Illustration till "Med döden i bakhasorna"

Med döden i bakhasorna

Hon steg av bussen nedanför bruksområdet och började gå uppför allén med väskan i handen. Det var sen kväll men ännu ljust. Sommarnattens ljud var kraftigt markerade. En uggla hoade mellan träden. För ett ögonblick blev hon rädd men tänkte sedan att det bara var en uggla. Bruksområdet var övergivet. Hon tänkte på sin barndom. Var den egentligen så mycket att tänka på? Hon mindes inget av den mer än enstaka detaljer; en sardinsmörgås på badstranden, polypoperationen när hon var sju, mötet med den indiske vishetsläraren Ben Guru när hon var sexton och redan lämnat barndomen. Han frågade på stapplande svenska om vägen till Folkets Hus där han skulle hålla föredrag om konsten att sväva fritt i luften. Hon pekade rakt fram, där låg det. Han tackade och fortsatte sin vandring. Flera år senare återsåg hon honom. Han var busschaufför vid Länstrafiken, rattade sitt fordon med ett stort leende. Han trivdes bättre med livet nu, sa han. Det var enklare på något sätt, bara att köra på. Konstigt att han kom ihåg henne. Det var märkligt. Hon höll hårt i väskan. Den innehöll några klädombyten samt böcker och toalettartiklar. De senaste dagarnas envisa regnande hade gjort henne förkyld. Snorandet var värre än hostandet. Barndomen var inget att tänka på. Hon gjorde det inte heller. Den var insvept i en stor svart plastsäck och slängd på en återvinningsstation. Nu hoade ugglan igen. Det var ett tecken på att döden var henne i bakhasorna. Hon hade läst en bok med just den titeln: "Med döden i bakhasorna". Det kändes otäckt att tänka så. Hon var inte sig själv, hon var någon annan. Hon var inte i balans. Hon gick svajigt på grusvägen. Det mörknade över det övergivna bruksområdet. Något kändes fel. Det som var fel var att hon inte var sig själv. Allting kunde hända. Hon ville längre ut i ödemarken bland de ensamma träden. Hon ville göra en canossavandring. På något sätt ville hon skala av sig allt och stå naken som ett skelett. Det som hon mest av allt ville göra var att öppna dörren till det hus dit hon var på väg och finna ett porträtt av sig själv hängande på väggen. Konstnär okänd. Döden sprang efter henne. Den var en liten hare som knappt märktes. Snart skulle den märkas. Den skulle bita henne i benen. Någonting var på väg att hända. Att gå in på bruksområdet var som att kliva in i det kejserliga palatset i Kyoto, samma känsla av vördnad och att man ingenting förstod. Hon ställde ner väskan, hon orkade inte mer.

"Sorglig" är fel ord

Vi besökte också Hargshamns camping. Den här bilden ser nästan lite sorglig ut men den stämmer inte alls med verkligheten. Istället svämmade hela Harghamnsbukten över av solsken och glatt humör, folk verkade ha trevligt där de gick med sina frysväskor och badleksaker och ipods och annat som man behöver för att ha en fin dag på stranden. Så "sorglig" är nog fel ord att använda, åtminstone i detta sammanhang.

Bennebols bruk

Fler bilder från gårdagens resa i Uppland, den här gången från Bennebols bruk som ligger strax norr om Knutby. Hade aldrig hört talas om platsen men den blev en upplevelse. Det är en miljö som Maria Lang skulle ha kunnat använda i en deckare. Hur hade hon tagit livet av sina offer? Någon hade fått ljuta drunkningsdöden, en annan hade kanske fallit från en av ruinerna och en tredje blivit ihjälskrämd av det mystiska väsen som nattetid hemsöker de övergivna byggnaderna. Men vi såg inget sådant väsen. Vi var ju där mitt på ljusa eftermiddagen och då är det ingen fara. Mer information om Bennebols bruk finns på www.google.se

Heta dagar och nätter

Det är just nu väldigt varmt. Man svettas. Det är varmt till både kropp och själ. Det är heta dagar och tropiska nätter. En del står inte ut. Det blir för mycket. De vet inte vad de ska ta sig till. Hjärnorna kokar, det blir överslag i systemet. För när man tror att den heta dagen är slut övergår den genast i en tropisk natt med bara lite lägre temperatur. Vi har målat om i badrummet. Därinne verkar det lite svalare. Jag känner på väggen, den är ännu inte torr. Den klibbar. Det är för tidigt att sätta upp handdukshängare och toalettpappershållare. Bättre att vänta några timmar till. Badrummet blev fint. Kvistarna i panelen syns inte längre men det är bara en tidsfråga innan de dyker upp igen. Förhoppningsvis tar det ett, två år. Då får vi måla igen. Vi skulle ha shellackat kvistrosorna från början, nu är det för sent. En del säger att en sådan procedur ändå inte hjälper. Vad ska man tro? Värmen ser ut att hålla i sig. Hela Sverige lyser rött. Det är som under de två femtiotalssomrar som jag knappt kommer ihåg - 1955 och 1959. Den senare kommer jag förstås ihåg. Vilken hetta, det var som nu. Vi bodde vid Tibble gård i Täby. Jag satte upp en höjdhoppsribba mellan två träd och försökte slå världsrekord. Det gick inte. Curt och Gudrun kom på besök från Dalsland. De var bekanta till Alf som var gift med min mamma. Vi var alla fem på Cirkus Scott, det var fantastiskt. Mamma tog kort. På kortet står jag mellan Curt och Gudrun. De hade inga egna barn. Curt är död, han dog tidigt. Jag vet inte om Gudrun lever. Långt efter makens död drev hon en liten matservering på en bensinmack i Färgelanda. "Tropiska nätter" är ett vackert uttryck. Själva nätterna är också vackra. Fortfarande är de ljusa fast tiden har vänt och vi är åter på väg mot mörkret. Fast ännu rör det sig bara om minuter. Vi kan känna oss säkra ett tag till.

Blixtens Kafé

Ytterligare en bild från dagens resa bland uppländska sevärdheter - Blixtens Kafé i Hallstavik. Detta är en del av nedervåningen.

Pipeline

Vattnet som pumpas upp från Dannemora gruva, passerar genom denna pipeline.

Den blyga statyn

Statyn är blyg. Den gömmer sig bakom bladen.

Böcker igen

Jag blandar högt och lågt i min läsning. Eller ska man säga lätt och tungt. I min ena hand håller jag Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Den är tung. Enligt hushållsvågen väger den 1,344 kg. Sidorna är många och tättryckta. Den andra boken är betydligt lättare, bara 0,143 kg. Det är "Tågmysteriet" av Sivar Ahlrud. Varför läser jag två böcker som är så utomordentligt olika? Norén beskriver sin vardag mellan den 3 augusti 2000 och den 24 juli 2005. Mest gör han vardagliga saker; handlar på ICA, promenerar, fikar, pratar med folk, shoppar, osv. Även i arbetet är han vardaglig. Han gör ingen skillnad mellan arbete och privatliv. Ibland är han outhärdligt uppriktig i sina omdömen om människor. Jag är alltid misstänksam mot de som är outhärdligt uppriktiga. Jag tror inte att de är uppriktiga för uppriktighetens skull. Jag tror att de är det av andra orsaker, jag vet inte vilka. Jo, jag vet vilka men de håller jag för mig själv. De är ändå ganska uppenbara, de behöver inte sägas. Vissa meningar är mycket vackra, som den här: När glädjen har gått står sorgen där och väntar. Sorgen står och väntar på att glädjen ska gå. Det blev två vackra meningar. Lars Norén är ett svart mysterium. Men egentligen inget mysterium. Han är helt öppen med hurdan han är. Jag vet ändå inte hur han är, boken ger inget svar. Bara en antydan men det är ju som att säga "nära skjuter ingen hare". Man förlorar kulan men får ingen hare. Det kanske är en dålig liknelse men jag förstår ändå hur jag menar.

"Tågmysteriet" utkom 1957. Sidantalet är 137, glest skrivna. Jag tycker om skildringen när Klas följer den övergivna järnvägen som inte är riktigt övergiven, det går soptåg på den. Han träffar en man som står utanför ett litet hus och röker pipa. Det är mitt i natten. Mannen säger till Klas att det är förbjudet att gå på järnvägen. Den lilla berättelsen i berättelsen gillar jag. Boken ger för övrigt en skildring av ett svunnet Stockholm. Det är ett 1950-tals Stockholm med spårvagnar och hus som vaktas av en ilsken portvakt. Man kan se på bovarna att de är bovar. De ser skumma ut, de har gjort det redan sen födseln. Dessa människor är födda till att bli bovar i en bok av Sivar Ahlrud. Vem var han? Han var två personer; Ivar Ahlstedt och Sid Roland. De bildade en författarfirma och skrev böckerna om tvillingdetektiverna Bergendahl från Vindelse i Norrland och deras intelligente kusin Hubert Norlen från Östermalm. Jag har inget mer att säga om "Tågmysteriet". Den får i fortsättningen tala för sig själv. Jag kommer inte att återvända till den på länge, säg två eller tre år. Då kanske jag åter vill läsa berättelsen i berättelsen. Jag vill vara den där mannen som står utanför sitt lilla hus mitt i natten och röker pipa. Jag vill inte vara Klas eller Göran, det verkar alldeles för farligt.

Böcker

Vissa böcker kommer man inte in i. Det är sorgligt. Man försöker tränga igenom den blänkande ytan av ord men studsar tillbaka. Efter några minuters läsning vet man inte vad man läst. Huvudet surrar tomt. Man lägger boken åt sidan och tänker att nästa gång går det bättre. Det gör det inte. Det blir samma sak. Den oundvikliga slutsatsen blir att man inte är rätt läsare för denna bok. Den passar bättre till någon annan. Må så vara, tänker jag då. Låt "någon annan" göra ett försök. Själv är jag redan inne i nästa bok. Försöker i alla fall.

Fotografera hus

Jag har fått en idé om att jag ska fotografera hus snett uppåt som på bilden ovan. Helst ska bilderna tas i starkt solljus och därefter konverteras till svartvitt. Jag vet inte varför det har blivit så. Det är väl nån konstig idé som slunkit igenom skyddsfiltret.