Dagbok: Fredag 14 oktober

Fragmentariska minnesbilder av natten på vandrarhemmet.
Vad är sömn, vad är dröm? Vad är mardröm? En känsla av att jag återigen gjort ett felval. Jag skulle ha valt det andra huset som sovplats.
Tyst i huset cirka 02.00. Vaknar vid sextiden. Duschar. Ljust strax efter sju. Fortfarande blåsigt om än inte lika mycket.
Frukost klockan åtta. Ett fint urval står på bordet.
Jag försökte läsa Pentti Saarikoski i natt, slutade efter en sida. Det var samma bok som jag hade med mig på resan till Åbo 1992. Då stod vi inför någonting nytt, det gäller fortfarande.
Promenad ner till hamnen där guide väntar. Hon heter Meg och känner Arholma från toppen av Batteriberget ner till nedersta strandlinjen. Allt som är värt att veta om ön vet hon. Hon vet också allt som är värt att inte veta, det som man egentligen inte behöver veta men som ändå kan vara viktigt att ha med sig i lasten när man befinner sig mitt ute i livets malström.
Meg är som en vandrande encyklopedi av kunskap om allt som rör denna 10 kvadratkilometer stora ö, den som ryssarna besökte och satte fyr på 1719.
Nu går det fredligare till. Vi promenerar en slinga genom Byn och upp mot kyrkan. Tillbaka till hamnen via klipporna.
Det kan nu verifieras att älgar finns på ön, rådjur likaså. Någon har dessutom sett lodjur.
Bilar finns inga, däremot många fyrhjulingar och flakmopeder. Högsta hastighet på vägarna är 70 km i timmen. Den som kör så fort får Onda Ögat av lokalbefolkningen.
Kanske skulle man trivas att bo på en ö som den här. Det är tyst och lugnt och behöver man handla mjölk och andra basvaror går man till handelsboden som under den kalla årstiden är öppen någon timme varje dag. Det räcker faktiskt.
Man kunde bo i ett gammal hus, laga mat på en järnspis. En sådan hade vi hemma, de är praktiskt taget outslitliga. Den enda service som behövs är byte av brännjärn vid behov. Morfars bror Simon brukade göra det åt oss.
Fiskgryta till lunch, mycket god.
Efter denna upp på Batteriberget där en enda kanon, nu pacificerad, återstår av det som skulle skydda oss från ryssarna (alltid dessa ryssar), under det kalla krigets dagar.
Utsikten är strålande ut över Ålands hav. Det är helt enkelt en fantastisk höstdag. Vissa lövverk har antagit en rostbrun färgton, havet ligger lugnt.
Stående på detta sätt kommer osökt vissa reflektioner strömmande till ens medvetande. Man funderar över livsprocessen i allmänhet och på vilken telefon som ska inköpas i mars 2012 i synnerhet.
På promenaden tillbaka till passbåten filosoferas också över varför får överhuvudtaget existerar. Något bra svar på denna viktiga fråga kommer vi inte fram till. Det räcker med att komma fram till den väntande båten som lämnar Arholma 14.45, vilket är enligt tidtabell.
På bryggan i Simpnäs står några resenärer med varukassar och annan rekvisita. De vill hem, det är fredag, man vill ha myskväll med chips och goda ostar, kanske till och med några skivor falukorv på en bit knäckebröd för den djärve.
16.30 är vi tillbaka i Vallentuna. Där har inte mycket förändrats sedan igår men det är bra, vi är nöjda med det som är.
Tiden rinner långsamt här. Förr eller senare kommer dock en ny dag. Kanske redan i morgon, vem vet?

Dagbok: Torsdag 13 oktober

Sverige! Vad händer?
Morgonen är frisk med en temperatur på 4,8 grader klockan 06.00. Berit och Birgit har namnsdag.
Tänker på att vägen som jag gick till skolan på, inte längre är gångbar. Det är för mycket som är i vägen. Hela Täby Centrum till exempel. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur det såg ut på den tiden. Efter järnvägsövergången vid Tibbleskolan går det dock att följa min gamla skolväg. Jag vandrade på en gångstig bredvid Roslagsbanan, svängde vänster vid Ytterbystugan och var sedan strax framme.
Nu kör jag Arningeleden, resan tar cirka 20 minuter. Kan bli längre om man fastnar vid bommarna i Ormsta.
Idag blir det en lång dags färd mot natt. 13.30 avreser vi mot Simpnäs för vidare transport över ett stormigt hav till Arholma. Planeringsdag. Vi planerar för framtiden. Hur ska den bli? Det vet vi inte, det är därför vi ska planera.
Det är ett förbannat blåsande denna dag. Under förmiddagens sopkörning tar vinden tag i de folieformar vi ska slänga och sprider de runt över parkeringen.
Pannkakor till lunch. Äter glupskt fem stycken, därefter stopp.
Avfärd på utsatt tid. Sista delen av vägen på Björkö, är mycket krokig. Ser slutligen havet och båten vi ska åka med. Den kommer studsande på meterhöga vågor långt ute på fjärden. Den lägger till och vi kliver ombord. Skepparen verkar säker, han har varit med förr. Saknar dock skepparkrans och den bland sjöbjörnar så vanliga ankartatueringen på armen. Kanske kan han ändå litas på.
Fast mark nås efter tio minuter, de längsta i världshistorien.
Arholma verkar vara en trevlig ö. Den är inte stor men heller inte liten. Den innehåller en hel del skog av blandad karaktär. Vatten strömmar ständigt runt dess stränder.
Kanske skulle man trivas att bo här, att bli en ensling. Jag är det ju redan på sätt och vis.
Vandrarhemmet nås efter rask promenad. Något djurliv att tala om går inte att urskilja under den snabba förflyttningen. Älg? Räv? Lo? Vad finns här? Inte ren, inte björn. Ska vara våra rödpälsade vänner i så fall. Möjligen en och annan uggla som flaxar omkring och tror att de vet allt.
Fler fåglar: gråsparv, talgoxe och havsörn eftersom vi är vid havet. En gång tidigare har jag sett havet. Det var som att betrakta en tavla på Louvren. Nu känns det mer som på riktigt.
Kontrollerar bredbandsuppkopplingen, den är inget vidare.
Maten är desto bättre. En kunglig skärgårdsbuffé. Innehåller bland annat flera sorters glada laxar samt sill som sig bör.
Köper en bok i receptionen: "Traces of the cold war period" av Johannes Bach Rasmussen. Den verkar vara mycket intressant.
Vårt lag vinner frågesporten genom att pricka in de viktiga faktafrågorna. Vårt företag bildades till exempel 2004, det visste vi.
Jag tar boken och går in till mig medan ett gäng tar sig ner till stranden för att bada. Nu, mitt i natten den 13 oktober! Vart är ungdomen på väg?
Klockan är 22.28, displayen visar två staplar för signalstyrkan. Vindstyrkan är betydligt starkare men imorgon ska det mojna.
Frukost klockan 08.00. Först dock en beckmörk natt där varje försök till "upplysning" är dömt att misslyckas.

Dagbok: Onsdag 12 oktober

Tidningen kom skapligt idag. Fantomen smyger runt i statsfängelsets trädgård för att iakta fången Cole som han misstänker är Diana Palmer.
Vem var förresten Laura Palmer?
Hon var huvudperson i TV-serien "Twin Peaks". Egentligen var hon med bara i form av ett fotografi eftersom hon mördades i det första avsnittet men hon var seriens andliga huvudperson.
FBI-agenten Cooper var däremot närvarande hela tiden. Han tyckte om att dricka kaffe och äta olika slags fruktpajer på stans näringsställen. Den lokale sheriffen, Harry Truman, blev hans kompis, de sågs ofta tillsammans.
Annars idag?
Kallt på morgonen; 0,9 grader klockan 05.45.
Bilarna på parkeringen har is på rutorna. Jag behöver dock inte skrapa, min står i garaget. Åker direkt ner till videouthyraren för att lämna tillbaka filmen "Thor". Den utspelas dels här nere på jorden, dels i en annan dimension där vikingagudarna härskar. Oden, Loke och Heimdall är också med. "Kul rulle" som Janne Halldoff skulle ha sagt.
Arbetsdagen lämnar få spår, den är faktiskt helt lugn och alldaglig, precis som en dag ska vara. Den ska bara flyta fram, ingenting ska hända.
Går in på finska försvarsmaktens hemsida och läser att skjutvarning är utfärdad för Pahkajärvi i Kouvolaområdet. Det är Uttis Jägarregemente som skjuter skarpt måndag till lördag den här veckan mellan 06.00 och 24.00. Allmänheten varnas.
En reklamslogan dyker upp: "Certina, tick tack tick tack", den måste vara från Radio Nords dagar.
Bläddrar i en bok av Elfride Jelinek på Brottby bibliotek. Kanske ska jag ställa tillbaka Henry Miller i bokhyllan och gå in för Jelinek istället? Jag kommer ingen vart med Miller, mångordigheten skymmer bokens handling. Hans Greklandsskildring verkar i och för sig bättre men vi får se.
Prinskorv till middag. Och mos. Gott.
Mörkret faller. Om några veckor dras klockan tillbaka och det faller en timma tidigare. Kanske Juholt faller också, det vet man inte. Dock finns det anledningar, cirka 160.000 stycken.
Nu hoppar dagen stav upp mot natthimlen och försvinner bakom månen. I morgon är den tillbaka igen. Vi sover under tiden.

Dagbok: Tisdag 11 oktober

Gyllene morgon. Snarare gråtrist med en temperatur på strax under 5 grader kl. 05.45.
Tänker på Arne Ragneborn, "Svensk films rötägg nummer ett" som han presenteras på omslagen till de tre DVD-filmer som finns utgivna. Han ville visa hur det stod till i vissa delar av Kungariket Sverige men censuren tyckte oftast att hans sanningssökande var väl magstarkt. Alltså, fram med saxen, den med de långa käftarna. Fårsaxen. Ragneborn var inte av den rätta ullen, han kunde inte hålla käften.
Tidningen är sen idag. Slänger in den i hallen och går sen mot parkeringen.
På förmiddagen: legojobb, därefter promenad för att hämta maten. Kokt potatis, stekt fläsk och löksås. Smakar som eljest.
På eftermiddagen: handling på Willys. Vanliga matvaror av den gamla hederliga sorten plus en burk finska pinnar för tolv kronor.
Tänker på att en av de amerikanska ekonomipristagarna liknar skådespelaren Sven-Eric Gamble, han som i många filmer på 40 och 50-talen porträtterade så kallade "grabbar på glid".
Åker till Grindtorp och klipper mig sommarkort. Nästa gång blir inte förrän 2012, kanske i mars.
Middagen hemma består av stekt potatis och stekt kassler. Vi konstaterar att mörkret nu faller tidigare och tidigare. Det är förstås ingen sensationell iaktagelse, den är rätt självklart.
Kallt senare på kvällen, temperaturen ner mot nollpunkten. Blåsigt.
Har en känsla av att den sjunkna staden, Lackalänga, aldrig kommer att hittas. Det är med den känslan som den här dagen slutar.

Dagbok: Måndag 10 oktober

Igår var det kallt, nästan 0 grader, idag betydligt varmare; 7,8 grader klockan 06.08. Luftvärmepumpen är nu igång.
Natten har varit regnig. Började läsa Henry Miller igår kväll, han ska ju vara bra. Han och Anaïs Nin hade ett race i början av 1930-talet, de bodde då båda i Paris tillsammans med sina respektive partners. Lite senare skrev Miller "Stilla dagar i Clichy". Själv har jag stått på Avenue de Clichy men det var inget speciellt med den upplevelsen.
Samma väg till jobbet som vanligt. Stannade på ST1 och tankade för 150 kronor.
Promenad till Arninge C, kaffe och liten kaka på konditoriet. Det fanns många olika sorter att välja emellan men vi tog de som hade "socker på".
Medhavd lunch: skivat revbensspjäll samt ugnsrostade rotfrukter, rester från gårdagen.
Eftermiddagens utflykt gick till Lilla Garn i Brottby. Den lilla badstranden hade fått ett täcke av höst över sig. I vassen låg en flytande bastu. Vi förstod först inte vad det var men såg sedan skorstenen sticka upp.
En tupp gol någonstans ifrån. Konstigt, de brukar ju inte höras efter midsommar. Ur led är tiden när tuppar gal i oktober.
Regnet höll sig borta under dagen fast det såg mörkt ut.
Hem till potatisbullar, bacon och lingonsylt. Stekta ägg dessutom. Månntro det vankas fika lite senare?
Jag måste fortsätta med Henry Miller, han var allt en sjutusan till karl (tyckte han nog själv i alla fall). Hans böcker var länge förbjudna i USA, de ansågs som snusk. I Frankrike var det inga problem, folket där hade en annan livsinställning.
Miller tyckte själv att hans bästa bok var "Kolossen från Maroussi", en Greklandsskildring. George Orwell ansåg förresten att HM var en bra författare, då måste han ju vara det.
Nu sänker sig kvällen över Rosengårdsvägen, luftvärmepumpen snurrar. Dagen som helhet kan betraktas som lyckad. Konstigt bara det där med tuppen. Jag förstår helt enkelt inte varför den rensade strupen vid den här årstiden.