Radioföljetongen

Två radioföljetonger från 1950-talet: "En studie i rött" av Sir A. Conan Doyle och "David Balfours äventyr" av Robert Louis Stephenson. I bok nr. 1 träffas Sherlock Holmes och Dr. Watson för första gången, de flyttar in på Baker Street 221 B och löser lite senare mordet på Enoch J Drebber som hittats död en i en tom lägenhet på Lauriston Gardens nr. 3. I Stephensons bok blir den unge David Balfour frånlurad sitt rättmätiga arv och får fly för sitt liv över dimmiga skotska hedar. Efter många äventyr segrar dock rättvisan till slut och David Balfour vinner sitt kungarike. Jag hävdar att dessa radioföljetonger skapade ett starkt läsintresse hos mig. Jag ville veta mer om människor och om världen som fanns utanför vår lilla röda stuga i skogsbacken där Täby Centrum nu ligger. Nu har det gått många år och lite mer vet jag naturligtvis men fortfarande kan jag känna samma spänning när jag slår upp "En studie i rött" och läser följande rader:

Händerna var knutna och armarna vitt utsträckta, medan benen låg hopflätade som om han genomgått en våldsam dödskamp. I det stelnade ansiktet fanns ett uttryck av fasa - och åtminstone föreföll det mig så - hat. Jag har aldrig förut sett ett mänskligt anlete avspegla en sådan blandning av känslor. /.../ Jag har sett döden i många former, men aldrig har den tyckts mig så fasansfull som i detta mörka, dystra rum som vette åt en av huvudgatorna i en förstad till London.

Ren och fräsch

Det är just så man vill ha den, en ren kemtvättad kärlek utan solkigheter och andra smutsiga inslag. Den ska vara så skinande vit att man måste ha solglasögon på sig även nattetid. Bilden är tagen i Uppsala vårvintern 1988. Vi hade just varit inne i Domkyrkan och tog sen en sväng in på Ofvandahls konditori. Baka bullar kunde han herr Ofvandahl men någon vidare poet var han sannerligen inte.

Filmer

Jag tycker om gamla svenska långfilmer där någon av karaktärerna är en hemvändande svenskamerikan som bryter lite lagom och där själva poängen utgörs av att den här personen inte riktigt är den som han/hon (oftast han) utger sig för att vara. Sånt är roligt. Det kan också vara en falsk mexikansk operasångare som i "Pensionat Paradiset". Man väntar bara med skräckblandad förtjusning på ögonblicket när den äkta operasångaren ska dyka upp. Jag tycker också om vissa titlar på filmer, till exempel "Kärlek och störtlopp" med Sture Lagerwall i huvudrollen. Då vet man att det blir riktigt bra.

En man hälsar på Kungen...

...och Kungen hälsar tillbaka. Detta hände vid Stockholms Slott den 9 oktober 2007.

Risinge - Norrvällen

När jag ändå är i Gimo passar jag förstås på tillfället att göra en avstickare till Risinge, varifrån den ca. 8 km. långa bibanan till Norrvällen utgick. Verksamheten på den utgjordes i huvudsak av timmertransporter mellan åren 1915 och 1951. Banan revs upp i mitten av 1950-talet. Min avsikt är förstås att hitta någon ynka rest av detta transportmaskineri, kanske en gata i skogen där man kan ana att räls legat men ingenting syns. Det är som om den aldrig existerat. Sommaren 2001 besökte TB och jag banans motsatta ände vid sjön Norrvällen med samma målsättning och med samma dåliga resultat som följd. Naturen hade tagit tillbaka allt. Kanske har banan aldrig existerat? Det kanske är med den som med Fotbolls-VM i Sverige 1958. Allt var bluff och fejk. För det vet ni väl att Fotbolls-VM 1958 aldrig spelades i Sverige. De som påstod sig ha sett matcherna ljög sanslöst eftersom de var deltagare i en gigantisk konspiration som gick ut på att föra oss andra bakom ljuset. Likadant är det med Risinge - Norrvällenbanan. Rester av räls och annat kan naturligtvis inte hittas eftersom inga spår någonsin rullades ut i dessa norduppländska skogar. Det var bara någonting som man sa, kanske av politiska skäl eller bara för att skämta lite. Sanningen får vi aldrig veta.

Varför dessa konspirationer har uppstått är förstås en gåta. Kanske är det utomjordingarna som ligger bakom? Man vet aldrig med dem, de är lite finurliga.

Genomfart Gimo

Järnvägen som skär igenom Gimo belyses av ett underbart höstljus.

Resan till Hargshamn

På 1940-talet kunde man åka tåg från Stockholm Östra till Hargshamn. Resan måste ha tagit en väldig tid eftersom den innebar byten i Rimbo, Faringe och Gimo. Idag gör jag samma resa med bil. Matstopp på OK/Q8 i Gimo. Kaffe, rostbiffsbaguette samt en ringmunk inhandlas. Framme vid destinationen vet jag inte vad jag ska göra. Det blåser hårt. Damfrisering i en äldre villa. På en affärsbyggnad står det STÄNGT. Mitt i samhället ligger en ICA Nära samt en grekisk restaurang (är den verkligen öppen?) Jag minns hur jag föreställde mig Hargshamn i fantasin. Det är inte sig likt, jag hade föreställt mig något annat. Jag kör ner till vattnet. Som vanligt är jag orolig för att bilen inte ska starta igen men det gör den. På campingen står enstaka husvagnar. Tre människor går stavgång. På havet går gäss. Något enstaka godståg passerar samhället varje dag. Ingen persontrafik förekommer. Jag fortsätter i riktning mot Hallstavik, lyssnar på Berlioz "Symphonie Fantastique" och följer vägens mjuka kurvor.

Filmer med Kajan Hjelm

Fördelen med en blogg är att ämnena kan växla hur som helst och just nu är ämnet filmer med Kajan Hjelm eller Kay Erik Hjelm som han egentligen hette. Född 1929, död 1983. Medverkade i 25 filmer mellan åren 1939 och 1954, bland dessa märks "Swing it magistern", "Vårat gäng", "Kajan går till sjöss" samt "Örnungar". Han spelade ofta killen som visserligen kunde göra lite bus men som ändå var rättrådig och ärlig och hade hjärtat på rätta stället. Talets gåva hade han också och det var med den som han vann sina segrar. Frid över minnet av Kajan Hjelm, en kille bland killar, en kis bland kisar, springgrabbarnas springgrabb nummer 1, han som alltid levererade varorna i tid och som fortfarande gör det - ovan molnen.