Tippen - Vallentuna

Idag gjorde jag resan Tippen - Vallentuna. Den tog nästan två timmar och innebar två Saltsjöbanor, en tunnelbana och en Roslagsbana. Konduktören på Kårstatåget betraktade förbryllad stämpeln på åkremsan och när jag berättade att jag just åkt med Saltsjöbanan, sa hon "jaså, Saltsjöbanan" som om det var en helt annan värld, en som nästan inte existerade på riktigt. Jag tog förstås några bilder genom tågfönstret. Det här är den enda som jag tycker har någonting att säga, vad nu det kan vara.

Saltsjöbaden

Den här bilden har fått namnet "Natt" och är fotograferad på baksidan av Saltsjöbadens Centrum. Fortsätter man ner till vänster i bilden kommer man efter några hundra meter till Tippens station på linjen Igelboda - Solsidan som är en matarlinje till huvudlinjen Slussen - Saltsjöbaden. Det är alltså som i Stocksund på sin tid när Långängslinjen gick fram och tillbaka mellan sina två utposter. Kameran som jag använde heter Canon Power Shot 710 IS och trädet är en björk. Vid den här tidpunkten på kvällen var det tämligen folktomt i S-badens C. En joggare i shorts och t-tröja sprang förbi. Han verkade inte frysa. Några människor var ute och rastade sina hundar, dagens sista rastning. Jag ställde kameran på en lastbrygga för att få maximalt stöd. Ibland är det roligt att vara ute på nätterna, ibland inte. Ibland är det roligt att ta ställning i aktuella politiska frågeställningar, ibland vill man bara göra som strutsen. Jag tror inte att muslimerna kommer att äta upp vår svenska folksjäl. Hur skulle det gå till? Svårigheten med att fotografera på natten är att hålla kameran stilla så att inte bilden blir skakig. Ett stativ är att rekommendera. Mitt heter Gitzo och är mer än tjugo år gammalt men det är ingen ålder för att stativ. Tyvärr hade jag det inte med mig. Lastbryggan blev räddaren i nöden. Vår folksjäl är naturligtvis helt annorlunda idag än den var för hundra år sedan. Den ändrar sig lite hela tiden, ungefär som när cellerna dör i kroppen och ersätts av nya. Gitzo är Made in France och anses vara ett bra stativ. Det är en amatörmodell, ingen proffsmodell vilket passar bra eftersom jag är just amatör. Jag minns inte var jag köpte det. Möjligen var det på Expert Storköp på S:t Eriksgatan. Där köpte jag kameraprylar, papper, framkallare m.m. I kväll tänkte jag lägga mig tidigt men det verkar inte bli så. Internet har slutat fungera, snart kommer det igång igen. I morgon är det fredag, vad händer då? Inget speciellt hoppas jag. Jag vill inte att oförutsedda händelser ska inträffa. Jag har kopplat datorn till stereon och lyssnar på "Bag´s groove" med Miles Davis. Den är inspelad på julafton 1954. För amerikanerna är julafton en vanlig arbetsdag, för oss är det en helig dag. Jag är mycket nöjd med Canonkameran, den tar finfina bilder. På 1970-talet hade Canon en reklamannons där en lättklädd, förförisk kvinna viskade: "Min karl har en Canon". Möjligen fanns det ett tillägg: "Vad har din?" men det är jag inte säker på. En sådan reklam vore otänkbar idag. Jag vill gärna ha en telefon med 12 megapixelkamera. Sony-Ericsson har en sådan, den heter Satio. Då kan man ta bilder av bra kvalitet när som helst även om kameran ligger hemma för telefonen är ju alltid med. Det finns även andra alternativ men jag är mest van vid Sony-E. Kanske gick Miles och hans musiker ut efteråt och tog en glögg. Det var ju trots allt julafton. "När mörkret faller" är en av de bästa filmer jag vet, särskilt inledningen när Georg Fant står i den kalla vinterkvällen och väntar på en person som ska komma med tåget. Han tror att det är en man men har fått fel information, det är istället en kvinna. Filmen är från 1960 och är regisserad av Arne Mattsson. Den bygger på en bok av Maria Lang - "Tragedi på en lantkyrkogård". Mördaren i filmen är en annan än i boken. Karl-Arne Holmsten spelar detektiven Christer Wijk. I några andra Mattssonfilmer spelar han detektiven John Hillman. Jag tycker om de där filmerna. De speglar sin samtid. Varför skriver jag så? Det låter väldigt intetsägande att beskriva dem på det viset. Min nuvarande telefon har en kamera på 5 megapixel. Den tar i och för sig bra bilder men 12 mp borde vara bättre. Snart är skivan slut. Sista spåret heter "But not for me" men det är det ju, för mig. Georg Fant spanar bort mot tåget som nu rullat in på Västlinge station men ingen mansperson kliver av. Irriterad styr han VW-bussen hem igen, uppdraget har misslyckats.

Trögt

Den här veckan har det varit trögt med bloggandet. Jag stirrar på skärmen men ingenting händer, den är bara blank. Jag har laddat ner en skiva med julmusik från emusic.com. Den innehåller Bachkoraler framförda av Gächinger Kantorei och Bach-Collegium Stuttgart under ledning av Helmuth Rilling. Egentligen borde jag fortsätta skriva på min novell som heter "Till havs". Huvudpersonen går fram och tillbaka i sin mosters lägenhet i den lilla kuststaden Sjövik. Hon har blivit sjuk, fått en stroke. Hennes tillstånd är ovisst. Huvudpersonen heter Tommy Hellström. Nu har jag avslöjat allt, det finns inget mer att säga. Art Garfunkel har gjort upp en lista på de 1000 senaste böckerna han har läst. Jag har också läst över 1000 böcker men inte skrivit en lista. Den första bok jag läste var "Fem stoppar spöktåget" av Enid Blyton. Den senaste jag läste var "Nancy" av Elsie Johansson. I den flyttar hon till Uppsala tillsammans med sin mamma. Det är 40-tal, spårvagnarna smyger fram längs stadens gator. En linje gick ända ut till Graneberg vid Mälaren. Den kallades också för Mälarlinjen. Nu börjar det mörkna. Dagen har annars varit fin. Vi har ätit tjälknöl, av nöt ska tilläggas, inte av älg. Potatisgratäng till den. Kanske finns det rester kvar i Graneberg av Mälarlinjen. Jag var där för en månad sedan men visste inte var jag skulle leta. Det är en fascinerande tanke att en spårvagnslinje gick så långt utanför stadskärnan. Den skulle ha kunnat gå ännu längre ut i landskapet. Jag önskar att den fortfarande gick. Då hade jag åkt fram och tillbaka oupphörligen. Just nu läser jag "Sveket" av Kurt Salomonson. Den utspelas i industriarbetarmiljö. Vad beträffar min egen novell så måste jag hitta en öppning, någonting som för handlingen vidare. Jag kan inte låta huvudpersonen göra det han gör för ögonblicket vilket är att nöta sin mosters vardagsrumsgolv i en slags desperation. Säkert finns det en lösning. Skivan med julmusik var fin. Kanske är det lite tidigt att tänka på vår största högtid men på Lidl har man kunnat köpa "stollar" i flera veckor. Det har jag inte gjort. De är inte så goda som man tror att de ska vara. Jag föredrar vanlig fruktkaka. Rusta säljer ljusslingor i alla former. Många tycker om att klä in sina hus med slingrande ljusormar. I vissa fall går det kanske till överdrift men i princip har jag inget emot företeelsen. Till julklapp önskar jag Lars Noréns dagböcker. Han skriver oerhört vackert, ibland förstrött och lösflytande men ändå fokuserat. Han brukar handla på ICA Baronen på Odengatan. I samma affär arbetade min mamma i början av 1950-talet men då hette den Norrmalms. Det var en affär med tydlig kvalitetsstämpel, många av dåtidens kändisar, t.ex. Hasse Ekman och Eva Henning, kom dit för att köpa delikatesser. Förvånansvärt (?) nog älskar Lars Norén att fira jul, jag trodde att han inte gjorde det. Han författar sina verk på elektriska IBM-skrivmaskiner. Det är tunga kolosser som i sig själva kan framkalla ångest. Men varför skulle han inte tycka om julen? Alla som jobbade på Norrmalms på 1950-talet är troligen borta. Nejan är det och Alma, hon var gammal redan då. Och han som var chef, jag minns inte vad han hette. Bergström? Kanske är även Ingrid H borta. Hon var från Estland, kom i en öppen båt 1944. Carl-Eivar är definitivt borta. Han blev senare nöjesprofil på Sveriges Radio, åkte landet runt med Tio i topp. Redan på Norrmalmstiden var han ute i svängen, bland annat på Nalen. Han presenterade artister på kvällar och nätter, på dagarna stod han i charkdisken och gäspade. Det höll inte. De enda som möjligen lever är de yngsta springpojkarna. De är nu pensionärer, paketcyklarna är undanställda för gott. Det som jag minns bäst från jularna hemma är tystnaden som uppstod precis innan alla somnade. Först låg man och pratade, några sov i köket, andra i rummet. Rösterna gick fram och tillbaka, så småningom mattades de av för att slutligen tystna helt. Ute snöade det. Morfar pratade i sömnen, han skrek högt ibland. På morgnarna var han först uppe, tände i spisen och satte på kaffepannan. Det var juldagen. När alla vaknat serverades kaffe och bullar. Det var så på den tiden. Riktig frukost åt vi inte. Vi visste inte vad det var. Det går trögt att blogga men nu är i alla fall det här inlägget färdigskrivet. Det har tagit några dagar. Nu återstår bara att skicka iväg det.