10 februari

En iskall morgon även idag. Tände en brasa 05.45, den flammade upp ordentligt efter att ha syreberikats några gånger.
Ut i kylan klockan 7, de 19 graderna sparkade till mig på benen och försökte ta sig in under mina kläder, dock utan att lyckas.
Försökte höra om snön knarrade, kanske gjorde den det.
Först på jobbet sätter på kaffet, det var jag. Kollegorna kom strax efteråt.
Vi diskuterade kylan. En vanlig kommentar var: Fy fan så kallt det är!
Till helgen ska det visst bli varmare men vem kan säga säkert?
Den vanliga rundan med VW-bussen för att plocka upp folk. Svårt att komma fram vid Enebybergs Centrum, byggnadsarbetena pågår fortfarande. Prefabricerade betongväggar lyfts av lastbilsflak. Personerna som arbetar med detta, gör det med precisa, noggrant utmejslade rörelser. Det är som om de vore med i en balett.
Vår buss är en diesel, värmen tar lång tid på sig att stiga. Men det gör inget, jag gillar att sitta i ett kylskåp och skaka av mig frosten.
Dagen präglas av de vanliga rutinerna. Fyllda isterband till lunch. De är fyllda med ättiksgurka och inlagda rödbetor.
Eftermiddagen följer helt det uppgjorda schemat. Det är så det måste vara, i kärlek och krig chansar man inte.
Kliver in hos doktorn 15.20. Hon märker snabbt att jag är fullt frisk. Hjärta och blodtryck är ua. Bra, säger hon. Träffade henne senast för två år sedan, hon är sig lik.
Hem till Tacos och en starköl från Tyskland. Kaffe lite senare. Temperaturen har nu stigit till 8,5 grader, ryktet talade alltså sant.
Jag är trött ända in i märgen, somnar snart framför TVn. Därför vet jag inte vilka som vann i "På spåret". Men jag är naturligtvis glad över att vara fullt frisk.
Sådana besked glädjer åtminstone tillfälligtvis en äkta hypokondriker.

5 februari

En iskall start på dagen, minus 17 grader.
Vid Ormsta station stod ett infruset tåg. Inga passagerare satt i vagnarna. Däremot lyste två röda lampor i tågets akter. Kanske stod tåget bara och väntade på att klockan skulle hinna ifatt tidtabellen.
På Ormstarakan hoppade en hare ut från en trädgård, den hoppade lika snabbt tillbaka.
Nere i Vallentuna C var temperaturen minus 20,5.
Två kvinnor kom och gick med en hund i släptåg. Den ena damen praktiserade stavgång.
Åkte runt om nya bibliotekshuset, det ser fint ut. Gott om plats för böcker och tankar.
På träden hängde lager på lager av spunnet silver. Det var en oerhört vacker morgon, en sådan morgon som inbjuder till att tänka på skidskytte och sprintlopp.
Hem med Y, därefter in till Solna för kaffe och bullar, perfekt en kall vinterdag. L:s digitala termometer hade gått sönder. Trodde vi men det var bara batteriet som tagit slut. I med ett nytt och nu såg vi att tempen stigit till minus 10 grader.
L berättade om när hon och maken bodde vid Steninge. De hade en fin lägenhet som tyvärr förstördes i en brand. Det var hos dem jag såg TV första gången.
På gården fanns en liten affär och en gång i veckan fanns möjlighet att per buss åka in till Sigtuna
och storhandla.
Gäddor fanns i viken, de var goda att äta med pepparrot.
Slottsherren bodde i Amerika om vintrarna men när sommaren kom, damp han ner på Bromma i ett Pan-Am plan med vackra flygvärdinnor.
Jag sa adjö till L och fortsatte hem via Upplands-Väsby. Det snöade lite, tempen hade nu stigit till minus 7 grader.
Det var rätt mycket folk inne i centrumet. Jag köpte en nätsladd till Sonydatorn på Kjell & Co, halva priset mot vad den kostade i Sonys egen shop.
Hem och i med kontakten, allting fungerade.
Ljust nu till halv fem. Funderar på att elda lite. Man fryser ända in i märgen. Det är skönt med lite värme. Den värmer så att säga.
Såg en SF-journal igår, det var Skanstullsbron som invigdes. Stor pompa och ståt. När bandet klippts av började människomassorna omedelbart förflytta sig över bron. Året var 1947, två år innan jag föddes.
Denna händelse inträffade på S:t Eriks sjukhus den 30 mars. Nu är det ögonsjukhus, möjligen är det bara för syns skull.