lördag, augusti 27, 2011

I Mönsterås

Vi har ingen direkt anledning att flytta till Mönsterås efter pensioneringen. Att min kusins båda farbröder kom därifrån, är inte skäl nog.
De hette Helmer och Manne och tog sig ibland en tur upp till Stockholm på moped.
Hur lång tid kan en sådan resa ha tagit? Sträckan är cirka 37 mil. I bästa fall går det att köra 3 mil på en timme, alltså bör svaret bli mellan 12 och 13 timmar.
Men det är bara i teorin. I realiteten får nog ytterligare några timmar plussas på. Säg 16 till 17 timmar och bröderna bör ha varit framme.
En av dem har jag faktiskt träffat, minns dock inte om det var Helmer eller Manne. Det kan ha varit vilken som helst av dem.
Den tredje brodern, min kusins pappa, hette Johan.
Han är inte alls förknippad med Mönsterås eftersom han, så vitt jag vet, nästan aldrig bodde där.
Möjligen kan han ha gjort det en kortare tid.
Vi har aldrig varit i Mönsterås tidigare. Korven som vi åt i grillkiosken i hamnen, var inte så upphetsande. Den kan närmast beskrivas som ordinär, till och med något under ordinär. På en skala mellan 1 och 10 vill jag betygsätta den med en 3:a.
Inte så att den smakade illa men den var tråkig.
Moset var dessutom intetsägande.
Det sa inte "god dag" när det kom och inte "adjö" när det gick. Det låg bara helt stilla i sin pappersform utan att presentera sig.
Hela måltiden får av mig en svag 3:a med snudd på 2:a.
Den kan absolut inte jämföras med någonting som serveras på Månkarbogrillen. Minns "Upplands Special" med både mos och frittes.
Då var det som om himlen öppnade sig i ett Hallelujajubel.
Som sagt, någon flytt till Mönsterås kommer aldrig på tal. Vi är helt enkelt inte hemma där. Hemma är ju här, i Uppland där Sveriges vagga stått.
Där står den fortfarande - vid Mora stenar. Den står bakom det lilla huset som inrymmer stenarna. Snälla, låt den stå ifred!

fredag, augusti 26, 2011

Tunnlarna under Karlskrona

Järnvägstunneln under centrala Karlskrona är 800 meter lång. Den har nord-sydlig sträckning och leder från Hoglandsparken ner mot Amiralitetstorget. Tidigare var den en viktig transportled för olika typer av varor som var beställda av Kungl. Flottan.
Livsmedel förstås.
Även krut & kulor. Minor. Kanske torpeder.
Dock inte så troligt att sådant gods fraktades per järnväg i en tunnel. En viss explosionsrisk förelåg förstås.
Hela Karlskrona kunde ha gått åt skogen om någonting hänt.
Nu används inte tunneln längre, den är stängd i båda ändar.
På olika forum för urban explorers kan man läsa att det från denna tunnel utgick andra tunnlar i ett helt system. De iordningställdes under krigsåren och syftet var förstås att i orostider kunna skydda vitala delar av försvarsapparaten.
Även detta tunnelsystem, som för övrigt ligger under Stora Torget, är stängt, till och med igencementerat.
Jag har läst färdigt boken av Mari Ljungstedt. P var mördaren men även K var det. De mördade utan varandras vetskap. Möjligen att K visste om att P mördade men P hade ingen aning om att även K gjorde det.
En spännande bok med ett vintrigt Gotland och ett dito Stockholm som bakgrunder.
Många basehoppare känner fascination över att gå så nära exitpunkten som möjligt och sedan hoppa ut.
De får kickar, jag känner fasa.
Jag förstår helt enkelt inte meningen med detta.
Karlskrona är en verkligt trevlig stad. Nere vid Amiralitetskyrkan gick några flottister förbi. En frågade på vilket fartyg den andre blivit stationerad och hon svarade: Sundsvall.
Det lät trevligt.
Utanför en port stod en gammal ambulans parkerad. På dess vita sida var textat i rött: Akutbil, S:t Lars.
Jag kan tänka mig att man känner trivsel när dagens arbete i Örlogshamnen är överstökat och man cyklar hem genom ett leende Karlskrona till ett väntande middagsbord.
På menyn står idag fläskkorv och potatismos, det sistnämnda naturligtvis hemgjort.
Efter maten är det gott med en kopp kaffe och lite senare på kvällen berättas episoder från den gångna dagens arbete men endast några få väl utvalda sådana eftersom försvarshemligheter fortfarande existerar.
Även om de bara uttalas inom hemmets fyra väggar. Man vet ju aldrig. The night has a thousand eyes heter det i visan och kanske har också kvällen det.
Samt ovanligt stora öron.

torsdag, augusti 25, 2011

Kristus i Gladhammar

Man svänger av från allfarvägen när något ovanligt upptäcks. I detta fall handlar det om en kyrka på vänster sida, en tegelkyrka med en fönsterförsedd kupol ovanpå - Gladhammars kyrka.
Inuti byggnaden är ljuset fantastiskt, det är rent av himmelskt. Det skiner på Krisusgestalten som vore den levande.
Ett sådant ljus finns inte i de uppländska stenkyrkorna. Där är ljuset ett annat, det har en dovare accent. Det är ett ljus som är mer mörkt än ljust.
Vi blir insläppta i kyrkan av en kvinna som arbetar där. Hon berättar att kyrkan invigdes 1886 och att statyn är en kopia av Thorvaldsens berömda Kristusstaty.
Kyrkotypen kallas centralkyrka. Jokkmokks kyrka har vissa likheter med Gladhammars. Det läser vi senare i broschyren som fanns att köpa för tjugo kronor.
Nu är vi i Karlskrona, Karl den XI:s stad. Han står staty på stora torget. Vi dricker kaffe och äter bakelser på ett fik. Jag har köpt en bok av Mari Ljungstedt som heter "Den farliga leken". Till viss del utspelas den på gotländska Furillen. Där var vi sommaren 2009. Jag känner igen den silverblänkande husvagnen på bokomslaget. På ön fanns tidigare två radarstationer, Katten och Bonsen, som sökte igenom luftrummet på jakt efter eventuella ryska inkräktare (nu är vi dock goda vänner).
På Furillen finns idag ett exklusivt hotell.
Håkan Nesser har byggt ett hus i närheten.
Karlskrona verkar vara en intressant stad men vi vet ingenting om den. Huvudön heter Trossö. Var håller flottan till? Kanske längre bort, i skymundan? Vi såg tre flottister gå förbi i sina mörkblå uniformer men det var ingen idé att följa efter dem, vi ville inte väcka onödig uppmärksamhet.
I svenska flottan finns bland annat nio korvetter och fem ubåtar. Den var mycket större tidigare men det beror väl på att världen var större.
Idag är det fredag och inget mer finns att tillägga förutom att Morjärvsmannen inte var någon spion och att Wennerström kanske hade en medhjälpare på Försvarsstaben. Om detta var han förstås tyst som muren, konstigt vore väl annars.

onsdag, augusti 24, 2011

E4:an söderut

E4:an söderut.
Vill minnas att jag använt den inledningen tidigare men varför inte en gång till?
Som vanligt vägarbeten på Essingeleden och vidare ner mot Södertälje. Dessa arbeten blir aldrig färdiga. Det är inte heller meningen, de börjar ständigt om.
En jämförelse kan göras med missionshuset i Brottby som under cirka 25 års tid varit omgärdat av byggnadsställningar.
Ingen har någonsin sett en snickare klättra omkring på dessa ställningar.
Södertälje - Nyköping = tråkig sträcka.
På macken vid Sillekrog berättar löpsedlarna att Gun Hägglund har avlidit. Jag minns henne från "Träna med TV" där hon och Bengt Bedrup försökte ingjuta spänst i svenska folket.
Bedrup är också borta liksom, tror jag, Adrup och Cedrup.
Samt Orup d.ä. och Olivercrona.
Men Ortmark finns kvar.
Gun Hägglund var gift med KAS, Karl Axel Sjöblom, legendarisk TV-man.
Det står också att Sven Tumba är svårt sjuk. Tråkigt. På 1950-talet spelade han inte bara ishockey, han var också programledare för "Timmen Tumba", ett ungdomsprogram i radio som sändes vid den tiden.
På rastplatsen i Stavsjö träffar vi en tysk från Berlin. Han säger att den svenska ölen är för svag.
Tyskarna vill ha starka saker.
Jag tänker berätta att vi i december ska besöka julmarknaden i Lübeck men hinner inte. Varför skulle förresten våra resplaner intressera honom?
Järnvägen mellan Kolmården och Virå kallades i folkmun "Nunnebanan". Anledningen var att nunnefjärilen gjort så stor skada på skogen i trakterna runtomkring att många träd omedelbart måste huggas ner och fraktas bort.
Lösningen blir att bygga en järnväg.
1939 läggs den ner.
Fortfarande finns ett brofundament kvar på höger sida vid Stavsjö om man kommer från Nyköpingshållet.
Stavsjö Värdshus drivs av kineser, det är nästan aldrig öppet.
På bruket tillverkades förr kanoner. De provsköts i en grusgrop.
Jag läste i förrgår en blogg om spyfobi. Författaren går ständigt omkring och oroar sig för att bli magsjuk. Det låter sjukt. Jag avbröt läsningen ganska snart eftersom jag mådde illa.
Börjar nynna signaturmelodin till "Lilla Journalen", ett TV-program som sändes med ojämna mellanrum från 1961 till 1994. De sista åren hette programmet "Modejournalen". Oefterhärmelig programledare var Ingrid Schrewelius. Jag kan fortfarande höra hennes röst.
Glider in mot Norrköping. Flaggan i topp vid Stenkullens Hotell. Ingen människa syns dock till, det gör det aldrig.
Jag gillar George Mackay Browns anteckningar från resan till Shetlandsöarna. De är precis så knapphändiga som anteckningar ska vara.
G M Brown lämnade sällan sitt hem i Stromness på Orkney. Han led av torgskräck, dog 1996. Hans sista ord var: "Jag ser hundratals skepp som lämnar hamnen..."
Fem mil kvar.
Nu heter vägen E22. Den är 56 mil lång om man kör ända ner till Trelleborg.
Polisen står vid infarten till Valdemarsvik; väntar på något, spanar.
Vi är förstås oskyldiga och kör vidare in mot samhället.
Där ser det ut som vanligt. Något annat hade vi inte heller väntat. Det hade i så fall kommit som en oerhörd överraskning.
Inget mer behöver tilläggas förutom att jag har ont i en tand. Kanske inte direkt ont i tanden, det verkar vara tandköttet som är lite inflammerad.
Jag måste göra något åt det hela.
Jag kan inte vänta längre nu.
Å andra sidan kanske inflammationen går över av sig själv. Det vore ju det bästa i denna den bästa av världar.