Öar ute på gärden

Alltså inte sådana som finns i havet utan sådana som finns på land; antingen enbart gräsbevuxna med enstaka uppstickande träd eller också de som är täckta av tät skog. En stig går in mot öns mitt och fortsätter ut på andra sidan. Stora fågelbon i trädkronorna, snåriga buskage. Delar av bilvrak kan hittas på dessa öar - en stänkskärm eller en bakaxel. Det är evig sommar. Blommor som ingen ens vet namnen på växer i djupdikena. En gång kom en luffare gående. Han bar på en väska full med skosnören. När ingen ville köpa, sa han ändå "Guds frid" och gick i tystnad. Öarna hade naturligtvis inga namn men jag kallade den största för "Svartön". Det var min egen.

Täby C

Just här gick jag in i Täby Centrum på invigningsdagen den 18 september 1968. Det var som att komma in i en annan värld. Jag passerade förbi en mängd affärer som nu inte längre finns, tog till vänster efter rulltrappan och klev in på Broddmans. Där köpte jag "Sweetheart of the Rodeo" med The Byrds och gick därefter hem igen. Jag hade tagit studenten på våren och längre fram i november skulle jag in i lumpen. Inte visste jag vad som skulle hända men huvudsaken var väl att någonting hände. Det gjorde det.

Ännu en dag i mänsklighetens tjänst

Klockan är strax fyra på em. och det är bara att konstatera att man fullgjort ännu en dag i mänsklighetens tjänst.

Lester Young

Morbror Kalle satte in ett nytt grammofonverk i sin radiogrammofon. Det var utrustat med skivväxlare, man kunde spela tio skivor åt gången. Skivformatet som gällde var 78 varvare och de artister som hördes genom högtalaren var svenska artister som Fridolf Rhudin, Harry Brandelius och S O Sandberg. Ändå minns jag att Kalle flera gånger pratade om den amerikanske saxofonisten Lester Young, det lät som om han uppskattade dennes musik. Han sa "Lester Jung" med positiv klang i rösten.

Då bodde Kalle i ett omodernt hus på Lundagatan på Söder. Det var torrklosett inne i huset och i köket fanns en järnspis på vilken maten lagades. Radiogrammofonen stod förstås inne i rummet. Där måste också sängen ha stått. En gång gick vi längs Söder Mälarstrand och tittade på båtarna. Solen, himlen och vattnet, det var vackert som en jazzballad av Lester Young.

Kalle jobbade på en mekanisk verkstad som hette Namit. Den låg bredvid stambanan. När min mamma och jag skulle åka tåg till Göteborg lovade Kalle att komma ut och vinka när vi passerade förbi men vi såg honom inte, han måste ha glömt hela saken. Eller också var han upptagen med att svarva till en viktig maskindel. Eller också gick tåget för fort. Det hette Göteborgaren och avverkade sträckan på fyra timmar. När det gick åt andra hållet hette det Stockholmaren.

Tio skivor kunde man ladda Kalles radiogrammofon med, därefter spelades de i tur och ordning. Det var "Waxholm Ettan" och "Den ensamma hunden" med Fridolf Rhudin, "Gamla Nordsjön" med Harry B. och "Vintergatan" med S O Sandberg, men aldrig någonting med Lester Young. Varför? Han gillade ju honom sa han.

Spitzenqualität

Det vill man ha, inte bara i de original Nürnberger rostbratwurstar som Lidl säljer, utan i hela livet. Spitzenqualität är nämligen inte vilken kvalitet som helst, den är snäppet bättre, kanske två, t.o.m. tre snäpp bättre. Det är toppvass kvalitet, sylvass kvalitet eller bara vass-så-in-i-vassen kvalitet, en kvalitet som är lite utöver den vanliga. Möjligen är den fyra snäpp bättre än den vanliga men sånt är ju svårt att mäta, man får gå på känsla. Min känsla är att Spitzenqualität är den bästa möjliga kvalitet som går att uppbringa. Då är vi uppe på fem snäpp bättre än normalt. Vi talar om rakbladsvass kvalitet, japansk kockknivsvass kvalitet, Remington Steelvass kvalitet eller kvalitet så vass att man skär sig i tungan om man försöker uttala den. På de höjder där Spitzenqualitäten befinner sig går det knappt att andas men vi måste ändå pressa ner luften i lungorna för det är ju kvalitet i livet vi vill ha. Spitzenqualität.