Långfredag

Eugeniatunneln är 235 meter lång. Vi passerar igenom den på väg söderut.
Ganska mycket trafik trots att gårdagen beskrevs som den stora förflyttningsdagen.
Olycka cirka 1,5 mil innan Nyköping. Polisen är på plats samt en bärgare. Folk står och pratar, troligen utreds skuldfrågan.
Är vi inte alla skyldiga en dag som denna?
Ingen aktivitet vid Stenkullens hotell. Ris och fjädrar syns dock tydligt. Någon måste vara där, någon osynlig.
Helt lugnt i Norrköping.
Jag tänker på den diktsvit om lantarbetarbostäder som jag tänker skriva. En del av dem låg på slätten, andra i skogsbrynet.
Många bostäder hade en usel standard; fuktiga och kalla och med arméer av vägglöss som ovälkomna gäster.
Tuberkulosen fick man på köpet.
En gång om året var det möjligt att få flytta. Det var under slankveckan, den som inföll i månadsskiftet oktober - november.
Då fylldes vägarna av statarlass. På skakiga flakvagnar, lite senare lastbilsflak, forslades pinnsoffor, byråar och hemsnickrade köksbord. Snoriga statarungar betraktade storögt det framlunkade landskapet.
Befarade kö i Söderköping men trafiken på Göta Kanal verkar inte riktigt ha börjat ännu.
Vet inte om det blir en diktsvit, jag kommer inte igång med den.
Statarsystemet avskaffades 1945. Då fick jordens arbetare äntligen betalt i reda pengar och inte i naturaprodukter. Bostäderna blev förstås inte bättre över en natt, det tog ett tag.
Ivar Lo har skrivit om det sista statarlasset. När det kom fram till sin destination i den mörka oktoberkvällen, kunde statarna på flaket kliva av som fria lantarbetare.
En ny tid hade randats.
Går in på Hemköp i Valdemarsvik och köper blommor, potatis, en köttkorv (Scans färdigkokta) och en påskmust. Potatisen är färsk, från Egypten.
Den svenska brukar komma till midsommar.
Vi måste ha färsk, svensk potatis till midsommarsillen.
Valdemarsvik ser ut som vanligt.
Under en tur till Skedshult kunde konstateras att varuautomaterna på f.d. affären nu plockats bort. De har förstås inte varit i funktion på många år, bara suttit där som prydnad.
I bokstället på ICA Birgerssons står Patti Smiths "Just kids". I den berättar hon om sin vänskap med fotografen Robert Mapplethorpe (1946 - 1989). Hon skriver fantastiskt bra.
Johnny Depp säger: Patti Smith has graced us with a poetic masterpiece och det är sant.
Jag har hunnit till sidan 109, många fler återstår.
Även en annan bok har fått följa med på resan: Folke Fridells "Bekännelse". Den kostade 1 kr. på en loppmarknad förra sommaren. Ursprungligen var den en vinst i Boklotteriet 1954. Jag vet inte vad boken handlar om men antar, på grund av titeln, att den har ett självbiografiskt innehåll.
Det finns många fina författare som tyvärr är bortglömda av dagens läsare. Jag antar att Folke Fridell är en av dem. Tage Aurell är en annan.
Och Torsten Jonsson. Och Olov Jonason som bara skrev en bok, novellsamlingen "Parabellum". Därefter ägnade han sig mest åt översättningar fram till sin död 2007.
Vädret är härligt idag.
På Filippinerna har ett antal män låtit sig spikas upp på kors, de gör så varje år. De vill lida tillsammans med Jesus.
Det känns inte så mycket att få en spik genom handen, någon säger att det är som att få en spruta. Absolut inte värre.
Har vi någon i släkten som ligger begravd på Tryserums kyrkogård?
Nej, inga som vi minns. De har för alltid försvunnit in i skuggorna. Detsamma gäller Gryts kyrkogård. Kanske någon avlägsen släkting, vet inte.
Husvagnarna har redan börjat samlas på Eköns camping. Många står där förstås året runt.
Kajen vid Fyrudden är upptagen under vecka 17, marinen kommer dit för en övning.
En kvinna i huset mitt emot har tappats på åtta liter vätska, det rann som ur en kran. Nu är hon bättre.
Vi ser fram mot en lugn och fin påsk. Imorgon ska vi äta rotmos och fläsklägg, troligen blir det sista gången innan sommaren.
Några bekanta har varit i Riga. Stor förvåning när båtten skrapade mot tjock is vid infarten. Vad är det här? Någon som skojar?
Men den försvinner säkert snart, våren är ju här.
En annan bortglömd författare är Lars Göransson. Frågan är om han någonsin varit så känd att han nu kan vara bortglömd.
Påskens skål dricker vi för de bortglömda författarna.
De leve!

Söndag 17 april

Söndag morgon.
Jag frågar katten om hon vill komma in, nej hon vill inte. Det är varmt och skönt ute på altanen fast klockan bara är 08.37.
Tog en tur ner till Vallentuna Centrum redan vid 7-tiden och kunde då konstatera att förvånansvärt många människor var i rörelse. 610:ans buss kom liksom Roslagsbanan, folk steg av och på.
Nu är definitivt all snö borta från gården. Förra fredagen fanns mycket kvar på Skogskyrkogården. Vi var där på begravning (vad annars?) En släkting, 91 år gammal, fördes till den sista vilan. Född i Estland kom hon till Sverige 1944. Hon älskade Sverige som hade givit henne allt gott. Under begravningsceremonien spelades därför Du gamla du fria enligt hennes önskemål. Det var en vacker och värdig tillställning.
Även släktingar från Estland närvarade, de bodde i Haapsalu. Dit går det inte längre att åka tåg, linjen lades ner 2004. Spårvidden i Estland är 1520 mm, samma som i Ryssland, Lettland, Litauen och Vitryssland. I Finland är den 1524 mm. I Sverige är den 1435 mm.
Spårvidderna kan variera väldigt i världen. Mest förekommande är dock 1435 mm.
2007 fanns 720 000 km av denna rälsbredd på vårt klot.
På Roslagsbanan är spårvidden 891 mm. De flesta decauvillebanor har 600 mm:s spårvidd.
En sådan lär ha funnits vid tegelbruken i Vallentuna. Både den och bruken är förstås sedan länge nerlagda, inga rester finns kvar.
Efter begravningen åkte jag ner till Valdemarsvik. Ungefär halvvägs stannade jag vid Nyköpingsbro och åt en dålig falukorv med stekt potatis. Jag valde just den rätten därför att den är svår att misslyckas med men ibland händer även det omöjliga.
Jag kanske skulle ha tagit en trisslott på macken vägg i vägg.
Jag förstår inte hur man kan misslyckas med falukorv och stekt potatis, det är obegripligt.
Det var kanske inget större fel på korven men potatisen var av burktyp och obeskrivligt flottig. En stor del av tallriksinnehållet bestod dessutom av en "skum" vitkålssallad.
Ägget var rätt okej.
Jag har aldrig åkt tåg i Estland men under resan till Tallin 1994 passerade vi centralstationen flera gånger. Det var under sightseeingen per buss.
Det går att rälsledes ta sig mellan Tallin och Moskva, resan tar 15 timmar. Förut fanns också en förbindelse med S:t Petersburg men den är borttagen.
Lustigt att japanerna har 1372 mm. som spårvidd. Ännu lustigare är att den i Indien är 1676 mm.
Varför varierar den så mycket?
I Haparanda är det t.ex. problem för tåg mellan Sverige och Finland. Där måste fyrskensspår användas.
Treskensspår har man ju hört talas om, men fyrskens?
Många av världens problem skulle säkert kunna lösas om man enades om en gemensam spårvidd.
Det är ju idiotiskt att ha olika.
Men så går det när man inte kan sätta sig ner och resonera (ekumeniskt tänkte jag skriva men religion har knappast med denna problematik att göra).
På Gotland bor en man som tjärstrukit taken på öns alla kyrkor, 92 stycken. Han heter Helge Pettersson.
Snart är det dags att sjunga Internationalen på 1 maj. Borde inte den sjungas varje dag?
S:t Kilda är Storbritanniens mest svåråtkomliga plats. Det är en liten ögrupp belägen i Atlanten utanför yttre Hebriderna. Ett ofta stormigt hav gör det svårt att ta sig dit. Inga bofasta finns kvar, däremot finns ett osannolikt rikt fågelliv.
Inga garfåglar dock, de har gått in i historien. De sista två dödades den 3 juli 1844. Garfågeln liknade pingvinen, den kunde inte flyga men var en skicklig dykare. Främst jagades den för köttets och äggens skull men även för dunets.
En garfågel lär ha siktats 1852 på Newfoundland men uppgiften är inte helt säker. Det skulle i så fall ha varit den absolut sista levande i sitt slag.
Visste den om det?
Vilken fruktansvärd situation; att gå mot döden helt ensam.
Det gör i och för sig alla.
Uppstoppade garfåglar finns lite varstans på muséerna, bland annat på Naturhistoriska i Frescati.
Vänta lite, jag är inte helt hundra på den uppgiften. Kanske finns den bara på en plansch.
Jag har inte varit in i en enda gotländsk kyrka, det är skandal. Om jag gått in i någon av dem, hade sannolikheten varit stor att Helge Pettersson klättrat omkring på taket med en tjärpyts och en stor pensel.
Den karln har uträttat storverk med de gotländska kyrktaken.
Just nu finns det inte mer att skriva annat än att Stockholms tunnelbana har spårvidden 1431 mm. Vanliga tåg går dock att framföra på rälsen om man nu skulle vilja det. Skillnaden är trots allt bara fyra millimeter och det är ju nästan ingenting.