Bara på helgerna

Jag bloggar bara på helgerna. Jag har inte tid annars. Egentligen har jag tid men det blir inte av. Nu måste jag skriva något. Jag känner desperationen brinna i kroppen. Bläddrar håglöst i ett gammalt nummer av Lyrikvännen. Det är nr. 6 från 1992. I den skriver Anders Olsson om den finlandssvenske författaren Gunnar Björling. Han skriver bland annat att Björling söker en dikt som är en "apoteos till ljuset". Det låter fint. Apoteos har något med gudomligt upphöjt att göra. Man kan också säga "förhärligande". Björling söker alltså en dikt som förhärligar ljuset. Det låter bra. Jag är mycket nöjd med den förklaringen. Egentligen vet jag ingenting om Björling. Han ser grubblande ut på bilden. Han ser också hård ut men var han det? Jag vet inte. Han skriver att han "är en dagbok, vad jag var igår, är jag inte i morgon". Det är sant, det gäller de flesta. Vi kanske inte är en dagbok men vi skriver i den. Vi skriver i livets dagbok. Det gör jag nu. Men bara på helgerna. Annars räcker inte tiden till.