Okänd

Jag sitter vid fönstret och tittar ut. Det är sent på kvällen, regnet slår mot rutan. Jag plockar upp en bok på måfå. Det blir Allan Erikssons "Grönska min gränd". Jag vet ingenting om författaren annat än det som står på baksidan och det som han skriver i sitt eget förord. Boken är AE:s debut och skrevs 1941. Han tillhör de yngre arbetarförfattarna. Enligt baksidestexten är boken "en levande krönika från dagens Sverige". Det gäller förstås inte nu. På nätet finns nästan ingenting om författaren Allan Eriksson. Däremot kan man läsa om direktören AE, om kompositören AE och om diskuskastaren AE. Om den sistnämnda kan sägas att han vid OS i Antwerpen 1920 kom sexa på 39,41. Det lilla som står om författaren AE är att han föddes i Göteborg och att han levde mellan 1916 och 1963. Han har också skrivit "Mårten Blidman, socialdemokrat". Det har regnat av och till hela dagen. Det är nu måndag, på onsdag åker vi hem. Jag vill veta mer om Allan Eriksson. Från början var han sjöman. Sen mönstrade han av med en önskan att bli författare. Han bodde under en buske i Vitabergsparken. Jag läser lite i boken men får inget sammanhang, jag är för splittrad. Vandrarhemmet består av tre baracker. Kanske är de från beredskapsåren. De innehåller allt man behöver, sängarna är sköna och trivseln god. Idag var jag i Dalhem. Synd att tågen inte längre går på Gotland. Igår besökte vi Havdhem. Där växte Sonja Åkesson upp, hennes pappa var stins. De bodde först i Buttle, sen flyttade de till Havdhem. Jag försökte hitta stationshuset men lyckades inte. Det lär dock finnas kvar. Dottern ringde från Paris. På displayen stod "Okänd" istället för hennes namn. Det hade blivit något fel. Hon kunde ringa till oss men inte vi till henne. En röst sa att numret inte fanns. Jag tog kontakt med Tre men de hade ingen förklaring. Det var som om Allan Eriksson ringt. Han var också okänd. Jag slår igen boken, jag vill inte läsa mer. Ingen är ute i regnet, alla är inne. Några tittar på TV i matsalen, andra äter en mycket sen middag. När jag nyss var ute i köket frågade en kvinna vad jag ville ha. Jag sa "en bordskniv". Det lät som om det var hennes kök, att jag störde. Kanske är inte trivseln så god trots allt? Planet från Paris har landat på Arlanda. Det betyder att dottern är hemma. Hon har flygit från Paris via Oslo, det blev billigare. Nu är hon inte längre okänd. I morgon ska jag läsa vidare i AE:s bok. Just nu är jag för trött. Det går bara inte.

Bekännelse

Det finns 92 kyrkor på Gotland. Jag var inte inne i en enda av dem. Det var dåligt gjort. Jag borde ha besökt åtminstone några stycken. Jag vet inte varför det blev så. De finns ju överallt. Det är bara att höja blicken så sticker ett kyrktorn upp över trädtopparna. Men en del var låsta. Vid andra pågick underhållsarbeten. Man vill inte klampa på, man vill inte störa. Och så är det trafiken. När man ska svänga av ligger det bilar bakom som tränger på. De har bråttom, de tar inga religiösa hänsyn. De vill fort fram i tillvaron. Egentligen är allt deras fel. Jag skyller på dem. Men det är fortfarande dåligt. Mina ursäkter är dåliga, likaså mina bortförklaringar. Det regnade också. Det gjorde att det var svårt att stiga ur bilen. Vem vill bli blöt? Ser just nu en film om djungelkriget i Burma. Där blev folk både blöta och sjuka. Fruktansvärda förhållanden rådde. Den film jag tittar på är del 5 av 12. Det kommer en varje vecka, jag samlar på dem. Många tycker att det är konstigt men med den första (som man fick gratis), medföljde en samlarbox. Den fick man själv vika ihop efter nerskrivna instruktioner. Det var fasansfullt i Burma och på många andra ställen under 2:a världskriget. Fortfarande kan det vara så i stora delar av världen. Fasansfullt. Men inte inne i de 92 gotländska kyrkorna. Där är det lugnt och fridfullt. Om jag klivit in i någon av dem hade jag märkt det.

Niagara Falls

På en loppmarknad i Slite hittade jag ett litet prydnadsfat, en typisk turistsouvenir, med en bild av de mäktiga Niagarafallen och den förklarande texten "Niagara Falls" i halvcirkelform på bildens överdel. På fatets baksida stod att läsa "Japan". Priset var facilt, endast 1 krona, vilket innebar ett omedelbart köp. Så nu har jag ett fint minne från Gotland stående på mitt skrivbord. Eller om jag ska hänga upp fatet på väggen. Jag har inte bestämt mig än.

Dubbel

Jag gillar den här bilden. Kanske är det för att den är dubbel på något sätt. Man ser alltså samma sak såväl till vänster som till höger. Det är bra.

Regn

Denna bild heter "Regn". Den heter så därför att det regnade när den togs. Det gör det fortfarande. Marken börjar bli mättad. Vattnet rinner inte undan. Snart står det oss över huvudet. Om jag tagit en bild med namnet "Solsken" hade allt varit annorlunda. Varför gjorde jag inte det?

Bülow(s) på Hallbjänne

Vissa är svåra att karaktärisera. Denne man till exempel. Vem är han egentligen? Poet (det var mer förr), jazzmusiker, fårfarmare men även busschaufför och allmän kulturarbetare. Heter Lasse Bülow och bor på östra sidan av Gotland, i Hallbjänne. Det här låter som en av de otaliga tidningsartiklar som LB figurerat i.

På vägen dit frågar vi en cyklande dam var Hallbjänne ligger och hon svarar då "vilken Hallbjänne"? När vi säger "Lasse Bülow", kontrar hon reptilsnabbt med "jaså han". Det behöver inte betyda någonting annat än att han är känd på bygden. Vad skulle det annars betyda?

Född i Västerås 1945. Vid 15 års ålder deltog den redan då jazzintresserade LB i en bussresa till Stockholms konserthus där Miles Davis och John Coltrane skulle uppträda. Bussen körde förstås den gamla vägen mellan Västerås och Huvudstaden, dvs. via Panco bilskrot, Övergran, Bålsta, Bro, Stäket, Barkaby och så vidare. Otaliga gånger har jag försökt pressa LB om exakt färdväg utan att lyckas. Han skyller på att han var så ung och att det var så mörkt etc., men jag tror dock att den väg som beskrivits ovan är den korrekta. Konserten blev annars en oförglömlig upplevelse. Halva delen av publiken var för, den andra var emot. En skiva finns inspelad från detta tillfälle. Lustigt att man där kan höra LB applådera. Det är sådant jag tänker på, inte så mycket på musiken.

Nu sitter LB i sitt kök och dricker kaffe. Vi pratar om när jag raderade ett videoband med Miles Davis och istället spelade in en dokumentärfilm om Ivar Lo-Johansson, den fine och delikate proletärförfattaren. På vägen till Nynäshamn passerade vi förresten avfarten till Hammersta, ILJ:s födelseplats. Jag hade förväntat mig ett monument av något slag. Nu bara svischar man förbi. LB uttrycker sin starka besvikelse över att bandet blev raderat. Jag ursäktar mig med att jag var så ung och att det var så mörkt etc. Det är dåliga ursäkter. Jag har inget försvar för min handling. Det enda jag har är en video med ILJ, den fine och sympatiske arbetarförfattaren från Sörmland. Jag erbjuder LB bandet men han slår ifrån sig. Ändå tycker jag att det är en bra deal. Det kan ju vara så att Milesinspelningen finns kvar under ILJinspelningen. Det gäller bara att skrapa på ytan. LB fnyser. Han är trött på bortförklaringar. Horisonten grumlas för ett ögonblick. Den kröker sig. I fjärran hör man havet. Det gör man inte just nu men man kan göra det vid andra tillfällen om man anstränger hörseln.

Situationen blir plötsligt spänd. Jag gör ett försök att lätta upp stämningen genom att berätta om en bok jag läst av August Strindberg, "den svenske författaren du vet", tillägger jag som en förklaring. LB frågar om jag tror att han är dum i huvudet. Det här känns inte lyckat, det känns misslyckat. För att komma på rätt köl undrar jag försiktigt om han minns konserten med 7-Up på Tibble teater i början av 1980-talet, "de var ju så fantastiska", tillägger jag. "Vilken musik, vilket artisteri". Han minns ingenting av 7-Up. Han vill inte ens ta namnet i sin mun. Det här känns inte bra. Det verkar barka åt h-te. Vi får ingen kontakt med varandra. Vi lever i skilda världar.

I ett sista försök börjar jag åter utfråga LB om detaljer på resan mellan Västerås och Stockholm 1960. Var det en Volvo eller en Scaniabuss? Satt han långt fram, i mitten eller längst bak (som ju ungdomar brukar tycka om)? Vad hette chauffören? Vilka anordnade resan? Stannade bussen vid något tillfälle under resan? Ev. kisspaus? Godispaus? Var det i så fall vid Walls kiosk i Kallhäll?

Nu är LB:s tålamod slut. Vänligt men bestämt ber han mig gå. "Gå bara", säger han teatraliskt och pekar mot dörren. Jag replikerar: "Men vi skulle ju äta blåbärspaj". På detta får jag inget svar. Han försvinner in i sitt inre rum och jag förstår att besöket hos LB i Hallbjänne oåterkalleligen är till ända.

Men tack i alla fall Lasse & Eva för en verkligt trevlig kväll i ert sällskap. Vissa hävdar att jag somnade i soffan men det har jag inget minne av. Det är bara förtal.

Lummelundagrottorna

En klassiker, ett givet mål för varje besök på Gotland. När jag gick i femman i Ytterbyskolan i Täby, gjorde sexorna en skolresa till Gotland och besökte just Lummelunda. De var väldigt uppåt när de kom hem, resan hade varit lyckad. T hade på sig en matrosmössa och red på Ullas axlar. Han var ganska tunn i kroppen och hon var motsatsen. Så småningom blev han jockey. Vad Ulla blev av vet jag inte. En släkting till T ägde ett hyreshus i RN. Släktingen var ekonomiskt lagd. När han åkte på solsemester mitt i kalla vintern, stängde han av värmen och låste dörren till pannrummet. Han hade för sig att det som man förlorade på gungan kunde man ta in på karusellen. Fast det lyckades inte riktigt. För att inte frysa ihjäl tillkallade hyresgästerna en låssmed som bröt upp pannrumsdörren så att värmen kunde slås på igen. De tog lagen i egna händer. Året därpå gick vi i sexan men då blev det ingen skolresa, varken till Gotland eller annorstädes. Fast nu är den bristen kompenserad. Jag fick till slut se Lummelunda även om det tog 47 år.

Självporträtt i Roma kloster

Fåren bräkte något alldeles fruktansvärt bakom Roma kloster. Det lät som en pålagd ljudkuliss men när jag tittade efter fanns de verkligen där, de var på riktigt. Kanske var det matdags, vad vet jag. Jag vet inget om fårskötsel men just nu skuttar två vildkaniner förbi utanför fönstret. Det är onekligen ett rikt djurliv på Gotland.

Baltic Voyage

Den engelske konstnären Paul Nash tyckte om att fotografera. Han gjorde det med en enkel Kodakkamera för rullfilm. Bilderna använde han som inspiration till sina målningar. En av hans bilder är tagen på en resa över Atlanten och heter följaktligen "Atlantic Voyage". Bilden ovan är tagen på en resa över Östersjön och kameran som användes var en liten Pentax digitalkamera. Havet var ovanligt svartvitt denna dag precis som vår tillvaro ibland kan vara. Om man nu får tillåta sig till dylika filosofiska tankegångar kl. 06.48 tisdagen den 7 juli i ett alldeles tyst vandrarhem i Katthammarsvik på Gotland.

Anteckningar från Hesselby

Det regnar och fördelen med det är att man utan dåligt samvete kan vistas inomhus, till exempel på järnvägscaféet i Hesselby där det är lugnt och fridfullt. Medan jag dricker kaffe, betraktar jag bilderna på väggarna. Den 30 september 1960 gick de sista tågen på Gotland. Bara någon månad senare lyftes de röda rälsbussarna upp på lastfartyg och fraktades över till fastlandet. Jag läser också att på linjen Visby - Lärbro, passerade tåget tvärs över landningsbanan till Visby flygfält. Vid varje passering måste tåget stanna och invänta klarsignal från flygledaren. Fortfarande regnar det. Allt regn som inte har fallit faller idag. Det är bra för jorden. Och för mänskligheten för vilken en representant just nu finslipar sina anteckningar från Järnvägscaféet i Hesselby.

Safety first

På Gotlandsbåten är det, som överallt annars i tillvaron, safety first som gäller vilket illustreras av denna bild. Överfarten har sedan vår förra resa 1997, kortats från fem till tre timmar. Bra! Men man har väldigt lite däcksutrymme att röra sig på. Fast vad ska man ute på däck att göra. Det enda man ser är ju havet och är det verkligen så mycket att se? Precis som i en känd dikt är det bara att konstatera att det där är havet. Jaha. En massa vatten. Det är som att stå på Louvren och se Mona Lisa. Det där är Mona Lisa. Jaha. Inget mer? Nej, vad skulle det vara?

Online

Eftersom jag har datorn med mig till Gotland, har jag också möjlighet att slänga iväg en hastig impression av det som händer just nu och det som händer just nu är att det blåser. Här i Katthammarsvik alltså. Ligger på östra sidan av solens och vindarnas ö. På andra sidan havet ligger Baltikum. Ventspils. Ett fascinerande namn. En doft av kalla kriget. DC 3:ans nerskjutning. Catalinan. Men inte här. Här doftar det hembakt och nybryggt kaffe. Just nu alltså, i denna stund. Online.