag körde bil på vägen mellan Arlanda och Almunge. Det var precis utanför Lunda Livs, det lilla varuhuset på prärien. Där började jag tänka på Gunnar, Carli och Lasse, våra tre schlagercaballeros.

Subterranean homesick man

Ändå är jag inte särskilt långt hemifrån, bara några kilometer faktiskt. Men trivs man hemma så gör man.

Spår i snön

Någon gång på 30-talet kom en man in i ett hus i Brottby. Hans tanke var att råna gumman som bodde där men när hon märkte vad som var i görningen, klippte hon till honom i huvudet med spiskroken och han vacklade ut i den kalla vintern med blodet droppande ner i snön. En halvmil längre bort knackade han på hos mormor och morfar och sa att han halkat och slagit sig. Han fick förstås komma in som alla, även helt okända, fick på den tiden. Efter att ha fått kaffe och värmt sig lite, förklarade han att han måste vidare. Det var bråttom. Han hade ett viktigt ärende att uträtta. Efter några timmar kom länsman. Jodå, de hade haft en blödande besökare men han gick för ett tag sen. Han skulle uppåt Riala. Han hade slagit sig i huvudet när han ramlade. Det har han inte, sa länsman och skyndade vidare med sitt folk. Senare på dagen greps våldsmannen uppe på Rialaskogen. Han hade inte lyckats stilla sitt droppande blod utan det var bara att följa spåren. Ruggig historia det där. Undrar om den är sann. Det vet man inte eftersom alla inblandade är döda nu och följaktligen finns heller inga spår att följa.