Ett förtydligande

Jag vill bara tillägga att Alliansen har varit väldigt ärlig med vilken typ av samhälle de vill skapa under sin regeringsperiod, vilket alltså är ett samhälle där de som har mycket ska få mer och de som har lite ska få mindre. Det blir nog snart dags att ta av mössan och buga för brukspatron igen. Härliga tider, strålande tider.

Honesty is the best politics

Den som yttrade dessa bevingade ord var förstås Stan Laurel (Halvan) i filmen "Sons of the Desert". Hur rätt hade han inte. Ärlighet varar alltid längst vilket ju våra nya makthavare i Sverige, har varit väldigt tydliga med. De som redan har det bra ska få det bättre medan de som lever på marginalerna kan räkna med nedskärningar. Speciellt sjuka och arbetslösa kommer att få känna blåslampan där bak eftersom sjukdom och arbetslöshet är tillstånd som beror på den egna personlighetens tillkortakommanden och alltså måste straffas. Vi går således mot en härlig tid. Kvartetten som sprängde Folkhemmet hångrinar mot oss och medlöparna applåderar. Gilla läget? I helvete!

Silon i Örsundsbro

Denna blogg handlar ju till stor del om det som händer runtomkring oss, må vara sett genom bloggförfattarens vinklade glasögon. Det som han tycker är viktigt kanske andra inte ens ser. Att den karaktäristiska silon i Örsundsbro nu håller på att rivas, torde dock vara svårt att inte upptäcka. Så här långt hade man hunnit den 28 september. Om det sen är viktigt är förstås en annan fråga.

Första kommentaren

Jag har fått den första kommentaren till min blogg. Tack Irina! Vilken tur att fader Ulf vidarebefordrade adressen till dig. Honom har jag känt ända sedan 1956 då vi började i Roslags-Näsby folkskola, sedemera Ytterbyskolan. Då var vi 7 år och vår fröken, Birgitta Brodén som hon hette då, var 15. Nej, det var hon naturligtvis inte men hennes ålder har blivit ett internt skämt mellan Ulf och mig. Det är ingen idé att jag förklarar detta skämt, ingen skulle ändå förstå. Jag har ändrat lite i inställningarna till bloggen. Nu går det bra att kommentera även fast man inte är medlem på blogger.com

King vid Gränspolisen

I full fart på sin vita häst, rider King vid Gränspolisen allt längre in i ett alltmer gränslöst samhälle. Han försöker upprätthålla lag och ordning men det är svårt när gränserna inte längre är fullt synliga. Förr fanns alltid ett stängsel med en bom som markerade "hit men inte längre" eller åtminstone en 100-meters brandgata som ett ingen-mans-land men nu finns ingenting. Någon säger: "gränserna finns inom oss" och det är sant. Kanske vår hjälte får byta arsenal i framtiden. Bort med kniv och revolver och in med ord, tankar och känslor. Kommer King att klara den mentala gränsövergången? Jag tror att han gör det. En kanadensisk ridande polis utför alltid sin plikt när en människa är i nöd.

Potatissalladsombudsmannen

Ett problem som växt sig allt starkare den senaste tiden, är varför potatisen i den potatissallad som man köper är så hård? Jag uppfattar den i vissa fall som nästintill rå. Det blir osmakligt och otrevligt och skapar en olustig stämning runt matbordet eftersom all konversation utmynnar i klagosånger över denna okokta potatis som släcker aptiten och får irritationen att stiga. Kan ingen göra något åt saken? Mer eld under grytorna hos de multinationella potatissalladtillverkarna kanske, men det kostar väl för mycket. Att något stinker i denna sak står helt klart. Vad säger potatissalladsombudsmannen? Finns det en strategi för att komma tillrätta med problemet? I så fall vill jag gärna veta den. Om det inte, mot förmodan, finns någon ombudsman i denna fråga, åtar jag mig gärna uppgiften med glädje.

The End?

Slutet? Nej, absolut inte. Det här är bara början.

Tidens gång

Lustigt det här med hur tiden går. När jag skickar in mina uppdateringar till Blogger (via Atlantkabeln förstås), så gör de en resa bakåt i tiden eftersom Blogger visar amerikansk tid. Mitt senaste inskick gjordes 07.50 den 27 september men på bloggen står det 10.50 pm den 26 september. Det kanske inte är någon särskilt originell iaktagelse men ändå lite anmärkningsvärd. Jag drömde föresten i natt om att en människa från en annan dimension ropade på hjälp. Jag sträckte ut min hand och drog upp personen i sängen. Vet inte om det var en man, en kvinna eller ett barn. Jag vet egentligen ingenting men vill gärna vara en räddare i nöden.

Ford 1949

Sir Arthur Conan Doyle skrev "Det spräckliga bandet" medan Henry Ford skapade det löpande bandet. På detta har troligen denna Ford av årsmodell 1949 byggts ihop. Jag är förresten av samma årgång - 40-talist, en som bara ska ha, del av ett köttberg, en som snart är improduktiv och måste hållas under armarna. Vilka framtidsutsikter! Inte speciellt lysande min käre Watson.

Jästfabriken i Rotebro

När vi passerar jästfabriken
i Rotebro är luften
plötsligt full av jästlukt.

Min passagerare frågar om
det är jästfabriken i Rotebro
och jag svarar "ja".

Mina fingrar tvinnar sig runt
livet eller också är det tvärtom.
Jag säger "jävla skit" när
bilradion krånglar. Egentligen

är det antennen som är för
kort, bara en löjlig pinne som
sticker upp. Livet far iväg

åt alla håll, jag är skämtsamt
närvarande. Min reskamrat
konstaterar: "Så det är där som

all jäst i hela Sverige tillverkas".
Jag nickar och blundar.

Kräftor

Mer måste sägas om lördagens kräftskiva. Vi var sju personer runt bordet. Några bar roliga hattar på huvudet, själv fick jag inte på mig min. Vi hade också sångtexter nerskrivna men oturligt nog kom de aldrig fram. Kvällen var varm och vacker. Till kräftorna serverades öl och snaps av olika sorter. För att utöka "matighetsfaktorn" bjöds också på potatisgratäng, fläskkarré och ansjovispaj. På det stora fatet samsades de små röda djuren. De var av olika nationaliteter - spanjorer, turkar och kineser. Någon skillnad i smak märktes dock inte. Efter maten tittade vi karlar på Monty Python medan damerna gick ut i förrådet med en vinflaska. Vi har våra olika nöjen och tur är väl det. Nästa år blir det en ny skiva. Ny och ny förresten, vi spelar väl samma gamla. Den håller bra än.

Den ensamma hösten

Det sägs att hösten snart är över oss. Faktum är att det också är sant. Senast sågs den sittande vid dessa cafémöbler utanför Tekniska Muséet i Stockholm. Den såg glad ut.

Restid

Buss går:
6.42. Framme 7.15.
Vill du åka senare?

Nästa går:
7.01. Framme 7.32.
Alltså 2 minuter snabbare.

Men du vill åka senare?
Ytterligare en går:
7.16. Ankomst 7.49,
samma restid som
alternativ 1.

Därefter 7.31, ankommer
7.58 (snabbast hittills). Köp färskt bröd
nedanför trappan, det
är en härlig dag.

Hur sent vill du åka?
7.45, 8.00, 8.15, efter det
20-minuters intervaller.

Hur tidigt vill du åka?
Från 5.00 till 6.42 finns
sju avgångar.
Det är mörkt först
men blir ljusare sedan.
Föraren gäspar.

Vart vill du åka?
Det är irrelevant
Resan har bara en destination.
Du vill inte åka alls?
Omöjligt! Avgångarna är inskrivna
sedan länge i systemet
och måste följas.

Vi tar det från början:
5.00, 5.20, 5.40 och så vidare.
Det är en härlig dag på jorden
med nybakat bröd och färsk frukt
till salu i T-baneplanet.

En ensam kanelbulle

Kanelbullens dag infaller den 4 oktober. Glöm inte det!

Alldeles ensam

Jag märker att ingen hittills har kommenterat någonting av mina skriverier på bloggen. En förklaring till det kan ju vara att min blogg är helt okänd för de flesta av mina medmänniskor och följaktligen är det omöjligt att få ris och ros och övriga synpunkter. Jag vill nog ha det så även fortsättningsvis. En ensam människa bör fortsätta leva i det tysta med sin okända blogg. Det är helt naturligt.

Katedralen igen

Vi måste tillbaka till Katedralen igen. Så här ser insidan, åtminstone en del av den, ut. Den klassiska engelska tanten tillsammans med sin kryckutrustade make (krigsskada?), står i centrum och lite snett framme till vänster syns Frankrikes dåvarande president Valery Giscard d´Estaing men det är nog inte han utan bara en som liknar honom. Mannen heter i själva verket Thornton B O´Connor och är från den lilla staden Pushbutton i Arkansas. Han har stämt möte i Katedralen med sonen Alfred som han aldrig träffat men som blev resultatet av en date med Miss Penny Fairwheather, en pigg luftbevakerska som dök upp alldeles i krigets slutskede. Vad kommer de att samtala om? Alla förlorade år kanske? Det kan också vara så att de aldrig stöter på varandra. Jag vet helt enkelt inte.

Katedralen i Canterbury

Jag såg filmen "A Canterbury Tale", en 40-talsrulle av de engelska filmskaparna Powell och Pressburger och kom då plötsligt ihåg att jag faktiskt beskådat denna storartade byggnad med egna ögon. Det var i september 1977 och jag reste tillsammans med lumparkompisen Kurre. Till England tog vi oss med båt från Göteborg och till Canterbury tog vi tåget, möjligen från Victoria Station men där kan jag minnas fel. Tror också att vi bytte tåg någonstans, kommer tyvärr inte ihåg var. Katedralen var förstås enorm. Jag köpte en filmladdare i en fotoaffär tillsammans med två 30-metersrullar Ilford HP5. Först förstod inte killen bakom disken vad jag ville ha men när jag modifierat mitt uttal av "bulk film loader", var det inga problem. Trevlig kille, undrar vad han gör nu så här 30 år efteråt? Filmladdare är det nog ingen efterfrågan på i dagens läge. Nu är det minneskort som gäller.

Från Canterbury åkte vi tillbaka till London och det lite halvsjabbiga hotellet som vi bodde på. Frukosten var i alla fall en äkta engelsk sådan med bacon och flottiga korvar. Vid bordet bredvid samtalade några gentlemen om militärmusik. De hade flera gånger besökt Edinburgh Military Tatoo, vilken för dem var årets höjdpunkt. Och vi som bara sett Vaktparaden. Tre dagar var vi i England. Komprimerat blev det men ändå ett minne för livet.

PS. En kväll sa de på nyheterna att Marc Bolan från T-Rex dött i en bilolycka. Frid över hans minne.