Resan hem

Jag börjar med ett ord: hamnbassäng. I det här fallet finns inget bättre.
Stena Jutlandica avgår 11.50 från Fredrikshavn, ankomst till Göteborg 15.15. Därmed är Danmarksveckan till ända.
Det regnar hårt.
Redan 9.48 kör vi in på färjeterminalen. Tolv minuter till inpassering genom kontrollen, Oslofärjan måste hinna iväg först.
Snart börjar bilarna rada upp sig. Toaletter finns utanför terminalen, många resenärer passar på.
Jag läser färdigt "Min kamp" av Karl Ove Knausgård. Den har blivit mycket omtalad den senaste tiden.
Vet inte hur autentisk den är. Är det en roman eller en självbiografi? Släktingar till Knausgård har tydligen protesterat i form av ett öppet brev till en Oslotidning. På faderns sida har all släkt sagt upp bekantskapen med författaren.
Att läsa boken är som att öppna en dammlucka och låta sig sugas med av det framrusande vattnet.
Beskrivningarna av olika händelser och tillstånd är långa och detaljerade, ibland orkar man inte läsa vidare. För övrigt gillar jag dialogpartierna, de låter ungefär som när folk pratar med varandra i verkligheten fast ändå inte. Det låter naturligt fast det är onaturligt.
Det gungar på Kattegatt. Regnet har slutat.
Jag skriver med pennan som jag köpte i Hirsthals, fiskarstaden, arbetarstaden med sina dofter av olja och sälta från havet. På grund av sin trekantiga form går den utmärkt att hålla i och således även att skriva med.
Men min gamla penna, den från Capella Ecumenica i S:t Annas skärgård, är också bra. Den är min favoritpenna.
Y tittar på veckans bilder i kameran. De är över 300.
På båten finns inte mycket att göra, tack och lov. Pris ske Gud, ingen underhållning, inga trubadurer.
U ringer från Lappland. Han och G har åkt upp till G:s stuga. Igår fick U en gädda på åtta kilo. Den kanske går att använda på något sätt. De är nu fyra grabbar i stugan, även K och L. De spelar, sjunger, fiskar och har trevligt tillsammans.
Vi har ätit räksmörgås och druckit kaffe. Tog också en dammsugare och en triangelformad godisbit med röd marsipan ovanpå och mörk choklad runt sidorna.
Folk går fram och tillbaka på båten, likadant gjorde de på överresan fast det inte är samma människor. Alla har svårt att sitta stilla, det är som om de letar efter något.
På vägen från Aalborg såg jag för mitt inre hur väldiga maskiner liknande dem i "Världarnas krig", sprang fram över de yndiga danska sädesfälten samtidigt som de lät eldsstrålar spruta över landskapet.
Jag sa ingenting till Y om denna vision.
Jag känner igen mig i vissa partier av Knausgårds bok. Sättet att uppleva tillvaron, att registrera omgivningen och rapportera vidare den informationen till sig själv.
Men varför ta den så allvarligt? Det är ju bara en bok.
Näringslivet vill försvåra för människor att studera humanistiska ämnen. Teknik och ekonomi ska dominera, hjulen i vapensmedjorna ska fortsätta snurra med oförminskad kraft.
Färjan lägger till på minuten 15.15. Av som fjärde bil och ut på E20. Nu väntar Sverige som är ett annat land än Danmark.
Känner vi det landet?
Jag gör det inte.

Till Lökken och Hirtshals

Allting är de egyptiska böngroddarnas fel, det är de som sprider EHEC-smittan. Misstänkte man inte det hela tiden? Jag gjorde det i alla fall. Jag hade allting klart för mig, det var klart som korvspad.
I staden Lökken på Jyllands västkust, blåser det varje natt upp så mycket sand på gatorna så att rengöringspatruller är tvungna att rycka ut.
Det är inte frågan om gubbar i orange overaller som vispar runt med sopkvastar, här talar vi om lastbilar och fordon med skopor som arbetar i timmar.
Stranden som vågorna från Skagerack slår mot, är oerhört lång. De flesta besökare har inte sett något liknande. Hav och himmel går i varandra.
Vi åt smörstekt rödspätta på en restaurang. Till detta färsk dillkokt potatis och en sallad.
Ett sällskap från Göteborg satt vid bordet bredvid. De hade parkerat sina cyklar en bit bort. Alla var glada, de pratade och skrattade. Jag uppfattade det som att några var släkt med varandra men det var svårt att räkna ut vilka. De tre herrarna satt på ena sidan av bordet och de tre damerna på den andra. Jag kan tänka mig att han som satt i mitten var gift med kvinnan som satt mitt emot honom, de verkade ha en speciell kontakt. Kanske var den äldre mannen på mittenmannens vänstra sida dennes far och i så fall borde kvinnan mittemot den äldre mannen vara mittenmannens mor. Vilka var då de resterande två? Troligtvis några gamla goda vänner till familjen som beslutat att följa med på den här cykelsemestern.
Det kan ju också hända att ingen var släkt överhuvudtaget, att de bara råkade träffas just här och nu, en grupp Göteborgare i förskingringen som i höst kommer att glädjas åt storartat gemensamt minne.
Rödspättan var god, den var stekt med ryggbenet kvar för så gör man här. Till fisken fick man också en kanna med skirat smör, det var bara att hälla på.
På alla uteserveringar satt folk och åt mat eller drack kaffe. Många olika rätter fanns att välja på.
Solen sken över Lökken, vi balanserade på en högtrycksrygg.
I en affär köpte vi tio nya vykort. De som vi inhandlat på Skagen var redan ivägskickade. Två av vykorten gav uttryck för typisk dansk humor, det ena över bältet, det andra under.
Om man stått på stranden 1916 borde kanonmullret från slaget om Skagerack ha hörts. Fruktansvärt skrämmande ljud av död och förintelse, av sjunkande skepp med skrikande människor som försöker klamra sig fast vid livet men misslyckas.
Hirtshals är en annan typ av stad, en fiskarstad, kanske som Hull eller Grimsby fast jag har aldrig varit där och har egentligen ingen uppfattning om dessa städer.
Den ligger längst i norr på västra Jyllandskusten. Färjor till Norge och Färöarna utgår härifrån.
Om Skagen är sockersöt, är Hirtshals en stad där saltkaret vänts upp och ner. Man får en känsla av att detta är en arbetarstad. Den är de valkiga nävarnas stad. Den är inte insmickrande och i avsaknad av krusiduller. Här sitter man och väntar på att få ge sig ut på havet, att få segla ut till fiskebankarna. Hela Hirtshals är som skakad knytnäve ut mot havet, det som ger utkomst men som också tar liv.
Järnvägen från Hjørring stannar oblygt mitt inne i stan. Man skulle vilja närma sig staden tågledes, kliva av med en ryggsäck som enda packning och leta reda på ett billigt hyresrum där man stannar i veckor. De första dagarna driver man runt på stan, resten av tiden håller man sig inne på rummet. Man blir känd som "Den mystiske svensken", han vars egentliga ärende inget vet.
I bokaffären köpte jag en DVD med Orson Wells och en med Helan & Halvan, jag ville ha några minnen med mig härifrån.
Men jag kommer naturligtvis tillbaka, med tåg och ryggsäck. I ryggsäcken finns några ombyten kläder, typ kalsonger, grova skjortor, tjocka strumpor.
Mer behövs inte, det är som med språket, man kan skära bort det mesta. Det som återstår är olika läten och gester, grymtningar och "fuck you" fingret.
Vi går snart in i en ordlös tid.

Till Skagen

Vi söker det himmelska ljuset i Skagen, alla gör det. Vägen dit går via E39 från Aalborg och när den upphör svänger man höger in på väg 597.
Det är en mindre väg, en typisk landsväg. Den är kantad med skyltar som gör oss uppmärksamma på färsk potatis, jordgubbar och obesprutade grönsaker.
En äldre man på lätt motorcykel är också på väg mot ljuset. Han bär en hjälm av äldre modell och ligger lutad fram över styret.
På en raksträcka i hedlandskapet fräser vi förbi.
Efter några mil vänstersväng i rondellen, den vägens namn är 40.
På båda sidor av vägen syns sanddyner. Dessutom en järnväg till stor glädje för mänskligheten.
Vad finns i Skagen?
Där finns ett ljus som konstnärerna i slutet av 1800-talet hade stor nytta av. Det lyser fortfarande över stora och små.
Det är inte så svårt att förstå det danska språket tycker jag, det är bara räkneorden som är lite besvärliga. Undvik därför dessa, tänk inte alls på dem.
På tal om sanddynerna kan man lätt tro att havet finns på andra sidan av dessa men det gör det inte, det ligger betydligt längre bort. Det är alltså meningslöst att parkera bilen, kliva ur densamma, gå bort mot sanddynerna och sedan klättra upp på dem i hopp om att få syn på havet, man blir bara besviken.
Om man gillar havet vill säga, annars blir man förstås glad.
Inne i Skagen känns det som att det här är en liten stad uppbyggd av ljus. I hamnen ligger fisketrålarna tätt. Några är från Grönland, andra från Shetlandsöarna.
Skagen är annars en stad med utpräglad småhusbebyggelse. Knappt några rödljus finns, det mesta ljuset kommer uppifrån (från en diffus plats någonstans mitt på himlen).
Vi går direkt till Svenska Sjömanskyrkan eftersom vi är utomlands. Där blir vi omedelbart välkomnade av prästen. Denne arbetar frivilligt under två veckor av sin semester.
Sjömanskyrkan i Skagen tillhör inte längre Svenska Kyrkan, istället drivs den ideellt av eldsjälar. Vi blir bjudna på kaffe och färska bullar, det smakar mycket gott.
En dam från Karlstad berättar att hon ska tjänstgöra på platsen en bit in i september. Hon har arbetat på bank i hela sitt liv men har nu fått avtalspension och kan göra som hon behagar.
Vi går runt i Skagen, köper vykort och frimärken. Plötsligt passerar vi ett järnvägsspår som ser övergivet ut. Vadan och varthän? Frågorna är många.
Den lilla staden sjuder av kommersialism. På allt som säljs står "Skagen" med stora eller små bokstäver. Till och med på wienerbröden faktiskt.
Efter ett tag kör vi ut till Grenen. Det är där som två hav möts, de heter Skagerack (till vänster) och Kattegatt (till höger). Det går att stå längst ut på udden och låta vågorna från de två haven skölja ens fötter rena. Många gör så.
Tillbaka från udden besöker vi Drachmans grav. Den frambringar ett "jaha", vilket säkert är orättvist.
Vi äter räksmörgås på restaurangen. Kanske har dessa skaldjur dragits upp i närområdet? Det vet man förstås inte. Hoppas det för inte kan äkta Skagenräkor vara fiskade utanför Grönland.
Utanför grillkiosken sitter en motorcyklist och äter korv. Han är från Solna och tycker att den danska hotdogen ger en speciell smakupplevelse på grund av de annorlunda tillbehören. Men gott är det. Jättegott.
I Österrike förra året fick vi pepparrot till Frankfurtern, det var också gott.
Slutligen några ord om "den tilsandede kirke".
Den är som antyds begravd i sand men på parkeringen ligger en kiosk som bland annat serverar belgiska våfflor med mjukglass. Kioskinnehavaren måste ha tappat sockerpåsen i våffelsmeten för anrättningen var väldigt söt.
Jag förstår mig inte på den sandbegravda kyrkan. Jag trodde att den skulle se annorlunda ut, att bara tornet skulle sticka upp ur en sanddyn men så var inte fallet.
Jag vill gärna poängtera att jag inte alls är besviken på själva upplevelsen som sådan.
Jag är inte besviken på någonting, minst av allt på det danska språket som jag tycker är lättare att förstå än det svenska.
Det svenska förstår jag inte alls.
PS; ingenting i detta inlägg har handlat om de kända Skagenmålarna men det är precis som det ska vara.

Över Kattegatt

Igår stopp vid ett f.d. antoniterkloster i Laxå, nu på väg med Stena Jutlandica ut från Göteborg.
Avgångstid 08.00, framme i Fredrikshavn 11.15
Oljecisterner.
Den väldiga Eriksbergskranen. En liten pojke på däck berättade livfullt att hans morfar en gång hängt under kranen i en lina. Skulle någon våga göra om det?
Troligtvis inte.
Låg fart under Älvsborgsbron.
I var mans och kvinnas hand en telefon, det rings och skickas meddelanden. Är det nästa år jorden ska gå under? Man kan tro att det är idag.
En mås håller jämn fart med fartyget, den står stilla i luften.
Öar, grynnor, kobbar och skär.
Vinga fyr passeras men engelska flottan syns inte till. Den har inte siktats idag.
Människor går fram och tillbaka, efter ett tag känns de som gamla bekanta.
Jag kontrollerar att horisontlinjen och fartygets reling är i våg vilket de är.
Mitt ute på havet, det är efter kaffet och den glacerade muffinsen, drar tjocka in. Det är som i Saltkråkan när de äldre barnen försvinner i en roddbåt och farbror Melker blir utom sig av oro.
Självklart blir han det.
Det är bara löjligt när Nisse Grankvist förklarar att det inte finns någonting att vara orolig för.
Plötsligt kommer jag på att midsommaren är förbi. Göken har nämligen slutat gala. Även gökuren har tystnat.
Public area, restricted area.
Några matroser sysslar med målning av väggar och dörrar, färgerna är vitt och grönt. Kanske är de jungmän, jag vet inte skillnaden.
Det är förbjudet att vistas på bildäck under färd. Ändå har några passagerare redan satt sig i sina fordon. Det är upprörande.
På TV säger en man från Gaza: Jag vet ingenting om framtiden. Hans land är skövlat och sönderbombat, wiped-out.
Inget hopp verkar finnas.
Det är förstås ännu mer upprörande.
I den ena kvällstidningen är väderkartan rödare än i den andra.
Båda lovar dock vackert väder.
Sakta glider båten in mot land och lägger till. Nu återstår bara att köra in på danskt territorium och ut på väg E45 mot Aalborg.
Där känner vi oss redan som hemma.