Blidö

Två bilder från dagens besök på Blidö där jag gjorde fina fynd; Stieg Trenters "Kalla handen" i originalupplaga, Simenons "Maigret och den gamla damen", Sivar Ahlruds "Det försvunna manuskriptet" i den upplaga som kom ut på Lindqvists förlag 1952 samt två kartonger innehållande Jack Londons samlade verk från 1940. När jag grävde längre ner i den ena av kartongerna, hittade jag dessutom ett antal böcker av Agnes von Krusenstierna. Med andra ord har dagen på Blidö varit oerhört lyckad. Jag vet inte om det finns något mer att tillägga om denna lyckade dag. Jo, naturligtvis den mycket goda fläskfilé som vi blev bjudna på och den intressanta rundturen på Blidö med Dick Andersson som ciceron. Där har alltså en gång funnits en Konsumaffär. Varför blir de hela tiden färre? Har rörelsen gått i stå? I kyrkan övade Lars "Sumpen" psalmer på sin trumpet, det lät himmelskt vackert. Jag vet inte om man kom närmare någonting men man kom å andra sidan inte heller längre bort från någonting, vad nu det kan vara. Snarare närmare än bort ifrån. Gamla gravstenar låg på andra sidan kyrkogårdsmuren. En pojke hade dött vid sju års ålder. Året var 1907. Han sörjdes av sina föräldrar. Tidigare fanns det fyra affärer på Blidö och flera kiosker, även konditori, kulturhus och ungdomsgård. Vi var först på en liten loppis, där fanns det inte så mycket. Nästa var mer innehållsrik. Priserna höftades till. Blidö är kortare än grannön Yxlan men bredare. Vägarna är smala. De ringlar fram. Den ena vägfärjan hette Yxlan, den andra Aurora. Det är verkligt professionella människor som leder trafiken på och av färjorna. De är kunniga i sitt yrke. Jag antar att en jämn belastning är viktig för sjösäkerheten. Det får inte bli slagsida. Några böcker av Jack London har jag redan läst. Banden är välvårdade. Kanske är det sådana som kallas för halvfranska band. Det kommer att bli en snygg rad på min hylla. Problemet är att hyllan inte räcker till, jag måste göra mig av med andra böcker för att de nya ska få plats. Det känns svårt, de är ju mina vänner. Vädret idag var perfekt, inte för varmt, inte för kallt. Det blåste lite, därför blev det ingen tur på sjön. Jack London levde mellan 1876 och 1915. "Skriet från vildmarken" är hans mest kända bok. Den handlar om en hund som lockas över på vargarnas sida. Snart är han en av dem. Redan i morgon bitti ska jag börja gallra bland mina gamla böcker. Ångesten sliter våldsamt i mig men det är en uppgift som jag måste klara av. JL drack mycket. Hans död kan beskrivas som alkoholrelaterad. 1974 skrev man "etyliker" i vissa utredningar på soc. Då förstod läsaren vad det var frågan om. Alla från den tiden som det här berörde, är döda nu. Jag vill gärna veta vad det är. Är det Gud? Kanske. De flesta av de glada gossarna från 1974, var fromma som lamm. När de fick sprit i sig kunde en del bli lite vrånga. Några kunde bli vansinniga och vråla kötteder och kanske även göra andra, värre saker. Många var olyckliga. De upplevde ständigt livets meningslöshet, livets grymhet. Hur livet räckte lång näsa åt dem. De hade kommit på efterkälken redan från början. Var de predestinerade att hamna vid sidan av det vanliga livet, att få kalla handen? Den boken avslutas förresten med orden: En månad senare åt vi kräftor ute i Saltsjöbaden.De hade hunnit bli lite mjuka i skalen, men det märkte hon inte. Inte jag heller.

I skogen

En av skogens hemligheter.Svårtolkad, kanske obegriplig.

Två bilder från Gotland

Två bilder från Gotland som jag gärna vill delge mänskligheten. De är tagna på en loppmarknad i närheten av Lummelunda.

V

V är tillbaka. När inkräktarna tar av sig sina människokostymer, avslöjar de genast sina rätta ödlejag. V och fasa.

Beggars Banguet

1970 köpte jag Rolling Stones LP "Beggars Banquet". Jag köpte den ute i Farsta eftersom där fanns en affär som sålde skivor billigt. Den låg i en källarlokal på en gata en bit bort från T-banestationen. Affärsinnehavaren var mycket trevlig. Han frågade om jag gillade Stones och jag svarade "ja". Det här var på våren, jag hade precis börjat läsa engelska på universitetet. Jag var ganska bra på engelska. Jag hade ett stort ordförråd efter några års trägna studier av musiktidningarna "Melody Maker" och "New Musical Express". Jag fick skivan i en påse och började gå tillbaka mot T-banan. "Välkommen tillbaka", sa affärsinnehavaren. Han var en musikentusiast som öppnat skivaffär. "Det ska jag göra", svarade jag men det blev aldrig av. Tunnelbanan ringlade fram mellan stationerna. Tåget hade gröna vagnar. De södra förorterna var som vita fläckar på min karta. Jag steg av vid Odenplan och tog bussen till Östra station. Möjligen hette bussen 44 eller 67 och möjligen var det en dubbeldäckare av engelsk typ. Det här var innan T-banelinjen till Mörby C fanns. Inte ens 50-kortet fanns. Det fanns däremot andra typer av månadskort som gällde på vissa speciella sträckor för tåg och bussar. På mitt kort stod stämplat "Galoppfältet - Stockholm Östra". Konduktören kom förbi. Han tittade på kortet och undrade därefter varför jag inte använde övergångsbiljetten till de ovan nämnda bussarna. Jag hade ju köpt den tillsammans med mitt månadskort. Jag svarade "det har inte blivit av". Den rätta anledningen var att jag inte förstod hur biljetten skulle användas och att jag ville inte framstå som dum i huvudet. Konduktören sa "jaså" och tyckte säkert att jag var det ändå. Resten av resan gick bra. Det gamla Roslagståget stannade vid Galoppfältet. Jag gick hem, knäppte på stereon och la skivan på tallriken. "Beggars Banquet", en klassisk LP, kanske bland det bästa som Stones gjort tillsammans med "Let it Bleed", "Sticky Fingers" och "Exile on Main Street". De stod på toppen då. Jag gör det nu om det kan vara till någon vägledning.

Var är jag?

Och i vilken riktning ska jag förflytta mig? skulle nästa fråga kunna bli. Nu för tiden finns ju utmärkta hjälpmedel av hightech typ så det här bör inte vara något större problem. Är man ändå tveksam (och kanske inte har tillgång till dessa hightech hjälpmedel), rekommenderas man att göra som gossen på bilden ovan. Norr, söder, öster och väster, det är hur enkelt som helst. Illustrationen är förstås tagen ur "Folkskolans geografi" som redan berättats om nedan. Och återigen får jag tillfälle att säga: så enkelt allting var förr. Därmed inte sagt att allting var bättre. Det var det ju inte. En del aktiviteter var sämre för att inte säga rent omöjliga att hålla på med. Att blogga till exempel, det gick inte alls. På 1950-talet kunde jag inte ens drömma om att blogga. Jag drömde om andra saker istället; modellflygplan, ett par nya hockeyrör, en spännande bok av Jules Verne; speciella muffins med russin i från Fribergs konditori i Roslags-Näsby drömde jag ofta om men aldrig om att blogga. Vad skulle fröken ha sagt om man räckt upp handen och frågat om man fick gå och blogga? Hon skulle ha tolkat det hela mycket negativt, som om bloggning var något skamligt och osunt, något som man helst inte talade högt om. Det hade blivit utvisning från klassrummet och säkert också ett allvarligt samtal med målsman. "Thomas säger att han vill blogga, han har ingen som helst skam i kroppen". Men nu gör jag ju det varje dag. Nästan i alla fall. Jag försöker hålla igen. Det går inte att ha roligt jämt, lite måste man spara sig. Fortfarande vet jag inte i vilken riktning jag ska gå. Jag måste vänta till klockan tolv i morgon och ställa mig med solen i ryggen. Först då vet jag svaret.

Resan hem

Jag har inte börjat läsa någon av böckerna. De har mer blivit som en kul grej där det roliga är att jag pratar om att jag ska läsa dem men inte gör det. Jag har annat att läsa. Nyss läste jag en novell av Birger Vikström som handlade om när han av arbetsförmedlingen blev skickad till Gimo för att hugga timmer men ganska snart upptäckte att timret tagit slut. Det fanns inget att hugga och timmerhuggarlägret skulle upphöra inom tre dagar. Lång näsa alltså. BV hade inga pengar till tågbiljett. Han fick ta sin väska och gå tillbaka till Stockholm. Nej, han lämnade först in väskan på Gimo station, den hade blivit för tung att bära. Först gick han åt fel håll och hade hamnat i Östhammar om inte en bonde sagt åt honom att vända om. Det var i december, på Luciadagen. Vägen var mödosam att gå. Efter några fruktlösa försök att lifta fick han skjuts med en lastbil och blev avsläppt i Uppsala. Bakom polisstationen fanns ett härbärge för vägens vagabonder. Nästa dag fortsatte han sin vandring mot storstadens ljus. På kvällen var han framme. Livet var hårt och kanske orättvist men ge upp skulle han inte göra. För några veckor sedan var jag vid Gimo station. Kanske står BV:s väska fortfarande kvar på effektförvaringen? Järnvägen går mot Hargshamn och åt andra hållet mot Örbyhus. Vid tiden för händelserna i novellen, fanns det dock en smalspårig järnväg som gick från Gimo till Faringe. Där kunde man byta tåg och ta sig till Rimbo och vidare till Stockholm. Det gick också att åka till Uppsala. Den delen finns kvar som muséejärnväg. Det varnas för våldsamma åskväder över Gotland. Även här hemma ser det mörkt ut. Kanske blir det en urladdning. Jag tycker om att hoppa från ämne till ämne utan en röd tråd. Jag vill helst skriva ostrukturerat, fladdrigt. I fredags kom vi hem från Grängesberg. Vi körde via Ludvika, Fagersta, Ängelsberg, Sala och Uppsala. Fint väder överallt men högt vattenstånd. Vad gör man om vattnet stiger ännu mer? Jag vet inte. På kaffestugan i Ängelsberg fanns hembakta mazariner. Jag uppfattade dem som hembakta, de var inte insvepta i plast. Varför skriver jag inte på min novell istället för att skriva på bloggen? Novellen heter "Till havs" och handlar inte om havet. Jag skrev några rader på hotellet i Grängesberg. Jag har inte kört fast men ibland måste man göra ett avbrott. För att kunna resa hem måste man resa bort. Men nu är vi hemma. Igår kväll kokade jag rabarberkräm men den blev inte god. Kanske har rabarberna stått för länge i landet och blivit träiga. Späda rabarber är bäst att koka kräm på. Jag får tänka på det inför nästa säsong, det vill säga att koka krämen tidigare. Mamma har snart varit död i tre år. Hon hann inte fylla 86. På 1940-talet var hon anställd som hembiträde/kokerska på ett gods i Uppsalatrakten. Det heter Hallkved. Egentligen var hon anställd av en Stockholmsfamilj som hade godset som sommarnöje. För att ta sig dit åkte hon tåg Stockholm - Uppsala och bytte till Rimbotåget på Uppsala Ö. Stationen som hon steg av på hette Funbo. Där mötte direktören med bil. Hon slapp gå sista biten. Nu ska jag gå ut i köket och sätta på kaffe. En god kopp kaffe förlänger livet. I vissa fall kan den också avkorta livet. Jag hoppas förstås på det första alternativet. Den som lever får se.