Kanske den här

Jag kanske börjar med den här. Första meningen lyder: "Tur att hon lyckades hålla tillbaka skriket, fast kvinnan var död". Originaltiteln är "Minus one corpse", Ragnar Ahlstedt översatte och året var 1958. Den amerikanska titeln låter bättre än den svenska men direktöversättningen låter inte lika bra: "Minus ett lik". Omslaget står i en klass för sig. Gangster med hatt, långrock, pistol, cigg. i mungipan och påklistrad smal mustasch, håller fast en kvinna som knappt verkar kunna hålla sig för skratt. Jag vet inte om gangsters såg ut på det sättet ens 1958. Nu för tiden kan de se ut hur som helst utom Clark Olofsson och Svartenbrandt som alltid ser likadana ut. Sista meningen lyder: "Och ett drama får - i bästa fall - ett lyckligt slut, svarade han och mötte Lilians blick". Jag vill veta mer om innehållet. Vem är "han", vem är Lilian och vad hände innan deras blickar möttes? Det får jag veta när jag läser boken. Meteorböckerna hade enligt baksidan fem karaktäristiska kännetecken. De var:

• laddade med spänning
• sprängfyllda av handling
• originella i intrig och uppläggning
• rappa och roliga i dialogerna
• kryddade med kvinnor

Nu märker jag att jag blandat ihop de två böckerna. Det är i "Död och dramatik" som "han" och Lilian förekommer. Det här är en alltigenom förvirrande situation. Fortfarande vet jag inte vilken bok jag ska läsa först. Jag låter slumpen avgöra. Det blir "Mördad försvinner". Den avslutas med orden: "Plötsligt tyckte han att Charlottes smörgåsar och mjölk var betydelsefullare än allting annat..." Troligtvis är de det. Det är viktigt att äta ordentligt. Men meningen genererar nya frågor. Vem är "han" och vem är Charlotte? Det får jag veta, just det, när jag läser boken. Jag börjar nu.

Bengt Nåjde

På tal om Blötberget, Bengt Nåjde är ju därifrån. Jag minns det nu. Jag mindes det faktiskt redan 1993 när jag första gången såg skylten till Blötberget. Han var långdistanslöpare i elitklass från 1960-talets mitt och cirka 10 år framåt. Många svenska mästerskap blev det och även dito svenska rekord på både 5 och 10 000 meter. Hans bästa resultat på halvmilen var 13.37,8 och på helmilen 28.44,6. Det är rätt bra tider även idag. Han hade en "grimaserande" stil. När han tog i för fullt steg smärtan upp från kolstybben, leddes genom hela kroppen och fastnade i ansiktet. Jag vet inte vilken av de två Meteordeckarna som jag ska läsa först. I bokhyllan står faktiskt även en tredje. Den heter "Männen kring hennes död" av Marie Blizzard. Jag är osäker på författarnamnet. Kan det ha varit Ben Benson? Nej, han skrev den där boken om polisen som nästlar sig in hos ett kriminellt gäng och nästan blir mördad. Den kom ut i Zebraserien och hette "Flickan i fällan". Jag "lånade" den av farbror Ville i Åkersberga i början av 1960-talet när vi hälsade på. Tyvärr blev den aldrig återlämnad och nu vet jag inte var den är. Den har försvunnit. Ville var min mormors farbror. Han var gift med Jenny, de hade två barn; Erik som dog ung och Märta som gifte sig med Gunnar Bengtsson, de fick dottern Gun. Det här låter som taget ur en bok av Per-Anders Fogelström men är helt sant. Märta arbetade hela sitt liv på Åhlén & Holm. Hon hade en mycket karaktäristisk röst. Vi besökte dem på Skånegatan när Märta fyllde 70. Många av hennes f.d. arbetskamrater var också där, bland annat en kvinna som kallades för "Köttbullen". Vet inte om hon tyckte om att bli kallad så men hon var glad och frodig och skrattade mycket. Jag minns inte om det var på Skånegatan eller Blekingegatan som kalaset hölls. Märta och Gunnar bodde på den ena adressen och Ville och Jenny på den andra. Jag glömmer alltid bort vem som bodde var. Båda lägenheterna var små; 1 rum och kök men det var fullt möjligt att sova i hallen, den var väl tilltagen. Gunnar B. arbetade i tryckeriet hos Åhlén och Åkerlund. Det fanns alltid mycket att läsa hemma hos dem, veckotidningar och serietidningar, det tyckte jag om. Gunnar fick ta hem från jobbet, kanske en personalförmån? Jag saknar Märta Bengtssons röst. Bengt Nåjde måste ha sprungit mycket på vägarna runt Blötberget och Grängesberg. Kanske ännu mer i skogarna. Han tränade hårt. Vid friidrotts-EM i Budapest 1966 kom han sexa på 5000 meter, tid 13.48,2. Den ena av Meteordeckarna verkar mer spännande än den andra. Jag kan också ha fel. Det kanske är den andra som är mer spännande. Jag ändrar hela tiden åsikt, jag håller inte fast vid något. Så gör jag ständigt, det är irriterande. Det är inte bara jag själv som tycker så. Vid frukosten i morse sa damen från Göteborg till sin man att han såg piggare ut nu än han gjorde igår. Han såg piggare ut runt ögonen. "Tycker du?", svarade han. Anledningen till deras vistelse på hotellet hade med musik att göra. Antingen spelade de själva eller också skulle de lyssna på en konsert. Trots rasrisken försökte jag komma så nära det stora gruvhålet som möjligt men det gick inte. Allt var ordentligt inhägnat som tur var. Vad skulle jag egentligen göra där? Vansinnigt! Från början skulle vi ha bott på vandrarhemmet men när jag ringde dit, satt den som svarade i en båt ute på sjön. Hon hade ingen riktig överblick av läget. Vi skulle ha gått de där 800 metrarna fram till Loussastugan. Jag ångrar att vi inte gjorde det. Vem vet när vi kommer dit nästa gång? När vi är riktigt gamla och inte orkar gå alls? Nu var det ju bara av ren lathet som vi satt kvar i bilen. Det är varmt och klibbigt i luften. I Ludvika väntas nya skyfall till helgen. Vattenståndet var högt i många sjöar och åar. Vattnet slickade husens farstukvistar. Blir det mer nederbörd smäller det direkt. Men då är vi 20 mil bort, det berör inte oss. Kalla det gärna fegt men vi bor ju faktiskt i Vallentuna. Det är vårt hem på jorden.

Dan Anderssons rock

Idag har jag inte känt mig trött. Kanske börjar det vända nu, som jag skrev en gång för länge sen i den här bloggen. Fast då vände det inte på riktigt, det var bara som jag tyckte. Återigen passerade vi genom Blötberget. Nu kom vi från ett annat håll. På förmiddagen var vi i Ludvika, åkte sen till Fredriksberg utan någon direkt anledning, tankade bilen där och körde därefter tillbaka. Det är hemskt att vara ute i öde trakter utan att ha mottagning på telefonen. Man känner sig hjälplös. Svängde in vid Skattlösberg där Dan Andersson föddes i skolhuset som nu är borta. En minnessten står uppsatt på platsen. Den restes av bybor 1932. Loussastugan ligger 800 meter bort men vi gick inte dit, det var för långt. Det var inte för långt men vi orkade inte. Jag stannade vid minnesstenen för att ta kort men fick genast flytta bilen eftersom en stor slamsugningsbil skulle fram. Den körde i riktning mot Loussastugan. Var det en slamsugningsbil? Det såg ut som en sådan. Åt lunch vid grillkiosken mitt emot Grängesbergs järnvägsstation. Korv med mos och tjockkorv med mos. Dricka till det. Två gubbar bredvid oss, troligen far och son, pratade om en av sina arbetskamrater. Han var "en lat jävel", sa de unisont. Det kanske inte var en arbetskamrat, i alla fall en bekant. Mannen i grillkiosken kom fram till gubbarna. Han visste någon som var duktig på bilar, de diskuterade den personen ett tag och när han skulle kunna komma. På en loppmarknad köpte jag två böcker i Meteorserien, nr. 53 och 54. "Död och dramatik" av William Gray Beyer och "Mördad försvinner" av John Cleveland. På den sistnämndas omslag står: Fästmö finner mördad kvinna i älskares våning. Det låter komplicerat. Jag vet inte hur jag skulle tackla en sådan situation. Jag kan inte tackla några situationer överhuvudtaget. Hotellet är fullt av tänkespråk med religiös innebörd. I matsalen står: Du kan tala om allting med Jesus, han förstår dig bättre än du själv gör. Det är sant, jag förstår inte alls mig själv. Det är som om jag vore en helt främmande människa. Skönt i alla fall att jag inte känner mig så trött, igår var det fruktansvärt. Jag skulle ha velat äta i Blötberget men det gick inte. Pizzerian är nerlagd. Stolarna står uppe på borden. Pizzabagarna har kastat in träspadarna i den eviga elden. På Elgiganten i Ludvika stod en jättestor TV. Den såg nästan grotesk ut och kostade över 40.000. Plasma eller LCD, vet inte. Väg 50 öppnades verkligen igår. Skönt att kunna köra raka spåret. Jag måste börja läsa någon av deckarna, kanske den med den mördade kvinnan. Igår började jag läsa Gustav Sandgrens "Dans till gryningen". Jag har hunnit till sidan 37 och det stycket som börjar: "Det var den tid då rågen blommar". Jag visste inte ens att rågen blommade trots att jag anser mig vara en pojke från landet. I Ludvika såg det annorlunda ut än det gjorde 1993. Jag kände inte igen mig alls. Det kändes som att vara en främling på en främmande plats. Inne på Dan Andersson muséet hängde skaldens rock lite slarvigt över garderobsdörren. Han bodde i lägenheten där muséet ligger, under några månader hösten 1913. Det var där som "Kolarhistorier" kom till. Han hade hyrt/lånat en skrivmaskin och var tvungen att skriva snabbt innan den skulle lämnas tillbaka. Jag måste också skriva snabbt innan jag glömmer bort det som jag tänkt skriva. Men jag har ingen rock. En gång hade jag en Lodenrock när sådana var populära. Den inköptes på Domus i Rinkeby i början av 1970-talet. Var den finns nu? Troligen i den eviga elden tillsammans med pizzabagarnas träspadar. Var finns Domus i Rinkeby nu? Troligen i samma eld.

Ingenting annat

Jag var trött förut men nu är jag piggare. Klockan är 20.55. I Dalademokraten kan man läsa att riksväg 50 mellan Grängesberg och Ludvika ska öppnas ikväll men fortfarande lär den vara avstängd. Tydligen är vattnet ännu för högt. Kvinnan på hotellet sa att det regnat fruktansvärt här uppe den senaste tiden. Inte konstigt att vägarna blir översvämmade. Vi tog en tur till Blötberget. Jag frågade killen på Lokmuséet om vägen dit och han sa, glatt förvånad, att han bodde där. Lustigt nog såg vi honom en timme senare i Blötberget. Han satt vid busshållplatsen, skulle tydligen vidare. Jag var så trött förut att jag höll på att somna i fåtöljen. Jag läste i AB att Anders Eklund och Hagamannen blivit bästa kompisar på Norrtäljeanstalten. De tillbringar all fritid tillsammans, fikar, pratar bilar, osv. AE har också träffat en kvinna som han säger är hans flickvän. Hon säger att hon inte är det, de är bara vänner. Hon har besökt honom flera gånger på anstalten, hon tycker synd om honom. Till Blötberget gick förut en järnvägslinje men den är uppriven sedan början av 1980-talet. Konstigt nog finns den fortfarande med på kartan som vi köpte på Shell. Utsuddad i verkligheten alltså men inte på papperet. Jag gick ner till receptionen för att fråga om det fanns kaffe. Hotellvärden sa att han skulle sätta på en kanna, det var inga problem. De hade bullar också. Hembakta. Det är en norsk deckare på TV. Jag tog med en bok på resan. Det är Gustav Sandgrens "Dans till gryningen". Han var en av de Fem Unga. Två av dem blev giganter, Harry Martinsson och Artur Lundkvist. De övriga tre, Josef Kjellgren, Erik Asklund och GS, blev inte fullt så kända. Sandgren var gift med Ria Wägner, hon med den bakåtvända vinkningen. Jag vet inte om det var kaffet som piggade upp mig. Kanske. "Jag vill prata med dig sen", säger en av de norska TV-deckarna. Med mig? Datorns batteri är nu nere på 75% av full kapacitet. Det går stadigt utför. Hoppas att vägen är öppen i morgon. På resan till Grängesberg hade vi långa sträckor av "ingen täckning" på mobiltelefonen. Ibland stod det "endast nödsamtal" på displayen. Frågan är om Telia är bättre än Tre. I Stockholm spelar det förstås ingen roll men man vill ju kunna ringa även ute i skogsbygderna. Tyvärr är det krångligt att byta från en operatör till en annan även om de sjäva säger att det är lätt. Vad föreställer bilden? Det är två långa armar som växer ut från lokets öga. Vi fikade först på konditoriet i Kopparberg och därefter, en timme senare, på Lokmuséet. En lapp på dörren berättade att konditoriet är till salu. Jag föreställer mig hur det är att sitta därinne en snöig eftermiddag i januari medan man väntar på bussen. Det är sånt jag fantiserar om. Ingenting annat!

Inläggningar och utläggningar

Istället för att göra viktigare och kanske livsnödvändigare saker, fortsätter jag med tidsfördrivet att lägga in bilder från Gotland på bloggen och skriva kommentarer till dem. De här motiven är från Hoburgen. Vackert svartvita. Varför svartvita? Det är någonting som jag har fått för mig, en liten lustig idé. Ungefär som när farbror Melker trillar i vattnet på Saltkråkan. Kanske ändå inte riktigt samma sak. Det är mycket som man säger är samma sak men som sen inte är det i alla fall. Det kanske finns likheter förutom den att jag slipper bli blöt. Men svartvitt är vackert. Färg kan bli för vackert, kulörerna distraherar. Därmed inte sagt att jag vill att tillvaron ska vara svartvit. Några färgstänk här och där piggar upp. Det här är min sista semestervecka. På måndag börjar vardagen igen, men jag klagar inte. Sommaren har varit fin. För en stund sedan regnade det fast solen sken. Det var fint. Jag har just tittat på webbkameran på www.visitshetland.com Förut fanns det fyra stycken som var fixerade på varsitt motiv. Nu verkar det som om kamerorna är mer följsamma. Jag vill gärna besöka Shetland men det går inte. Från den nämnda hemsidan kan man beställa souvenirer. Från andra hemsidor går det att beställa haggish och black pudding om man är sugen på skotsk inälvsmat. Jag kan inte besöka Shetland därför att jag inte vågar flyga. Jag är rädd att planet kommer att störta. Det är visserligen ett osannolikt scenario, men om? Det går att åka båt men då blir resan oändligt lång. Genom min flygrädsla är jag begränsad i mitt resande. Jag är bunden till Uppland. Det är inte det sämsta. Jag vet inte vad det sämsta är. Men i morgon blir det faktiskt en längre resa i alla fall. Den går till Bergslagen, till Dan Anderssonland. DA dog 1920 på ett hotellrum i Klara. Hans död var ett misstag. Hotellet hade rökt ut vägglöss med cyanväte men glömt att vädra ordentligt i just det rum där DA bodde. Han var känd av många, han var en myternas man. En person lät trycka upp visitkort där det stod att denne inte kände Dan Andersson. Denne person betraktades som ett unikum. Ivar Lo-Johansson skriver i "Stockholmaren" att han begav sig till bårhuset för att få se DA. Det fick han också enligt boken men jag tror att hela historien är lögn. Nu har solregnet slutat. Jag måste göra andra saker än att fila på detta inlägg. Det blir en för stor utläggning om ingenting.

Bra förklarat

Allting var så enkelt förr och framför allt så bra förklarat. Man förstår precis vad som menas.

Även denna bild är tagen ur "Folkskolans geografi".

Myrmark

Ännu finns det i vårt land ödsliga myrmarker, där ingenting av värde kan växa. Genom att gräva diken får man bort överflödigt vatten ur myrarna. Genom att plocka bort stenar och röja undan ris och snår kan man göra vildmarken lämplig för odling. Arbetaren i diket är en vägröjare för kulturen, ty kultur betyder odling.

Ur "Folkskolans geografi - Första delen: Sverige och övriga norden", av Stellan Orrgård och Artur Almhult, 1956. Detta är en av de böcker som jag uppskattar allra mest. Lockande beskrev den hur Sverige såg ut. Under en bild från Uppland står t.ex: " Under goda år står sädesskylarna tätt i Uppland". På bilden ser man dessa sädesskylar i bakgrunden och i förgrunden sitter en pojke på ett vägräcke. Man tyckte att man var den pojken - Upplandspojken. Bilden verkar vara tagen framåt kvällen. Skylarna kastar halvlånga skuggor. Kanske är man fortfarande denna pojke som väntar på något. På vad? Vet inte.

Ett dramatiskt ljus

Just den här dagen var det ett dramatiskt ljus över Gotland. Solen trängdes med mörka moln och kombattanterna vann varannan gång. Från mörkret kunde man förvänta sig vad som helst, kanske till och med "The 4400:s" ankomst, men de kom aldrig. Vi åkte vägen som heter "Vacker väg" ner mot Hoburgen. Det är där Gotland slutar. Eller börjar, det är vilket man vill. På båda sidor ser man havet. Vi gick aldrig längst ut på spetsen. Det hade kanske varit att gå för långt. Man vill ha lite trygghet kvar. Tillvaron är skör. Bäst att inte riskera allt när det ändå bara rör sig om en fåfäng dröm, alltså den att kunna stå så långt ut att havet passerar förbi på armlängs avstånd på båda sidor. Som man kan göra i Skagen. Där har jag aldrig varit men det är inte för sent än. Kanske nästa år eller nästnästa. Just nu, en vecka senare, är himlen dramatisk även i Vallentuna. Det blir nog regn. I morse var det fint. Jag gick ut i trädgården för att se om blommorna behövde vatten men de var redan blöta på gränsen till drunkning. Rabarberna har växt sig groteska. Snart har jag skrivit färdigt det här och kan trycka på "Publicera inlägg". Det gör jag nu.