Näsbydal

Näsbydal var Täbys första riktigt höghus. Visserligen fanns redan Roslags-Näsby Centrum men de husen var några storlekar mindre. Näsbydals bjässar på 17 våningar, tog redan från början andan ur betraktaren. Nådde de upp till himlen eller..? Det verkade som om den moderna tiden hade kommit till köpingen på vischan.

Näsbydal var från början ett kärr. Därför var man tvungen att påla ordentligt genom leran ner till fast mark. Länge sades det att ett av husen, det som byggdes först, lutade en aning vilket klart kunde ses när man åkte förbi på tåget och la huvudet på sned. Många provade detta men jag tror att en eventuell lutning nog var omöjlig att upptäcka genom denna metod. Varför bara när man åkte tåg? Varför måste man lägga huvudet på sned? Skrock och skrönor.

Däremot minns jag att vajern till en lyftkran fastnade på 17:e våningsnivån vilket medförde att en modig man fick krypa längst ut på bommen och ordna upp trasslet. Vi betraktade skådespelet uppifrån Ytterbyskolan. Det var några oerhört spännande minuter innan allt åter var i ordning.

Husen blev åtta till antalet och bildar en ring runt det före detta kärret. 1961 var hela området klart. Karin Söder, tidigare utrikesminister, har bott där (gör det kanske fortfarande), Gudrun Schyman har gjort det liksom Refaat El-Sayed. Ingen av dessa har jag dock sett. Jo, Karin Söder förstås när hon var lärare på Ytterbyskolan. Vi hade henne någon enstaka gång när vår ordinarie lärare var sjuk.

Om jag själv skulle vilja bo i Näsbydal? Tyvärr inte. Det är alldeles för högt. Det är inte bra att bo uppe bland molnen. Man får svindel. Möjligen på första våningen men jag tror inte det heller. Jag vill betrakta omvärlden från ett så lågt perspektiv som möjligt. Och slippa svindel.

Håverud

Håverud ligger i Dalsland. Jag har varit där två gånger, 1997 och 2007. Vid det första tillfället drack vi kaffe, vid det andra åt vi pytt i panna. Naturligtvis gick vi efteråt ner och tittade på plåtrännan som båtarna åker i. Den hålls ihop av 33000 nitar. Man är rädd för att om en ploppar ut så kommer alla de andra efter, som i en tecknad film. Ännu har ingenting hänt, det är en säker konstruktion. Kanske är man orolig i onödan? Vem är orolig? Jag? Pytt i pannan tyckte jag var "så där" men utsikten var fin. Det var en typisk djupfryst pytt i panna utan egentliga fel men heller inte utrustad med några särskilt läckra egenskaper. Det var inte så att det vattnades i munnen när man la upp den på gaffeln. Det var en högst ordinär pytt i panna. Denna maträtt kan ju vara en riktig delikatess, 2007 dock drabbad av total tristess. Till pytten serverades rödbetor och stekt ägg. Först fick man beställa vad man ville ha i en liten kiosk, sedan blev man serverad vid bordet. Vi satt ute. Det fanns inga platser inne. Inte så att det var fullsatt inomhus, det fanns inga platser inne överhuvudtaget. Pytten såg god ut men den saknade smak. Naturligtvis går det att salta och peppra för att få upp smaken men ska man behöva göra det? Potatisen var av större mängd än köttet. Jag skulle vilja säga 60% potatis och 40% kött. Den innehöll också lök. Det var 35% kött och 5 % lök. Vad skulle Bullen Berglund ha sagt om det? Han skulle ha lidit och kvidit och därefter bett att få tala med kocken. Från vårt bord hade vi en härlig utsikt över hela området. Över rännan går en järnvägsbro och ännu högre upp en landsvägsbro. Håverud är alltså en treenighet. Förutom pytt i panna fanns andra rätter som grillkorv med pommes frites, rödspätta med remouladsås och hamburgare. Kanske fanns det också köttbullar med mos. Jag skulle ha tagit något annat än pytt men det brukar ju vara så gott. Vi hade åkt från Uddevalla på morgonen och var på väg mot Töcksfors i Värmland. Nu stannade vi till vid Håverud eller Håfverud som man sa förr. Nu säger man inte så längre. Jag vill hävda att pytten bestod av 75% potatis, 20% kött och 5% lök. Dalsland är ett fantastiskt vackert landskap. Det är vackert utan att vara insmickrande, det har en vacker kärvhet. Otto Hesselbom räknas som en av våra stora konstnärer med flera målningar hängande på Nationalmuseum. Hans mest kända tavla är "Vårt land, vårt fosterland". Den visar utsikten över sjön Ånimmen som delvis ligger i Åmål, delvis i Mellerud. En stor turistbåt slussades upp i rännan, på väg mot Bengtsfors. Det går att åka båt i ena riktningen och tåg i den andra, då får man det bästa av två världar. Det är inte så svårt att göra egen pytt i panna. Först skala och koka potatis, därefter steka den tillsammans med kött och lök. Det är förstås mer jobb än att använda den djupfrysta varianten men det blir så mycket godare. Gräddstuvad pytt kallas Pytt Bellman men jag tycker att den varianten blir för mäktig. På finska heter rätten pyttipannu, på norska pytt i panne och på danska biksemad. Köttet behöver inte vara oxfilé, även enklare sorter går att använda men det blir förstås godast med oxfilé. Det går också att tärna ner falukorv i pytten, det blir hur gott som helst. En annan superb maträtt är stekt salt sill med löksås. Förr var det vardagsmat, nu en delikatess. I början av förra seklet skedde en stor utvandring från Dalsland till USA. På järnvägsstationerna vinkades det med näsdukar som sedan användes för att torka tårar som hejdlöst rann. I åtskilliga fall splittrades familjerna för alltid, man fick aldrig se varandra igen. I Chicago hamnade många som sökte ett nytt liv. Plåtrännan är 33,5 meter lång och invigdes 1868. Hela anläggningen kallas för en akvedukt. Det stod om den i skolans geografibok, man längtade efter att få se den. I mitt fall dröjde det till 1997, då drack vi bara kaffe och åt ett wienerbröd. Inte bara ett, varsitt förstås. Vi måste ha ätit mat någon annanstans men jag minns inte var. Det regnar ute. Det är en mörk höstkväll. Kanske sensommarkväll är mer korrekt. Riktig islandssill är svår att få tag på. Den mesta som säljs är ynkligt små pinnar, knappt större än vanliga strömmingar. Vattnen runt Island är utfiskade. Tidigare var islandssillen stor och blank, man kunde spegla sig i den. Stekt strömming har jag svårt att äta efter galloperationen 1990. Det känns i magen när strömmingen kommer ner. Efter Håverud begav vi oss först till Bengtsfors, därefter till Årjäng och slutligen till Töcksfors. Jag talar nu om 2007 års resa. Vägen till Årjäng är smal och slingrande med små och stora sjöar som blänker till mellan trädstammarna. Rälsen som tillhörde DVVJ ligger kvar men mellan Årjäng och Arvika är den borttagen. En av mina stora drömmar är att få åka till Skillingsfors. Till detta samhälle gick en bibana från DVVJ (Dal-Västra Värmlands Järnväg). Hon som vinkade av sista tåget från Skillingsfors hette Doris Bengtsson. Det var SJ:s minst lönsamma bana i hela Sverige, därför lades den ner. Men dess minne lever kvar. 1997 års resa gick från Håverud tillbaka ut på stora vägen mot Karlstad och därefter mot Stockholm via Örebro, Arboga, Köping, Västerås, gurkstaden och Enköping, pepparrotsstaden. Medan detta skrivs lyssnar jag på internetradio. Stationen heter "Otto´s Baroque Music" och spelar enbart barockmusik dygnet runt. Det låter barockt men är sant. Och varför inte? Jag vet inte vad som finns att se i Skillingsfors men någonting är det, någonting viktigt och fascinerande. Det regnar mera nu. Jag är rädd att även de andra maträtterna hade gjort mig besviken. Därför satsade jag på ett s.k. säkert kort, tyvärr blev det fel. Vi har mycket som väntar oss framöver. Vad vet vi inte. Framtiden sveper in oss i ett töcken men om en nit brister, finns det ändå 32 999 st. kvar. Det är trösterikt. Avslutningsvis vill jag säga att Håverud är fint, det var bara pytt i pannan som jag reagerade inför.

Där var det!

Träffade idag en initierad person på Össeby-Garns kyrkogård som berättade att det var just där lövet ligger i mitten av bilden som Viveca Lindfors svimmade framför Georg Rydeberg i filmen "Tänk om jag gifter mig med prästen". Hon fick göra det åtskilliga gånger innan regissören var nöjd, detta på grund av att Rydeberg hela tiden kom av sig. För att undvika skador la man ut en madrass täckt av löv, som VL kunde signa ner på. Till slut blev dock tagningen välsignad av regissören och ännu en scen hade tillfogats filmhistorien. Så det är alltså inget vanligt grus ni tittar på. Det är högklassigt filmgrus. Om det sen verkligen är samma grus som 1941, låter vi förstås vara osagt.

Två bilder från Rosersberg

Det var höst i luften i går, varmt men ändå lite kallt. Friskt kan man säga. I dag verkar det bli samma typ av väder. I morgon vet man inte. SMHI kanske vet. De kan tolka molnen rätt. Jag kan det inte. Bilderna är tagna i Rosersberg; Marilyn Monroe och kulor i vattnet. Kul!

Apropå Finnkampen

Årets Finnkamp är just avslutad och Sverige vann med 208 poäng mot 200. Konstigt att det gick vägen för Sveriges lag var väldigt reservbetonat. De tunga namnen "lyste med sin frånvaro" som det heter när man uttrycker sig lite klichéaktigt. Holm har lagt av, systrarna Kallur är skadade, Kronberg var inte med, Klüft är ett frågetecken och så vidare. Men Christian Olsson kom till start och vann tresteget, visserligen med ett blygsamt resultat men i Finnkampen är det placeringen som gäller, inte centimetrarna eller de hundradels sekunderna. När jag såg CO hoppa, kom jag genast att tänka på Pentti Saarikoskis dikt i del II av "Jag blickar ut över huvudet på Stalin", den som handlar om när Pertti Pousi hoppar längd ena dagen och tresteg nästa. Få se om det blir världsrekord, skriver PS. Det blir det inte och förresten är det en väldigt liten del av dikten som handlar om Pertti Pousi, bara tre rader men det är de som jag gillar. Inte bara de. Strax innan skriver han: I går kom Kekkonen från Moskva, i dag for han till Gullranda, där Sylvi och Salla väntar på honom. Vilka dessa är vet jag inte men Gullranda är den finska presidentens sommarresidens och det ligger i Nådendal. Den 10 juni i år anlände president Tarja Halonen och doktor Pentti Arajärvi dit för för att tillbringa sommaren där men nu har de rest hem igen. Det gjorde de i mitten av augusti enligt republiken Finlands hemsida. Det är nämligen höst på båda sidor om Östersjön. Nja, kanske inte riktigt men den är på väg. Finnkampen hör hösten till. I många år var finnarna överlägsna oss i fri idrott. De lekte som de ville. Det blev ofta 16 - 6 i grenarna. Från 1970 till 1984 vann Finland 15 raka segrar. Därefter har resultaten växlat. De senaste fyra kamperna har dock Finland vunnit. Men inte idag, nu var det vår tur om man kan tala om tur i detta sammanhang. Saarikoski skrev fantastiska dikter. Tyvärr söp han ihjäl sig om man får vara så rakt på sak. Vid sin död skulle han strax fylla 46 år. Till kroppen var han då en gammal man. Det sägs att hans landsman Elmer Diktonius också åldrades i en våldsam fart. Berodde det på alkoholen? Kanske. Jag tycker om hösten. Inte bara oranga september och röda oktober utan också gråa november och mörka december men då är vi förstås inne i vintern. Finland kom alltså tvåa idag. Det gjorde man även i 2:a världskriget. Sovjetunionen vann och "lilla Finland kom tvåa" som det sägs i slutet av "Okänd soldat", jag minns inte vad han som yttrar orden heter. Det är annars en oförglömlig bok. Liksom filmversionen. Jag menar nu den första filmen regisserad av Edwin Laine. Den kom 1955. Rauno Mollbergs version kom 1985. Den är inte på något sätt dålig men jag gillar den första filmen bättre. Den känns nästan dokumentär, kanske beror det på att den är svartvit. Klockan är 21.50. För två månader sedan var det ljust vid denna tidpunkt. Nu kolmörkt. Nattsvart. Jag trodde att Saarikoskis bok stod gömd bakom de andra men det gjorde den inte, den stod i första raden. På vissa hyllor har jag böckerna i dubbla rader. Jag hittade den direkt. Den heter "Rannsakan" och innehåller tre volymer; "Brev till min hustru", "Tiden i Prag" och "Jag blickar ut över huvudet på Stalin". De första två är prosaböcker, den tredje är en diktsamling. Där finns också ett antal, vid tiden för bokens utgivning 1973, nyskrivna dikter som fått namnet "Lyckans tid". Jag hade med mig boken till Åbo en gång när vi var på planeringsresa med jobbet men det blev inget av med läsningen. Saarikoski flyttade så småningom till Sverige och gifte sig med en kvinna från västkusten - Mia Berner. Han bodde i Sverige ända fram till sin död 1983. Dog gjorde han dock under en resa till Finland. Han ligger begravd i Valamo kloster. MB har skrivit en bok om deras tid tillsammans, den heter PS. Varför skulle han supa så mycket, var det verkligen nödvändigt? Så här skriver han i "Lyckans tid":

Spårvagnen gick genom parken,
ständigt var det höst,
och vädret, ständigt lika skönt,
det tänker jag på i lyckans tid!

Hade det varit bättre om han inte supit eller gjort det med måtta? Men då hade han inte varit Saarikoski. Jag avskyr visserligen orden men hans öde var utstakat redan från början. Det fanns någonting i honom som krävde ofantliga mängder sprit. Det var som att hälla ner den i ett hål, den bara försvann. Aldrig någonsin blev hålet fullt. Saarikoski blev full men hålet gapade lika stort. I morgon är det måndag. Det är mitt öde men det är inte så tungt. Jag bär det med lätthet.

Två böcker

Jag köpte två fina böcker igår. Den ena var Jan Fridegårds "Lars Hård" i 1942 års sammanslagna upplaga av hela trilogin, den som består av "Lars Hård", "Tack för himlastegen" samt "Barmhärtighet". Har det någonsin skrivits bättre i svensk litteratur och kan det skrivas bättre om DET? Om livet. Man lockas att läsa hela verket en gång till och jag tänker börja nu.

Nej, inte riktigt. Först ska jag läsa färdig "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg som jag också inhandlade igår. Den handlar om hennes uppväxt i Västerås tillsammans med sin alkoholiserade men djupt älskade far. Ofta bjöds far och dotter på middag hemma hos farfar och farmor. Varje måltid avslutades med samma konstaterande, nämligen att Bintje var den bästa potatisen.

Hemma hos oss förekom ibland liknande resonemang men utfallet blev annorlunda. Morfar hävdade bestämt att endast en sorts potatis gick att äta och det var Magnum Bonum. I nödfall kunde den mjöliga King Edward duga. Bintje ansåg han vara oätlig, den passade bäst som grispotatis. I det Anderssonska hemmet konstaterades också att Konsum hade den bästa fläskkorven. Det tror jag inte att vi pratade om hemma hos oss eftersom vi aldrig handlade på Konsum. Mormor och morfar hade fått för sig att Konsums varor var av sekunda slag, att de inte höll kvalitetsmässigt. Istället handlade vi, som jag nämnt i tidigare inlägg, på Totties livs, en liten källarbutik i Roslags-Näsby.

De här böckerna gör att jag inte kommer att ha några fritidsproblem de närmaste dagarna. Som avslutning vill jag citera några rader ur "Lars Hård". De sammanfattar allt. Om DET. Alltså:

Här satt i alla fall jag, Lars Hård, brottets, fängelsets och orons son och mitt bröst var rikt av en förutsättningslös glädje. Den hade växt upp som en vild blomma ur eländets sophög i mig och en okänd sol lyste långt bortifrån på den.

Ulf Lundell & jag

Ulf Lundell och jag har en gång varit med i samma bok, en antologi som hette "Grupp 72" och som gavs ut av W&W just 1972. Därefter skiljdes våra vägar och har aldrig korsats igen.