Trött

Jag måste skriva någonting men jag är för trött. Egentligen skulle jag be att få återkomma senare. Kanske är jag piggare då? På TV sänds VM i friidrott. Denna gång går tävlingen i Berlin på 1936-års OS-arena. Kulstötarna snurrar runt som graciösa elefanter i ringen. Just nu är ledarresultatet 21,68. Kommer det att räcka? Det var en polack som fick till en fantomstöt. Nu ännu en. Han ökar till 21,91. Finalen verkar avgjord. Men inte. Amerikanen Cantwell svarar med 22,03. Kan någon stöta längre? Kanske i framtiden men knappast idag.

Sverige har ingen kulstötare med bland de bästa. Kulorna är för tunga för oss. Men om man gör som släggkastaren Umedalen på sin tid, dvs. tillverkar ett lättare redskap som man tävlar med och sen visar upp en riktig kula som domarna får undersöka. Skulle inte det gå bra? Troligen inte. Det vore ju dessutom fusk. Men vi vill ju så gärna vinna. Det vill tyskarna också. För de går det så där, en tredjeplats som bäst. Det är en liten besvikelse inför hemmapubliken.

Nu är resultatet klart - amerikanen vinner före polacken. 11 centimeters försprång, det är knappt men rättvist. Även 1 centimeters försprång hade varit rättvist. Och knappt. Jag är fortfarande trött, orkar knappt ens lyfta mazarinen till kvällskaffet, än mindre slänga iväg den.

Det börjar bli mörkt ute, hösten närmar sig. Resan upp till Mora gick annars bra. Skogarna är oändliga. Någon har räknat ut att det går 7000 träd på varje svensk och det verkar stämma. I damernas stavhopp har Jelena Isinbajeva gått till final. Hon har varit överlägsen länge. Förra året satte hon världsrekord med 5.05. Det är högt. För några veckor sedan blev hon dock besegrad av en polsk hopperska. Hon är alltså inte oslagbar.

Nu är klockan 21,40. Det låter som ett resultat i kula som dock inte hade räckt till pallplats. Inte idag. Däremot på Vallentunamästerskapen (om det funnits ett sådant). Då hade 21,40 varit ett fantastiskt resultat vilket säkert medfört ett omnämnande i lokaltidningen.

Strax bortom hotellet passerar den återstående delen av Mora - Älvdalens järnväg förbi. Den går numera bara till Märbäck, där har spåret klippts av. Persontrafiken lades ner 1961. Men tåg med timmer och flis rullar fortfarande. Utan flis stannar Sverige.

I sin memoarbok återger Harriet Andersson en rolig historia som Ingmar Bergman berättade i en glad stund. I original låter den så här: "Jesus halkade nerför Oljeberget men sa: det är ingenting att fästa sig vid". I Bergmans version låter den så här: "Jesus halkade nerför Oljeberget men det spelar ingen roll". Nu var ju inte historien särskilt rolig ens i originaltappning men Bergman lyckas helt missa poängen. DET tycker jag är ganska roligt och jag kommer hädanefter att plåga min omgivning med denna lustifikation.

Den förstenade skogen

Denna bild får mig att tänka på filmen "The Petrified Forest" från 1936 med Humphrey Bogart, Leslie Howard och Bette Davis i huvudrollerna. Fast någon direkt likhet mellan Husaskogen i Vallentuna och den förstenade skogen i Arizona, finns väl knappast. Det de har det har de i Arizona och vi har vårt i Vallentuna. Så är det och så lär det förbli. Men filmen är bra, en riktig noirrulle där det goda möter det onda och ... båda dör. Så kan det gå till i Arizona, knappast i Vallentuna. Vilken tur.

Mörkret

Vad kan man annat säga än att det har blivit mörkare på kvällarna. Efter klockan nio är mörkret fullt märkbart. Efter halv elva är det helt tydligt, dvs. svart. Solcellslamporna som skulle vara så bra, utkämpar en ojämn kamp som de naturligtvis förlorar. Ingen kan vinna över mörkret. Det har smugit sig över oss. Det har kastat sig över oss som en hungrig varg, som en Varg-Larsen i Jack Londons roman. Hans samlade verk har jag nu förresten fått upp i hyllan. Arton volymer med röda ryggar sprider en viss trivsel. Men jag fick offra mycket för att de skulle få plats. Det är sorgligt att tänka på de kära vänner som nu står i papperskassar ute i förrådet, snart på väg att köras vidare till en loppmarknad. Jag vet inte om det är hans samlade verk. Han kanske har skrivit fler som inte ingick i den här 1940-tals utgåvan.

I arbetarhemmen förr var det vanligt att man hade böcker av Jack London. Men vi hade inga. Vi hade "Hans nåds testamente" av Hjalmar Bergman i en jubileumsutgåva. Vi hade också "Jordfolket- en bok om Sveriges lantarbetare" utgiven av Svenska Lantarbetarförbundet och RT:s förlag 1954. Böckerna gavs ut landskapsvis. De stora lantarbetarlandskapen var Skåne, Öster-och Västergötland, Närke, Sörmland och Uppland. Norr om Dalälven var det glest om jordens arbetare. Vår bok handlade förstås om Uppland eftersom det var där vi bodde.

Fortfarande finns boken kvar. Det är en praktvolym i helfranskt band på 709 sidor. Omslaget pryds av mormor och morfars namn i guldtryck. Mitt på finns en stiliserad bild, även den i guld, föreställande lantarbetarens klassiska redskap - grepen, högaffeln och spaden. I boken porträtteras alla lantarbetare i Uppland i text och bild. Arbetsmetoden var enkel. Man åkte hem till var och en, intervjuade och i vissa fall fotograferade. Många hade dock egna bilder att bidra med. Morfar berättar att hans första anställning var hos bonden Karlsson i Rö. Arbetsdagen var lång och lönen blygsam. Mormor inflikar att hon också fått slita hårt men att de på äldre dagar fått det ganska bra. I boken ges också en bakgrund till statsystemet och dess avskaffande 1945. Man får dessutom veta mer om statarförfattarna; Ivar Lo, Fridegård och Moa Martinsson. Det avsnittet läste jag många gånger.

Bokens avslutande del behandlar Lantarbetarförbundets olika avdelningar i Uppland. 1953 uppgick de till 93 st. med inalles 4711 medlemmar. Jag minns att mormor och morfar fick vänta länge på sin bok. Den utlovade leveransen sköts upp gång på gång och säkert gick morfar och muttrade att de blivit lurade, såna där bokskrivare var inte att lita på. Till slut kom den dock och, som sagt, fortfarande finns den kvar så det var trots allt en viss kvalitet i det franska bandet. Detta är skrivet på grund av det begynnande mörkret. Nej, det är inte skrivet av någon särskild anledning utom möjligen av glädjen att få berätta om "Jordfolket - en bok om Sveriges lantarbetare". Vi låter Ivar Lo få sista ordet:

Så hyllar vi dem, som från sykrok till plog
i kamplust följt solens rund,
från knorrande träl i luden skog
till statarnas fackförbund.

 Ur Prolog till Svenska Lantarbetarförbundets kongress 1946