På resande fot del III

Alla resor ut innebär också en resa hem. Ibland kan den dröja tio år, ibland sker den nästa dag.
Kort och rapsodiskt:
I Älvkarleby rinner Dalälven på båda sidor om Laxön. På den ena strömmar den fritt, på den andra stoppas den upp av ett kraftverk där dammluckorna ibland öppnas helt utan föregående varning.
På Laxön har man inrättat ett Stig Dagermanrum med vissa av författarens tillhörigheter, bland annat hans skrivmaskin. Tyvärr är vi alldeles för tidiga för ett besök, rummet öppnar först klockan 12. Dagerman var född i trakten. Han växte upp hos sina farföräldrar som drev ett litet jordbruk.
Fortsätta, fortsätta på livets stig!
I Karlholmsbruk ligger ett antal sopborstar/kvastar uppe på ett tak. Varför? Ett äldre par ute på stavgång förklarar att dessa kastas upp där varje skärtorsdag, antagligen för att förhindra resor till Blåkulla (hej, vad man bedrar sig).
I år hade dessa föremål av någon anledning ej blivit nertagna. Kvinnan är född i Karlholmsbruk, hon har bott där hela sitt liv. En tid ägdes kyrkan av Kooperativa förbundet. Bruket lades ner 1931. En annan industri finns, där tillverkas träskivor. Det är vackert på platsen men det är inget som de brukar tänka på, de bara bor där.
Säger de och vandrar vidare med sina stavar.
I Fagerviken frös en sillval fast i isen 1923. Den var 13 meter lång och tusentals människor kom för att beskåda underverket.
Hade inte boxaren "Lillen" Eklund stuga i Fagerviken? Jag tycker mig ha läst det. Nu är han död. Han hade ett stort hjärta men det räckte inte till.
Fisk finns att köpa, de vackra vyerna är gratis.
I Hållnäs syns tydligt ett ICA-Nära, en skola och en kyrka. Kyrkan syns förstås mest. Inuti ska finnas kalkmålningar på väggarna utförda av den s.k. Roslagsmästaren. Tid: sent 1400-tal.
Slingrig väg ner mot Löfstabruk. Gammal stavning är Leufsta. Folkparken och Folkets Hus ser ut att ligga i träda.
Vi stannar idag också, nu skiner solen. In i parken, nya bilder. Gångarna har nykrattade fåror, raka som mittbenor.
En bit bort ligger Forsmark.
Caféet har öppet sin näst sista dag för säsongen. Det blir kaffe, smörgås och ett foto som omedelbart hamnar på Facebook.
Kärnkraftverket ligger på 5 km:s avstånd. Det känns betryggande, då är man ju säker. Nu lär ny teknik finnas som förhindrar härdsmältor. Ingenting kan helt enkelt gå fel. Det tror vi naturligtvis på precis som vi trodde på befälen i lumpen som sa att när det slutat flyga omkring saker i luften, skulle man omedelbart vidta sanering av den egna kroppen. Med vad? Hade inte allting kontaminerats efter atomexplosionen?
Vägen fortsätter mot Österbybruk.
Vigelsbo gruvor 2 km. Det blir en avstickare inåt skogen. Skylten går inte att missa men var är gruvorna? Enligt bergsbruk.se slutade brytningen på 1920-talet. Kanske finns rester av verksamheten kvar om man går längre in i markerna men vem vill riskera att trilla ner i ett gruvhål?
Nu kör vi på:
Österbybruk, Alunda.
Snabbkontroll om det verkligen finns en lanthandel i Tuna. Jo, faktiskt (vem har förresten tvivlat?). JOURLIVS står det på skylten. Allt ser nerlagt ut men löpsedlarna är från igår så något LIV måste finnas innanför väggarna.
Fortsätter mot Faringe, Almunge och så småningom Långhundra Livs där glass inhandlas. GB Sandwich.
Snart är vi hemma.
"Denna dagen ett liv" som någon sa. Var det farbror Melker?

Nej, det blev inget Tobo idag. Kanske en annan gång? Hoppas det.

På resande fot II

Dags igen för en resa.
Uppsala passeras i ett nafs, därefter ut på vägen mot Österbybruk. Den heter 290 för alla vägar har ett namn.
Folk pratar om havet. Vad är det för fel på Uppsalaslätten?
Längs vägen ett pärlband av spännande namn; Fjuckby, Vattholma, Rasbokil, Kurbo, Släsby. Det låter som ren poesi.
Viken till vänster, 2 kilometer. Vik? Här uppe i skogen?
Flymyra till höger.
Varningsskylt för utter. De små rackarna springer gärna över vägen. Kanske är de inte så små, jag har aldrig sett någon.
Framme i Österbybruk konstateras att där skulle man kunna bo. Många gör det redan. Två banker finns liksom lika många livsmedelsaffärer. Samt grillkiosk - Österbygrillen. Men Adolfs är borta. Synd, det var en fin restaurang.
Vägen fortsätter mot Film som är större än jag minns det. Vi ska till Lövstabruk. Dit gick en gång en järnväg, det var för brukets skull, för transporter. Men järnbruket, tidigare Sveriges största, lades ner innan järnvägen var färdigbyggd.
Vid Gräsbo syns en öppning i skogen där järnvägen har gått fram. Ingenting i övrigt finns kvar. Det känns andäktigt att se denna öppning, ungefär som det kändes i Sunne kyrka när vi var där. Det kändes lite speciellt.
Nu sitter vi vid Norra Porten och äter ägg-och falukorvssmörgåsar. Det regnar. Ibland är det uppehåll, vädret växlar hela tiden.
Bruksområdet är enormt. Turistsäsongen går mot sitt slut, endast enstaka intresserade står och tittar.
Värdshuset har dock gäster. Genom fönstret syns en man mumsa på en smörgås. Det är nyttigt med bröd. Charlotte Kalla dricker varje morgon en Actimel, det håller hon sig i form på.
Jag har förlorat min penna från Capella Ecumenica, den som var fylld av helig kraft. Hur det ska gå nu vet jag inte.
Spyker Cars har fler skulder än tillgångar, det måste vara jobbigt. De sa ju att allt skulle fungera så bra. Var inte det förutsättningen för dealen?
Vidare mot Gävle.
Skärplinge. Där var vi en gång.
Förbi Skutskär.
Man tänker inte direkt på att Skutskärs IF varit i SM-final i bandy sex gånger under 1900-talet, senast 1959 då man vann mot Västerås med 2 - 1. Publik: 28848 personer. Plats: Stockholms Stadion.
Man tänker i så fall mer på den stora pappersmassefabriken som släpper ut sina karaktäristiska dofter.
Men så är ju livet, ibland luktar det illa.
Vi åkte igenom Skutskär 1964 och 1966 när vi hyrde stuga i Hälsingland. Platsen hette Stråsjö och låg vid en liten sjö, rena idyllen. Stuguthyraren var TV-handlare, han bodde i Järvsö.
1965 var vi i Gåxsjö i Jämtland. Kall sommar.
Lätt regn mot vindrutan. Dugg.
Tom Hanks säger: "Jag har aldrig träffat en kvinna som vet så mycket om kryptex".
Det säger han i filmen "Da vinci koden".
12 miljoner möjliga kombinationer för att hitta rätt kod till den ask där hemligheten förvaras. Försöker man öppna asken med våld krossas en flaska vinäger och papyrusen löses upp.
Filmen visas just nu i TV 6.
Vi slöar på hotellrummet efter en lång dags färd mot natt. Vilken är hemligheten? Vi får aldrig veta eftersom de 12 miljoner kombinationerna tar för lång tid att dra igenom.
Reklam på TV: "Älskling, är det värktabletter du letar efter så ta de här".
Mer reklam: "It´s the guy to the left. "Are you sure?" "Yes, one hundred %".
För 12 timmar sedan var vi i Uppsala. Efter många stopp på vägen tyckte vi inte att vi kom någonstans men nu är vi ändå här.
Och i morgon far vi hem igen. Via Tobo men det är en annan historia.

De långa skuggornas dal

Vi bodde i de långa skuggornas dal - The Valley of The Long Shadows. Egentligen var det ingen dal men med lite fantasi kunde den ses som en sådan.
Om man på kvällen stod med ryggen mot solen räckte skuggan ända ner till gården.
Det lilla tåget skymtade till höger på sin väg in mot Stockholm. Jag skulle vilja skriva att det tuffade men det var elektriskt, likström sades det.
Åt andra hållet gick det till Österskär.
Vi bodde uppe i skogsbrynet. Stugan var flyttad någon annanstans ifrån. Det var på den tiden när man utan risk kunde hänga nyckeln under trappan. Rätt synlig vill jag minnas men det spelade ingen roll, ingen främmande skulle ändå drömma om att kliva in olovandes.
Huset bestod av ett rum och kök och en vind som bara användes sommartid. I köket fanns ett fönster, i rummet två.
Vi hade järnspis och kakelugn.
På vintrarna satte vi fast innanfönstren med klisterremsor, mellan rutorna la vi fetvadd.
Huset var ordentligt byggt, jag har inget minne av att vi frös.
Jag trodde ett tag att det var något speciellt med mig men det var det inte.
Jag trodde att jag kanske var "en utvald".
Hur fel hade jag inte.
Fiskhandlaren kom en gång i veckan i sin Duett. Han var från Åland men bodde sedan länge i Täby kyrkby.
Ur åkrarna stack små öar och holmar upp. En kallade jag "Svartön", det var ingen som förstod vad jag menade.
Uppe i skogen fanns ett gigantiskt fågelbo i en tall. Det var skapat av naturen själv, ingen fågel bodde någonsin i det.
Lagårdsbasens grabbar åkte motorcykel fram och tillbaka på den raka grusvägen. Någon sa "dom jävlarna" och visst såg man hornen sticka fram.
Vid sidan av grusvägen låg en teststation för målarfärg. Man målade helt enkelt trävirke med olika slags färger och bedömde deras kvalitet genom att utsätta dem för väder och vind.
På andra sidan vägen låg ett övergivet sågverk.
I ladugården skedde underverk, kalvar föddes. I stallet stampade hästarna, de var sex stycken, tre par. Korna var över nittio.
Någonstans fanns det väl också en tjur.
Svinhuset brann ner till grunden, svinvaktarfamiljen räddade sig i sista ögonblicket.
Vintrarna kunde vara hårda men så kom vår och sommar och då blev allt bättre.
Skuggorna blev längre och längre. Till slut vek de sig över horisonten och försvann. Plötsligt hade natten uppstått i all sin ljusa prydnad.