Syrener

Syrenerna har redan slagit ut. Det är konstigt. Tidigare kom de alltid till skolavslutningen.
Någonting måste ha hänt.

Någonting är fruktansvärt fel.

Lars Noréns första diktsamling hette "Syrener, snö". Jag trodde att jag hade den men det var istället hans andra, "De verbala resterna av en bildprakt som förgår", som stod i hyllan. Den inleds med orden: "det är sommarafton fåglarna sjunger" och avslutas med "innan döden innan döden".
Innan döden? Det måste vara livet.

Varför kommer syrenerna en månad tidigare än normalt?

Är det tiden som inte är normal?
Utanför Täby Centrum har ett gigantiskt hål grävts upp. Där ska bli parkeringsgarage under jord samt ett nytt kommunalhus ovan jord. Täbys första kommunalhus invigdes på 1950-talet, det var ett stabilt bygge. Det andra kommunalhuset restes i början på 1970-talet och byggdes då ihop med det första. På den tiden var förvaltningarna stora, ett arbete på kommunen innebar en trygg försörjning livet ut. Varje år åkte man upp ett steg på lönetrappan, det mesta var faktiskt frid och fröjd.
Vem hörde talas om någon som blev avskedad från kommunen?
I vilket fall inte på grund av arbetsbrist. Möjligen fanns det andra skäl till avsked; grov försumlighet, ohederligt beteende etc.
Nu är de kommunala förvaltningarna slimmade ner till sista byxknappen. Pengarna styr, ingen nåd ges.
Själv minns jag modellen av det framtida Täby som redan på 1950-talet stod uppställd i gamla kommunalhuset. Man häpnade, det var som att beskåda kulisserna i en science fiction film. Skulle Täby Centrum se ut så här? Och så blev det också, kanske med någon enstaka justering men i princip.
Det gamla kommunalhuset, byggt i slitstarkt tegel, kommer nu att bli kvar medan det nya ska rivas. Det är nämligen i dåligt skick.
Vad gäller Bananhuset så har tydligen planerarna ändrat sig. Huset ska stå kvar men i stort sett blåsas ut och inredas på nytt.
Det kommer att innebära dyra lägenheter, de gamla hyresgästerna har inte en chans att få komma tillbaka.
Så är det ju alltid när kapitalet styr. Fattiglapparna är dömda till undergång, utslagningens mekanismer verkar för fullt.
Ett häftigt regn med inslag av åska drog in över trakten för några timmar sedan, nu har det blåst iväg. Ljuset som ligger över landskapet, består till stor del av mörker.
Min resa till Orkneyöarna verkar inte bli av.
Jag skulle gärna vilja åka dit. Med postbåten från Thurso naturligtvis. Det kan bli en gungig färd eftersom det är här i en smal passage som Atlanten och Nordsjön möts. Restid cirka två timmar.
I Thurso finns Storbritanniens nordligaste järnvägsstation. Det kan vara roligt att tänka på när man står där. Eller också skriver man ett vykort och nämner som i förbigående detta faktum.
Jag kommer nog att göra det.
Vilken författare skrev om att bege sig till en fjärran exotisk plats och därifrån posta ett vykort som till exempel kunde föreställa järnvägshotellet i Rimbo?
Lars Gustafsson?
Kortet fick man förstås ha med sig i packningen.
På kvällshimlen syns breda, ljusa strimmor.
Bildspråket i Lars Noréns tidigare nämnda diktsamling är fruktansvärt. Men han var ju så gammal då 1964, nu är han mycket yngre.
Jag minns det mesta från min barndom. Skogen bakom vårt hus minns jag fuller väl. Jag minns vartenda träd, det var granar och tallar om vartannat.
På andra sidan järnvägen låg ett svinhus som brann upp.
Nu ligger Grindtorp där. Från motorvägen lyser tre magiskt blå bokstäver - HSB.
Gropen vid Täby C kommer att ligga öppen en lång tid framöver. Så småningom fylls den av minnen från det förgångna på vilka det nya kommunalhuset ska byggas. Det blir ett hus för framtidens människor.