Snö

Återigen har EEE PC-n plockats fram ur sitt gömsle. Inte för att den skulle vara bättre att skriva på men kanske lite annorlunda. Den är definitivt mindre och så har den Linux i tanken. Programmen är ju annars desamma. Just nu snöar det. Flingorna faller vackert. Temperaturen är runt noll, risk för halka således. Vi har varit i Väsby Centrum, handlat lite. Folk är glada och trevliga så här i juletid, inga sura miner alls. Alla vill förstås sälja sina varor och får man göra det, blir humöret på topp. Det är väl så kapitalismen fungerar, sälja, köpa, sälja, köpa. Köpa billigt och sälja dyrt. Ja, så är det nog. Själv köpte jag två polotröjor i storlek 3 x XL. När den storleken finns är det bara att slå till, göra ett klipp. En iaktagelse som jag gjort är att kläderna tyvärr har blivit mindre de senaste åren. De krymper inte bara i tvätten, de har krympt redan i affären. En expedit som jag pratade med, bekräftade att min iaktagelse var sann. Sympatisk människa, en prydnad för sitt yrke. Eller sa hon så bara för att göra mig glad? Hoppas inte det. Då skulle jag bli besviken på människosläktet. I morgon får vi se om snön ligger kvar. Kanske gör den det, kanske inte. Mitt grundtips är att den har försvunnit.

Det som skrevs i förra stycket kom till igår. Nu är klockan 06.31 och det är söndag morgon. Snön är borta. Fortfarande har jag svårt att komma ihåg vissa ord; anagram och palindrom är exempel på sådana. Nu har jag skrivit upp dem på en lapp och lagt bredvid datorn. En plats vars namn också lätt försvinner är Steneby i Dalsland. Det är jättegrytornas hemvist. Oerhört fascinerande att inlandsisen har åstadkommit något sådant. Jag har även plitat ner Steneby på samma lapp. Såg igår en kortfilm om just Dalsland. Den spelades in på 1940-talet och Gösta Prüzelius var speaker. Eftersom SJ låg bakom filmen fick man se tåg från både Lelångenbanan och DVVJ. Mellan Billingsfors och Bengtsfors körde de bredvid varandra men väl framme i B-fors, tuffade de bort till olika stationer. Det var som om de inte kände varandra, som om de setts enbart av en slump längs linjen. Lelångenbanan är tyvärr nerlagd och uppbruten men på DVVJ går det fortfarande att åka mellan Bengtsfors och Mellerud. Gör det, det är mitt tips för dagen. Just idag kanske det inte går men i sommar. Instämmer som man säger på Facebook. Mitt senaste inlägg där handlar förresten om Tumba-Tarzan, småbrottslingen som 1954 blev folkhjälte och närmast en mytisk figur när han lyckades hålla sig undan polisen i ett halvår. På Stocksundsbron blev han dock infångad helt odramatiskt och sen var hans 15 minuter i rampljuset slut. Fast de varade förstås i sex månader. Mina har inte börjat än. Jag har dem att se fram emot vilket blir Emma Frot om man kastar om bokstäverna anagramatiskt. Som palindrom blir det bara obegripligt.

Deja vù

Jag hörde igår ett musikstycke på P2 som jag genast kände igen som skrivet av Nino Rota och använt i en film av Fellini. Jag var mycket säker på min sak, mindes till och med filmen som det var med i. Förvåningen blev därför stor när kompositörens namn presenterades - Dmitri Sjostakovitj. Inte en siffra rätt med andra ord. Det löjliga var att jag nu kom ihåg att jag tidigare upplevt exakt samma sak, alltså förväxlat de två kompositörerna med varandra. Det kallas visst deja vú. Nino Rota levde för övrigt mellan 1911 och 1979 och skrev bland annat ledmotivet till filmen "La Strada" av Fellini. Sjostakovitj föddes 1906 och dog 1975. Han är kanske mest känd för sin Leningradsymfoni. När jag var i Leningrad 1975 köpte jag ett ex. av denna symfoni på härlig vinyl. Den står uppe i skåpet bland de andra härliga vinylerna.

Nobelfesten

Vi fick vår första TV på hösten 1960. Det var en Philips på 17 tum och naturligtvis visste vi inte att Ph uttalades som f så det blev Pilips. Antennen var en inomhusvariant, två sprön som gick att dra ut och vinkla lite hur som helst. Att hitta bästa bildläge var dock inte det lättaste. Det var mycket brus på rutan, många dubbla konturer och konstiga skuggor men ibland föll bitarna på plats och då kunde man till och med titta på programmen. Ett av de första som vi såg var Nobelfesten. Det kändes högtidligt att få in all denna pompa och ståt i vår lilla stuga. Kungen, Gustav VI Adolf, var där. Naturligtvis också drottning Louise och prins Bertil. Hagaprinsessorna och kronprinsen måste ha varit där, det finns ingen anledning att tro något annat. Fransmannen Saint-John Perse vann litteraturpriset men jag var lite för ung för att ha läst något av honom. Min favoritförfattare var istället Sten Bergman. Jag hade fått hans bok "På hundsläde genom Kamtjatka" i julklapp året innan, det var en spännande läsupplevelse. Givetvis ville man genast ut på liknande resor. Men innan man kan springa måste man lära sig gå, så resorna fick i början ha de små "öar" som låg utspridda på åkrarna som mål. Och det gick också bra. Med fantasins hjälp går man iland med det mesta. När Nobelfesten var över stängdes TVn av. Det var inte bra att slita för mycket på den. Dessutom kunde ögonen ta skada av flimret. Men det var en fin Nobelfest, den första för oss. Jag har inte glömt den än.

9 - 10 december

December smyger fram; nyss den första, nu den nionde, Annadagen. Det är då som lutfisken ska läggas i blöt för att hinna bli färdig till julafton. Obegripligt kanske för den yngre generationen men en realitet för oss som kommit upp i åren. Fisken, långa eller sej, torkas och levereras i stora "sjok" som därefter delas i mindre bitar. Dessa läggs först i blöt i vanligt vatten, därefter i en blandning av soda och kalk. Sista delen i processen är en ordentlig sköljning, annars blir lutfisken geléartad och kan till och med försvinna helt under kokningen. Jag vet inte varför jag skriver det här, jag tycker inte ens om lutfisk, den är avskyvärd. Men jag gillar traditioner. Klockan är 22.33 och jag är förkyld. Tidigare i kväll köpte jag nässpray på apoteket. Jag har också tagit en alvedon. Den gör gott när man fryser lite. Om jag tänker vara hemma i morgon? No way, jag är oumbärlig på jobbet, de klarar sig inte utan mig. Nyss såg jag upplösningen i TV-serien "Morden". Lite överraskande slut. Det kunde man inte tro. Ingen anade att de två parallellhandlingarna var sammankopplade med varandra. Hemma förvarade vi lutfisktunnan i jordkällaren. Det var ett evig släpande av vatten från tvättstugan. Som lyse hade vi en fotogenlampa. Ofta var det kalla kvällar med frasande snö under skosulorna. Är "frasande" rätt ord? Knastrande? Fotogenlampan spred trivsel. Vattnet i lutfisktunnan byttes mot nytt. Det var ett tungt och tråkigt arbete. Alla tyckte om lutfisk utom jag, jag var inte med i den innersta kretsen, i kärntruppen. Jag var utanför. Nu är det morgon. Vaknade halv fyra och såg på klockan, somnande igen. Gick sen upp vid kvart över fem, bryggde kaffe, bredde smörgås och hämtade tidningen. Släppte ut först den ena katten, sen den andra. Nästa vecka kommer vintern. Snö och några grader kallt. Det är så man vill ha det på vintern, inte som det är nu. Läste att kungafamiljen inte dansade på Nobelfesten. Ingen idé att bjuda upp alltså. Man skulle inte ens hinna förrän SÄPO var där. Och då hade man satt sin sista potatis. Mer än ett etikettsbrott, kanske till och med ett majestätsbrott. Men jag dansar inte heller. Jag är så stel. Jag vet inte hur man ska röra kroppen. Kan man inte sitta på en stol och dansa? Idag är det julmarknad på jobbet. Vi har bakat över 60 saffransbullar med russin i. Till försäljning finns konstverk och snickeriprodukter. Kubbspel. Hoppas några besökare kommer. Det behöver inte bli fullt hus, lagom är bäst. I TV-serien "Morden" gillade jag speciellt själva miljön samt psykologen Clas, spelad av Göran Ragnerstam. Han har ett sätt att rätta till glasögonen som jag uppskattar. Men det var hela gänget som till slut lyckades lösa de Lundströmska morden, ett 25 år gammalt kriminalfall. Ingenting var som man trodde att det var. Kusligt. Men Theo dog. Sorgligt. Inför nästa fall står nu Ceges gäng utan kriminaltekniker. Om det blir ett nästa fall men utifall att. Långa är en väldigt lång fisk, upp till två meter kan den bli. Den trivs på stora djup i Atlanten där den företrädesvis fångas av norska fiskare. De svenska har slutat. Vitsen med lutfisk är att den neutraliserar saltsyran som fet mat skapar, alltså merparten av den mat som vi stoppar i oss till jul. Det är nyttigt med lutfisk, den gör gott. Men den är äcklig ändå. 10 december i dag och Malin har namnsdag. Även Malena. Svårigheten med att skriva ett långt stycke är att avsluta det på rätt ställe. Kanske är det här?