George Mackay Brown

Jag har hållit på med "Barden från Orkneyöarna", George Mackay Brown, ett bra tag nu och ännu längre får jag nog hålla på för han har skrivit mycket. Bland annat skrev han i 25 års tid en veckokolumn i lokaltidningen "The Orcadian"; snabba nedslag i miljön som omgav honom, dvs. staden Stromness där han bodde i stort sett hela sitt liv, tankar, reflektioner, beskrivningar men även återblickar till barn-och ungdomsåren, på det hela taget en fascinerande läsning som gör hjärtat varmt. Jag tilltalas av hans sätt att berätta om hur han från sin köksposition på förmiddagarna ser hur vädret växlar, hur det snöar, regnar, elen försvinner och kommer tillbaka. Han dricker te, steker bacon, rostar bröd, äter, ser på TV, lyssnar på musik, läser. Ibland hälsar någon på, ibland går han ut och handlar. Ofta får han brev från läsare. Breven besvaras prompt. Kanske är svaren skrivna med någon av de kulspetspennor som han ägnar en hel kolumn. Mycket finns att säga om G M Brown men varför prata när man kan läsa honom istället? Kolumnerna finns samlade i tre volymer, "Letters från Hamnavoe", "Under Brinkie´s Brae" samt "Rockpools and Daffodils". Alla kan köpas från www.amazon.com/uk. Just do it.

En bild

Och här är en bild tagen med min första kamera. Den föreställer min morfar som skålar in sommaren med sockerdricka.

Mina kameror

Min första kamera var en Agfa Isola 1 för 6X6 formatet, inköpt på Mobergs Foto i Roslags-Näsby. Med den tog jag många bilder på saker och människor i min omgivning. Sett ur 2009 års perspektiv borde jag dock ha tagit åtskilliga fler.

Min andra kamera var även den en Agfa. Den hade modellbeteckningen Agfamatic 4000 och var avsedd för det nu avsomnade 110 formatet. Det var den enda kamera som jag hade med på bilresan till Moskva 1975 och några fina bilder blev det.

På hösten samma år köpte jag min tredje kamera. Det var en äkta spegelreflex, en Minolta SRT 101 med tre objektiv; vidvinkel, normal och kort tele. Vilken känsla att kunna komma nära motivet och sen byta glugg och få ett mer "brett" resultat. Jag var mycket nöjd med denna kamera ända tills jag började läsa fototidningar. Då fick jag den utomordentligt fåniga idén att bra bilder endast kunde tas med sådana kameror som proffsfotografer använde. Märken som Nikon, Leica och Rolleiflex virvlade förbi i en vansinnig malström. Jag skaffade också en Canon Dial (en s.k. halvformatare) för en sån använde Walter Hirsch i ett berömt repotage. Många byten och många nyinskaffningar blev det men inte tror jag att bilderna blev särskilt annorlunda för det. De höll ungefär samma klass oavsett kameramärke. Men jag kan ju inte bortse från den lyckokänsla som uppstod när man satte en Leica M3 till ögat. Cartier-Bresson körde ju med Leica, hr. Christer Strömholm likaså plus ett tusental andra storfräsare i branschen.

Visst kan det klia i fingrarna även idag när det gäller kameror men nu vet jag att märket sällan spelar roll. Jag har några olika photografiska apparater men jag kan lika gärna plåta med mobilen, de bilderna blir faktiskt helt okej om man bara korrigerar dem lite grann i ett bildbehandlingsprogram (som absolut inte behöver vara Photoshop, Picasa går lika bra och det är dessutom gratis). Alltså vill jag nu säga: "Smile please" och därefter KLICK. Fast det sista säger ju inte jag förstås, det gör kameran.

Ragnhild

På baksidan av denna bild har "faster" Ragnhild skrivit:

Detta tog Abe på mig sist vecka. Det var en sådan fin o varm dag. God jul Renee. 1967.

16 år gammal flyttade hon till Amerika, det var i början av 1920-talet. De äldre syskonen var då redan där. Tillbaka till Sverige kom hon bara två gånger i sitt liv - under några dagar sommaren 1958 och i ett par veckor i juli 1987. Planer fanns på att flytta "hem" igen men fäderneslandet hade för henne blivit ett alltför främmande land.