Lördag på Shutter Island

Av princip köper jag alltid det billigaste schampot, likaväl som jag också köper den billigaste tandkrämen och den billigaste tvålen.
Jag har nämligen fått för mig att skillnaden mellan ett schampo som kostar 15 kronor och ett som kostar 55 kronor flaskan, är hårfin (om vitsen tillåts).
Euroshopper har många produkter i den lägre prisklassen och det är väl där man hör hemma.
Min tandkräm heter Dentalux Complex 5 och är inköpt på Lidl. Om den kan sägas att inte smakar den direkt skit i käften om man nu behöver säga något. Dessutom är tuben vackert designad och namnet låter snärtigt på något sätt.
Vilket schampo och vilken tvål som Howard Hughes använde efter sin fyra månader långa vistelse i hemmastudion (dec. 1947 - mars 1948), vet jag inte. Han skulle bara se en film men de blev fler och fler. Mesta tiden satt han naken på en stol medan filmprojektorn surrade. Hans måltider bestod av chokladkakor som han sköljde ner med mjölk. De tomma mjölkflaskorna användes sedan för urinering och förvaring av den slutprodukten. För "det andra" användes små kartonger. Hygienen i övrigt sköttes inte alls.
Med sitt tjänstefolk kommunicerade han via handskrivna lappar. Ingen fick tilltala HH om denne inte själv sa något.
I rummet fanns också åtskilliga lådor med Kleenex pappershanddukar. Mellan filmerna, ofta tittade han på samma film om och om igen, ägnade han sig åt att ställa upp dessa lådor på olika sätt.
Galning eller geni? Kanske lite vriden.
Hur det luktade i rummet efter fyra månader och hur han själv luktade, behövs kanske ingen större fantasi för att föreställa sig.
Howard H hade en annan egenhet; hans hjärta hade förflyttats till höger sida i kroppshålan efter en krasch med experimentplanet XF-11. Detta hände i juli 1946. Andra skador var bränd hud, brutna revben och en kollapsad lunga.
Han hade naturligtvis tur som överlevde.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag just sett filmen "The Aviator". Leonardo Dicaprio spelar huvudrollen på ett mycket trovärdigt sätt.
Igår såg jag "Shutter Island" där LD också har huvudrollen. Han spelar FBI-agenten Teddy Daniels som får i uppdrag att leta rätt på en försvunnen mentalpatient.
Om den filmen kan sägas att ingenting är som man tror att det är.
Det är mycket värre.
Frågan är om TD är offer för en konspiration eftersom det på fängelseön verkar hända saker som inte får läcka ut, mystiska experiment med patienterna o.dyl. Eller är det så att hela historien är en produkt av TD:s sjuka hjärna vilket de oerhört motbjudande läkarna (en av dem är Max von Südow) på ön hävdar?
De säger att det aldrig har funnits någon försvunnen patient. Patienten är istället TD själv som inte vill tillstå sin psykiska ohälsa.
Vädret är bra idag. Igår var det sämre. Imorgon kanske det regnar igen, man vet aldrig.
På lördagsmorgonen tog jag en tur förbi Hallbergs Skruvfabrik. Fönstren är igenmurade nu, huset ska användas som förråd, typ Shuregard.
När det blir klart ska jag förvara mina Kleenexlådor där.
Hela Roslags-Näsby står faktiskt i omvandling. Bananhuset ska rivas, likaså "gula huset" vid bron och troligen även Kommunalhuset.
Marken är åtråvärd, mycket pengar står på spel.
Inte så roligt dock för de som t.ex. bor i Bananhuset nu, de måste ju flytta till mycket dyrare lägenheter.
"...men sådan är kapitalismen, ingen hör en fattigs bön...", som Fred Åkerström sjöng på den tiden det begav sig.
Få se om det blir ändring på politiken idag. Men det blir det nog inte.

Höst

Höst rimmar på röst, tröst, bröst och "kösst" om man vågar sig på att vara lite bondkomisk för i sådana folklustspel ska alltid pigan "kössas".
Helst av någon uniformsklädd person med snus i munnen. Helst ska också snuset rinna i strängar ur vardera mungipan. Allra helst ska personen i fråga prata en icke definierbar dialekt medan snuset rinner.
Då blir det riktigt roligt.
Men vad säger pigan? Hon bara skrattar, publiken gör detsamma.
Det verkar inte som om jag gillar folklustspel. Stämmer!
Men hösten är fin. Ännu har det inte blivit så rött på träden men det kommer.
I politiken lär väl inte den röda färgen komma på ytterligare fyra år. 2014. Då har jag gått i pension.
Samtidigt är det vinter OS i Sotji. Det ligger i Ryssland, vid Svarta Havet. Har de vinter där? Ja, uppe i bergen 4 mil därifrån. Där kan det bli riktigt kallt och snöigt.
OS går mellan 7 och 23 februari. Jag fyller år den 30 mars. Alltså har jag inte riktigt gått i pension till OS. Men kanske finns det semesterdagar att ta ut? Mitt mål är nämligen att kunna sitta framför TVn hela dagarna under OS-veckorna.
Jag vill se alla tävlingar, även de jag egentligen inte är intresserade av.
Mest intresserad är jag av skidorna. 5-milen och backhoppningen förstås.
Löjligt nog sitter jag just nu och funderar på var årets vinter-OS gick och jag kommer inte på det. Nu gör jag det - Vancouver.
De första vinterspelen gick i Chamonix 1924. Norrmännen dominerade redan då.
Men det här skulle ju handla om hösten. Vi är mitt inne i den nu. Dagen har varit blåsig och regnig. Ibland har solen tittat fram.
Jag väntar på en bok från amazon.com. Det är Ann Cleeves "Blue lightning", del 4 i Shetlandskvartetten. Den är skickad från England men har ännu inte kommit fram. I den får man veta hur det går när polismannen Jimmy Perez besöker sin barndomsö Fair Isle tillsammans med kvinnan i sitt liv, Fran Hunter.
En mördare lär gå lös på ön. Hela havet stormar.
Kanske kommer boken i morgon? Om Gud och Postverket vill. Fast nu finns det ju ingen riktig post, inte undra på att försändelsen dröjer.
Vinterspelen 1928 förlades till S:t Moritz i Schweiz och 20 år senare var det dags igen för denna lilla ort att hissa olympiskt flagg. Det gick bra för Sverige men vi hade ju inte varit med i kriget.
Varför åt jag strömming idag? Jag skulle ha låtit bli, den känns fortfarande i gallan som jag inte har.
Strömming är det enda som jag har svårt att äta efter galloperationen 1990. Synd, det är ju så gott.
Strömming eller sill? Norr om Kalmar förvandlas faktiskt sillen till strömming, fan vet hur det går till. Dock lär det ha något med salthalten i Östersjöns vatten att göra. Ju lägre andel salt, desto högre andel strömming.
För min del är det tydligen låg andel strömming som gäller. Helst ingen andel alls.
Två andra platser har också dubblerat vinter-OS, nämligen Lake Placid 1932 och 1980 samt Innsbruck 1964 och 1976. Det var i LP 1980 som USA vann ishockeyfinalen mot CCCP, helt otippat faktiskt. De blev hjältar. Det var som om de vunnit andra världskriget igen.
Mina egna insatser på ishockeyområdet är obetydliga men behövde man en hockeyklubba så köpte man den på Lasse Hillrings sportaffär i Roslags-Näsby.
Han var inte bara sporthandlare, han var också en duktig skribent. Varje år redigerade han Enebybergs IF:s årsbok. Särskilt intresserad var han av orientering.
Men tillbaka till hösten. Den är nu. Snart faller löven av träden och lämnar kvar nakna skelett. De står där till nästa år, då får de ny skrud.
Det blir när våren kommer.

Måndag

Men det är skönt när man får lätta ankar

och sticka ut på böljorna de blå.
När vi passera Doggers bankar,
från fiskeflottan en hälsning vi få.

Visst känner man igen dessa rader även utan den smäktande valsmelodi som vanligen brukar åtfölja dem?
Särskilt gillar jag det där om fiskeflottan som hälsar vid Doggers bankar. Hela gänget går upp i stram givakt med åtföljande honnör när vår båt passerar.
Men så gick det nog inte till. Snarare var det kanske oljerockstunga armar som höjdes någon decimeter och stela händer som markerade ett "hej".
Fiskargubbarna var kärva och föga lagda åt det känsloutsvävande hållet.
I en SF-journal från 1930-talet visas hur fiskare från Bohuslän tar farväl av sina familjer när långafisket vid Shetlandsöarna stundade. Det var inga omfamningar och heta kyssar som utväxlades, mer då ett vardagligt handslag och ett "adjö med dig" till hustrun och en klapp på huvudet till barnen.
Ändå låg båtarna ute i många veckor. En stor ovisshet huruvida de överhuvudtaget skulle komma tillbaka, måste ha rått.
En del gjorde det inte heller. De gick under med man och allt.
En resa ut i Nordsjön kunde vara 5-6 veckor. När man kom tillbaka var varje båt förhoppningsvis lastad med 50 ton långa. Fisken preparerades sedan på olika sätt för att sedan åtskilliga månader senare, hamna på julbordet i form av vit, dallrande lutfisk.
Det var en lång väg som långan måste gå.
Morfar köpte vår lutfisk i Totties affär i Roslags-Näsby. Den kom i stora flak som blev sågade i mindre bitar, därefter lagda i kallt vatten och efter ca. 5 dagar "lutade" med hjälp av kalk och soda. Efter ytterligare 5 dagar tog sköljningen vid. Om arbetet med lutfisken påbörjades den 9 december, skulle den vara färdig på julafton.
Då hade man gjort rätt.
Det var besvärligt att luta fisk. Åtminstone tungt på grund av allt vatten som måste kånkas från tvättstugan till jordkällaren där fisken förvarades i en tunna.
Illa luktade det också.
Jag har aldrig tyckt om lutfisk. Den lär dock vara nyttig eftersom den neutraliserar all den feta mat som man vräker i sig vid juletid.
Rena hälsokosten alltså.

Varhelst en svensk sjöman på jorden vankar
har han Nordsjön i blodet ändå.
Därför hälsar han glatt med ett kraftigt: HURRA!
den gungande Nordsjön blå.

Visan skrev i början av 1930-talet av Martin Nilsson. Mest känd är den förstås i Harry Brandelius inspelning från 1944. Även Calle Jularbo och Fred Åkerström har förevigat den på skiva.
Idag är det måndag.
Jag hade tänkt skicka in en dikt till Skrivarsidans lyriktävling men jag hann inte få dikten färdig innan deadline. Orden räckte inte till. Möjligen var det tvärtom, de kanske var för många. Det mesta som man skriver mår bäst av att kortas ner, att destilleras.
Dikten handlar förstås om mig själv. Eller om den person som låtsas vara jag. Jag är ju inte sån egentligen, jag är en helt annan.
Annars tycker jag om några av formuleringarna, som den här t.ex:

...... "Ja, det är jag", svarar jag
och svajar farligt som ett hus på en ödegård.

Men jag lyckades inte få till en ordentlig slutkläm. Det var någonting som fattades. Kanske var det slutklämmen?
Nu fiskar så vitt jag vet inga svenska båtar långa vid Shetlandsöarna. Det har med ekonomiska zoner och licenser att göra.
"Synd", säger han som inte ens äter eländet.

Bilden ovan som illustrerar detta inlägg, har naturligtvis inget som helst samband med Nordsjöfisket. Den föreställer ju som alla ser ett Rapidlok, använt i många år på SJ:s långlinjer.