Dagboksanteckningar

Isen är snart borta från Vallentunasjön. Den som finns kvar är tunn och porös. Temperaturen ligger stadigt över 10+ på dagarna, kanske är sjön helt ren i morgon. En and simmar förbi, det är en hane. På en stolpe hänger fortfarande en reklamaffisch för Krogrännet, det gick den 6 februari.
Nu börjar det jäsa i naturen.
Det prasslar under naturens täcke.
Någonstans långt borta hörs en skogsduva. Dess läte låter hemtrevligt. Det känns som om man vore hemma men ändå någon annanstans.
Jag börjar få problem med min lilla dator. Den ena hårddisken, den mindre, är snart full. Endast 58 mb återstår. Jag vet inte hur jag ska göra. Det är nackdelen med Ubuntu, man vet inte hur man ska göra.
Ute på gården har de stora snöbergen smält ner till ingenting. Det har gått överraskande fort. Man förstår inte hur det har gått till.
Idag skymdes solen av moln. Vi var uppe på toppen av Hackstabacken i Åkersberga. Normalt ser man Globen därifrån men inte idag. Idag såg man som i dimma.
Aksel Sandemose hävdade att Eyvind Johnson var Norges störste författare. När någon påpekade att EJ var svensk, sa Sandemose: Det skiter jag i!
Han var egentligen dansk men flyttade till Norge ca. 1930. Han skrev på norskt riksmål. Under kriget bodde han i Sverige. Hans son kallade honom för "ett våldsbenäget fyllo". Det är hårda ord, kanske är de sanna.
Helt sant är att han under vistelsen i Sverige slog Ivar Lo-Johansson på käften vid ett krogbesök.
På tal om Lo-Johansson; en gång åkte jag tåg till Paris. Året var 1974 och resan tog ett dygn. Att kliva ur på Gare du Nord var som att kliva in i en helt annan värld. Dofterna och ljuden var helt annorlunda än de man var van med.
Hotellet låg på rue Mouffetard. Ägaren satt ofta och tittade på basketboll på TV innanför receptionen. Rune frågade om han gillade baskettboll. Oui!
Hotellet var rent och snyggt, jag minns inte vad det hette.
Det var ägarens hustru som skötte ruljangsen (hon var naturligtvis också ägare). Utan henne skulle hotellverksamheten snabbt ha förtvinat eftersom hennes make mest ägnade sig åt TV-tittning.
Naturligtvis besökte vi alla de stora sevärdheterna. De var mycket sevärda. Efter en vecka åkte vi hem, det tog också ett dygn.
Varför skrev jag "på tal om Lo-Johansson"? Jo, därför att han också åkt tåg till Paris. Framför allt en gång i ungdomen men även senare.
Även Pär Rådström åkte tåg till Paris, många har gjort det.
Det är inte roligt när felmeddelanden hela tiden dyker upp på skärmen: Endast 58 mb återstår på hårddisken! Vad ska jag göra åt det? Ubuntu är bra men ofta obegripligt. Windows är trots allt lättare.
Jag fortsätter att läsa Lars Noréns dagbok. Han trivs bra i Berlin därför att "Ingen känner igen mitt ansikte, inte jag heller".
Om jag stötte ihop med Lars Norén skulle jag naturligtvis titta på honom. Betrakta honom. Skärskåda honom. Men jag skulle inte glo, det är oartigt. Jag skulle glo i smyg. Jag skulle hålla upp en tidning framför ansiktet och snegla på honom precis som detektiverna gör i Truffauts film "Stulna kyssar".
Det är en mycket rolig film som handlar om en ung mans väg mot kärleken. Jag köpte den i en box tillsammans med fyra andra filmer, pris 99 kronor på Media Markt. Huvudpersonen arbetar en kort period på en detektivbyrå. Det går inget vidare, han får snart sparken.
Man kan inte bara se filmer om 2:a världskriget, det blir tjatigt.
Vi har hamnat en bit utanför ämnet; våren stod ju på tapeten. Troligen ligger Vallentunasjön helt öppen idag (detta skrivs den 13 april, inledningen skrevs den 12).
Den varma årstiden är helt klart på gång.
Jag måste också poängtera att jag inte läst en rad av Aksel Sandemose. Jag kanske kommer att göra det i smyg, bakom en Fib-Aktuellt. I det offentligas ljus vågar jag inte.

En hälsning från Hallands Väderö

Men inte från mig utan från en okänd person som skrev ett vykort till Anna Engberg i Göteborg 1961 (om jag tyder stämpeln rätt). Den okända personen måste dock ha haft med sig kortet från Hallands Väderö till hemortsadressen för det är poststämplat i Lund. Man får hoppas att semestern var trevlig och att stackars Eva som tydligen varit sjuk, tillfrisknade snabbt. Tiden läker ju alla sår heter det och säkert har även dessa nu minimerats, för att inte säga helt utplånats.
PS: Tur att det inte var poststämplat i Yxkroken för det är ju en helt annan visa, signerad Owe Törnqvist.
PS 2: Hur kortet som skickades till Göteborg, hamnade på Kalle i Backens loppmarknad i Jönåker femtio år senare, är ett mysterium som jag tyvärr inte har lösningen till.