torsdag, augusti 18, 2011

Den sista skrivmaskinen

Den sista skrivmaskinen har nu lämnat produktionsbandet. Detta skedde i Indien den 25 april i år då Godrej & Boyce stängde fabriksportarna eftersom man ansåg att marknaden för dessa apparater var stendöd. Troligtvis har de helt rätt för vem använder skrivmaskin i dessa dagar?
Jan Guillou gör det i och för sig.
Ulf Lundell lär göra det också.
Även Lars Norén använder sig av skrivmaskin, i hans fall en stor IBM med kula.
I söndags såg jag tre maskiner på loppisen i Åkersberga. Det var en Halda och två Facit Privat. De stod på en hylla och såg ensamma ut.
Runt 1970 köpte jag själv en Facit P. Den levererades i en praktisk väska och blev en trogen följeslagare i många år.
På den skrevs bland annat ett stort antal oerhört dåliga dikter.
Men även några bra. Ett par av dem platsade i W&W:s debutantantologi Grupp 70.
På 1920-talet införskaffade Erik Asklund och Josef Kjellgren en skrivmaskin som de samsades om. Det var dock mest Asklund som skrev, han hade bäst snurr på tangenterna.
Artur Lundkvist skriver i sin självbiografi att han tjatade sig till en skrivmaskin av sin far som var mycket tveksam till apparaten ifråga. Den visade sig också vara svåranvänd men litteratur blev det så småningom, stor litteratur.
Nu skrivs det mest på datorer i de litterära elfenbenstornen. En del anser dock att datortexter blir för "pladdriga", orden rinner iväg för lätt. Det blir för många ord och för lite sagt. När skrivmaskiner användes fick man tänka till lite mer eftersom det skrivna var svårare att ändra. Nu är det bara att markera och trycka på delete. Det är också lättare att stuva om i texten, att klippa och klistra.
Författaren Lars Gustavsson skrev någonstans att han var tvungen att använda en elektrisk skrivmaskin eftersom han tänkte så snabbt och ville få ner orden på papperet fortast möjligt. Troligen använder han nu också en dator.
Jag har själv ingen längtan efter att gå tillbaka till skrivmaskinsknattret. Nu är det datorn som blivit min kompanjon.
Kortet ovan avsändes den 3/6 1975 från Rochester i USA, adressat var familjen Knutas i Johanneshov. 36 år har gått sedan dess. Hur många kubikmeter vatten som vräkts ner i Niagarafallen under de åren, eller för all del sedan tidernas begynnelse, vågar man inte ens tänka sig. Det blir en ofantlig, och ofattlig, siffra.

söndag, augusti 14, 2011

Skogsarbete

Nu glada till skogen vi gå!
Frågan är hur glada för det var ingen dans på rosor att jobba i skogen på 1940-talet. Motorsågen har ännu inte kommit och den personliga utrustningen verkar vara ihoprafsad av det som råkar finnas till hands.
Morbror Kalle står till vänster iförd gummistövlar, en gammal kavaj samt baskermössa. Hans kamrat Olle till höger är knappast bättre utrustad med likaledes gummistövlar, trasiga byxor, skjorta samt keps.
Jobbverktygen består av varsin yxa, en bågsåg samt en långsåg. I väskorna torde finnas så kallad "skaffning"; smörgåsar med i bästa fall stekt fläsk som pålägg, en glasflaska med mjölk och en termos med kaffe.
Nej, det var ett hårt slit att fälla träd på 1940-talet. Enligt uppgift arbetade grabbarna vid tiden för denna bild, vid Rydboholm på Bogesundslandet. Där bodde de i en gammal kåk med tunna väggar. Antagligen eldades det friskt i såväl järnspis som kakelugn för att hålla kylan ute. 40-tals vintrarna var ju kända för sin bisterhet. När temperaturen sjönk räckte kvicksilvret inte till.
"Bra grabbar ska ha bra mat" lyder ju ett gammal ordspråk och självklart lagades en hel del sådan i ungkarlslyan. Kanske inga finesser men det är väl inget fel på pannkakor och glödstekt sill?
Jag vill minnas att morbror Kalle under hela sitt liv gärna åt denna typ av sill. Den var hans specialitet och serverades tillsammans med kokt potatis och en skysås med fet mjölk som huvudingrediens.
Som barn hade jag svårt för denna rätt. Däremot uppskattar jag vanlig pannstekt sill med löksås desto mer.
Morbror Kalle levde fram till 1968 då han dog i en olyckshändelse. Han hade då under ett antal år varit anställd vid Mjölkcentralen som reparatör. Vad som blev av hans kamrat Olle H vet jag inte. Hans liv är förpassat in i glömskans innersta skrymslen. Men någon känner säkert till vad som blev av honom, hemskt vore ju annars.