Till Gävle

"Två till Gävle", säger jag men biljetterna är slut på Upplands-Väsby station, vi får köpa på tåget istället. "Det är många som åker till Gävle", säger killen i spärren, jag vet inte om han skojar.
Färdvägen har nyhetens behag.
Ett flygplan med rött stjärtparti syns högt uppe, det styr ner mot jorden.
Stationen på Arlanda är en mörk grotta, därefter följer en lång tunnel ut mot ljuset.
09.59. Nästa stopp är Knivsta.
Vi måste ha kört rakt igenom Brunkebergsåsen. Den löper ända ner till Jordbro.
Slätt på höger sida; röda hus, ladugårdar.
Ute på stambanan igen. Hette ursprungligen Norra stambanan, nu Ostkustbanan.
Från tåget syns alltings baksida.
Syner som aldrig setts av mig uppenbaras, jag förstår plötsligt människans innersta gåta (det är kanske att ta i).
En kvinna läser en bok på arabiska, hon ska av i Uppsala.
Men först Knivsta. En skylt på stationen:
Bejaka romantiken i dig,
skicka ett blomsterbud
(och låt kärleken blomma).
Men om mottagaren är allergisk?
Jag är rädd för terrorister och för vinterkräksjukan men den är slut nu.
Kraftledningsgator skär genom landskapet.
Mörknande himmel.
Vi passerade Alsike utan att hinna blinka, utan att vi ens hann tänka ordet Alsike.
Uppsala närmar sig. Staden har slott, domkyrka och ett nytt resecentrum. Här finns också Slottssenap, Lindwalls kaffe och Nymans verkstäder. Fanns Nymans verkstäder.
Thunbergs bil: Subaru, Peugeot och Mazda.
Franska bilar hade tidigare dåligt rykte, de som vet hävdar att ryktet fortfarande stämmer.
Jag vet inte.
Ett stort villaområde i Uppsalas norra utkant. 40-tal? 50-tal?
Uppsala högar på vänster sida, de är fortfarande lika många.
Ved till majbrasan har släpats ihop. Vi var där en gång på Valborg, japaner gick runt och filmade. Kanske har våra ansikten setts i japansk TV.
Ett stickspår viker in mot en transformatorstation, det sker oväntat och plötsligt. Kanske även omotiverat.
10.25. Tåget går fort.
Storvreta - avstigning på tågets vänstra sida. Här bodde Elsie Johansson i många år. Hon arbetade på posten och skrev böcker på fritiden. Nu bor hon inne i Uppsala.
Jag är ju inte härifrån men jag trivs här uppe.
I Vattholma är Konsum nerlagt.
Det dammar ute på åkrarna där bönderna kör med sina traktorer.
En medpassagerar säger "elefantarsel", jag uppfattar inte sammanhanget.
Skyttorp - några stiger av, promenerar längs perrongen och försvinner.
Konduktören pratar med han som sa "elefantarsel", de är förresten två i sällskap. Klev på i Uppsala, ska av i Tierp. Av samtalet att döma genomgår de två en vidareutbildning som lokförare.
I Örbyhus dog Erik XIV, han åt en förgiftad korv på macken.
Nästa Tobo. Stationen ligger en bit utanför samhället. I Wikipedia står: "Tobo är en gammal bruksort. Idag finns där bland annat en pizzeria". Samt Eric Sahlström Institutet.
Det har börjat och slutat regna.
Tierps höjd över havet är 34 meter.
De två lokförarna stiger av. De pratade jobb med konduktören, om stationer som de missat och kört förbi och om evakueringar av tåg.
I Mehedeby har jag aldrig varit.
Jag har alltid längtat hit, nu är jag här.
Fortfarande finns snörester kvar inne i mörka skogspartier.
Marma. Ser ut som militära områden till höger. Skjutfält? En gång stod 5000 repgubbar här och stampade, de ville hem. Alla var dessutom fulla precis som riktiga repgubbar ska vara.
Jag noterar alla intryck i min svarta anteckningsbok. Hemingway hade en likadan, en Moleskine. Tåget åker över strömmande vatten, kan vara Dalälven. Minns Karl-Erik Forsslunds stora verk "Från källorna till havet". I det följer han Dalälven hela vägen ner.
Det är grönt på träden, även hit har våren kommit.
I Skutskär går en kvinna av. Hon bär på en brun väska som det står "Cederquist" på. Många tycker att det luktar illa i Skutskär men inte konduktören, hon bor där. Jag hör att hon säger: "Man vänjer sig".
Tåget står en stund.
Igår var vi till gravarna med påskliljor, vi har inte varit där på länge. Ljuslyktan togs bort på en av dem, den behövs inte nu när det är så ljust.
Det är hemskt att glömma bort de döda men det har vi inte gjort. Vi pratar om dem hela tiden.
En man talar högt i sin mobil på ett främmande språk. För honom är svenska förstås ett sådant. Vi är i och för sig alla främlingar.
Furuvik. Sedan Gävle.
Läkerolstaden. Gevaliastaden.
Ahlgrens bilar.
Två bröder Öberg var kända ishockeyspelare på 1950-talet. De kallades Stöveln och Lill-Stöveln, spelade i Gävle Godtemplare, då ett topplag. Kallades också "Saftpiraterna".
Avstigning. Vi har nått målet men egentligen var det resan som var målet.
Så är det alltid.