Ensam igen

Nu är klockan 22.22 och gästerna på vår kräftskiva har gått hem. Den blev mycket trevlig med stora mängder mat och umgänge med gamla vänner. Vad kan man säga mer? Det är mörkt ute men fortfarande varmt. Att sitta på altanen i skjortärmarna är fullt möjligt. Vår trädgårdsbelysning sprider ett dovt sken medan vattnet i vår lilla damm fontänerar. Bara grodan från tidigare år saknas. Den spred glädje några somrar, försvann sedan. I morgon är det söndag. Då ska jag såga till några ribbor till ett elementskydd. Jag ska också:

1. Dricka kaffe och läsa tidningen.
2. Skriva på bloggen.
3. Fundera mera över vad jag ska göra under sjukskrivningen (2 veckor).
4. Laga mat (eventuellt handla)
5. Skriva nya listor över vad jag ska göra timme för timme.
6. Läsa upp dessa listor för mina anhöriga och göra det med en så svag och entonig stämma att lyssnarna tappar intresset redan efter någon minut. De kommer att finna mig helt outhärdlig.
7. Se förvånad (och förorättad) ut när de anhöriga flyr fältet.
8. Spela in allt jag säger under en timme på band och erbjuda utskrifter av dessa inspelningar till lokaltidningen.
9. Berätta för alla jag möter om min sjukskrivning (spara absolut inga detaljer).
10. Gå och dra något gammalt över mig.

Nu gör jag det. God natt!

Resan till Dalarna

Bilden föreställer min morbror Gunnar och min mamma Ingrid på väg till Dalarna. Vi skriver den 9 juni 1943 och på baksidan av bilden står skrivet: "Minne från Uppsala 9 juni 1943. Vi kommer hemifrån och är på väg till Dalarna. Vi hade gudomligt kul". Nu är båda borta men roligt är att ordet "kul" tydligen användes redan 1943. Det är skoj.

Den ensamme slår tillbaka

Idag är det lördag och vi ska ha kräftskiva till kvällen. Genom fönstret ser jag hur min fru klipper gräs med vår gamla handjagare. Det går lite trögt, hon får ta i ordentligt för att någonting ska hända. Har hon verkligen ingen som kan hjälpa sig med gräsklippningen, jag till exempel? Men jag sitter ju här och skriver och är allmänt okontaktbar. Dessutom sa läkaren att jag inte fick utsätta mig för stress, det är nog bäst att följa hans råd.

Vi ska inte bara äta kräftor ikväll. En hel del "riktig" mat finns också på menyn. Jag har gjort en ansjovispaj som lovar mycket och just nu står en välkryddad fläskkarré i ugnen och svettas på låg temperatur. Till den blir det potatisgratäng enligt sjömanskockens recept. Öl, vin och snaps kommer också att serveras liksom en Kesokaka till kaffet. Nu blir jag så fruktansvärt hungrig att jag ser mig tvungen att ta en macka med falukorv. Toppen!

Ansjovispajen ser för övrigt ut som ovan till höger. Det är smör och en äggula i pajdegen samt vispgrädde i äggstanningen.

Ensam?

Jag har precis skapat en blogg som jag kallat "Den ensamma människans blogg". Vad vill jag antyda med det? Att jag själv är en ensam stackare som rör mig långsamt i en skog av mörka känslor, ständigt omgiven av dimma och uppfylld av svårmodiga tankar? Nej, så kan det väl ändå inte vara. Jag är relativt glad och om man skulle våga sig på en mer djupgående analys av den egna personligheten betyder det ett 70/30 förhållande, det vill säga 70% glad och 30 % sorgsen. Det är samma fördelning som jag har i mitt fondsparande inom PPM. Ganska mycket säkerhet och en mindre del chanstagning.

Nej, nu måste jag sluta eftersom klockan går mot 24.00 och då vet man aldrig vad som kan hända. En liten bild måste jag dock få visa. Den tog jag idag i en handelsträdgård i Täby och jag kallar den "En hälsning från hösten". Visst skulle den ha kunnat vara fotograferad på ett skyskrapetak i New York? Om det nu hade spelat någon roll. I verkligheten var dock blommorna betydligt gulare än de är på bilden. Det kanske är så att min mobiltelefonkamera reducerar det gula i tillvaron eftersom "gult är fult" som man säger. Fast jag tycker gult är väldigt varmt och fint. Tidigare hade vi vårt vardagsrum målat i gult. Nu är det vitt. Så kan det gå till i livets labyrinter.