Lördag 29 maj

Här sitter jag med Pentti Saarikoski, en ganska ung sådan ska sägas. På bilden är han kanske mellan 25 och 30, ett poesins underbarn, en utvald som plockar ner orden från de lummigaste träden och strör ut dem direkt på papperet. Samtidigt är han också en skandalernas man, en som inte kan gå in på en krog utan att spy, pissa i byxorna eller försöka förföra en kvinna. Eller rättare sagt, han behöver inte gå in på en krog för att hamna i de omständigheterna, det går lika bra var som helst. Jag vet inte om jag hade trivts i hans sällskap. Antagligen inte. Kanske trivdes han inte heller i sitt eget sällskap. Det blev för mycket, för påträngande. Ofta var han på flykt. Så här skriver han i "Tiden i Prag":

Jag är inte här länge till. Jag har kommit ut på cirkelns periferi, och närmare mittpunkten kommer jag inte. Som innerslangen i ett cykelhjul som inte har någon luft, och när det finns luft i den behåller den formen om man håller den neråt, men om man håller den uppåt kan den vika sig. Snart är det dags för uppbrott. Det är ett sakrament.

Bilden kommer från baksidan av boken "Rannsakan". 1975 gifte han sig med Mia Berner och flyttade till Tjörn. Åtta år senare dog han under ett besök i Finland, utlevad fysiskt men med skaparkraften kvar. Idag åt vi lövbiff till middag. Som tillbehör serverades kokt potatis, sallad och persiljesmör. Jag skalade potatisen i en rolig apparat som på något sätt verkar tillhöra 1970-talet på samma sätt som avocadogröna kylskåp och plastdekorationer som man klistrar ovanpå kökskaklet. Man lägger ner potatisen i en rund bytta, fyller på med lite vatten och sätter på locket. Sen är det bara att börja veva. Efter en kort stund ser man tydligt att potatisen blir skalad. Bäst fungerar apparaten tillsammans med färskpotatis där det inte är så noga med skalninngen. Tidigare idag köpte jag en diktsamling av Petter Bergman, "Årstiderna". På inneromslaget har Ulf Ahl skrivit: 21 februari 85 när solen värmde efter en lång vinter. Jag minns den vintern. Den var verkligen både kall och lång. Vi bodde då vid Lövsättra i Vallentuna, där snön tornade upp sig och temperaturen kröp ner mot minus 27. Som undantag alltså, inte som regel men kyligt var det definitivt. Många hade problem med bilar som vägrade starta, även vi hade det. Tur att det var nära till jobbet, det var promenadavstånd. Petter Bergman skriver:

Isen ligger gråskimrande.
Fartygsrännan är ännu öppen.
Vassen är vit på andra sidan sundet.
Himlen är grå.
Frosten hänger i luften
som iskallt kvicksilver.

På våren flyttade vi därifrån. Det blev för kallt och ensamt att bo uppe i skogen även om det fanns hyresgäster i de andra personallägenheterna. Att bo nere i samhället kändes "närmare" på något sätt. Jag tycker att maj månad har passerat ovanligt fort. Är det för att man blivit äldre som man tycker det? Nu bara sju månader kvar av året. Sommaren kommer, därefter hösten:

Det regnar över september.
Det regnar över de mörkgröna bladen.
Det regnar över terrasserna.
Det regnar över de barhuvade flickorna
som går i röda regnrockar.

Och sedan är vi framme vid vintern igen, oavsett om vi vill eller inte. Den kommer ändå stultande på sina vita ben, först långsamt, därefter alltmer accelererande. Kanske är vintern vårt naturliga tillstånd, jag vet inte. Det enda jag vet är att det nu återstår två dagar av maj månad. Om Saarikoski eller Bergman varit närvarande hade de säkert skrivit en kort men glimrande dikt om dessa dagar. Nu är de inte det, därför får jag göra ett eget försök:

Två dagar fram,
en tillbaka.
Sommarens port skymtar
vid syrenbuskarna.
Så tidigt, ändå full blom.
Nu igenom, genast
skymtar en annan.

Längre än så kom jag tyvärr inte. Man har inte tid att skyffla runt orden hur som helst, man måste ju leva också. Leva livet. Leve livet!

Pulp

Pulp betyder pappersmassa men har också betydelsen kiosklitteratur, alltså enklare litteratur som västernböcker och deckare, tryckta på papper av låg kvalitet och försedda med grälla och övertydliga omslag. En typisk pulpförfattare var Ben Benson. Fullständigt namn: Benjamin Benson (1915 - 1959). Han skrev 19 böcker av vilka "Beware the Pale Horse" var den första 1951. "The Huntress is Dead" publicerades posthumt 1960. "The Girl in the Cage" kom 1954 och hette på svenska "Flickan i fällan". Den var nummer 105 i Zebraserien. Jag lånade den av Märta och Gunnar Bengtsson i Åkersberga för snart 50 år sedan. Bokens hjälte heter Ralph Lindsay, han är en State Trooper, en slags polis som den här gången nästlar sig in i en liga som sysslar med stulna bilar och även mord visar det sig. Tyvärr har jag inte boken kvar, den har försvunnit. Jag kan alltså inte lämna tillbaka den även om jag skulle vilja. Det finns även andra skäl till varför en återlämning inte låter sig göras; Märta är död, troligen även Gunnar. Undrar om de någon gång under dessa 50 år saknade sin bok? Den skulle ha stått uppe på hyllan i gästrummet tillsammans med några andra av samma slag. Nu har den spolats bort av det förgångnas flod. Endast minnet finns kvar.

Den största bomben

Jag försöker skriva ett inlägg på bloggen men det går dåligt. Orden fastnar på vägen. Bilden föreställer Vallentunasjön. För många år sedan sa en man på bussen att om man släppte "den största jävla bomb" som någonsin gjorts rakt ner i sjön, så skulle den kanske bli ordentligt upprensad. Det är säkert sant. Inte bara sjön förstås utan hela Vallentuna. Ten and out. Mannen yttrade dessa ord på buss 615 som vid denna tidpunkt gjorde vissa turer mellan Täby C och Vallentuna station, via Arninge, Rosenkälla och Angarn. Det var en lång och härlig tur. Jag brukade sitta längst bak och betrakta landskapet. Vackrast var det om höstarna när träden iklädde sig sina orangea dräkter. Jag minns inte var mannen med bomben steg på bussen men det måste ha varit i Angarn. Han pratade med en bekant, de satt bredvid varandra. Sjöns hälsotillstånd hade debatterats flitigt i lokalpressen hela året. Vattnet var nästintill förgiftat, ingen gjorde något, ingen tog sitt ansvar. Det var för jäkligt. Jag steg av vid Vallentuna station och gick sedan hem till Mörbygården. Ibland kom 601:an lägligt, då hade man tur. Ofta hade jag kameran med mig. De vackra höstfärgerna spelade egentligen ingen roll eftersom jag mest fotograferade i svartvitt. Jag hade en Olympus OM 1, en perfekt SLR-kamera på grund av sin litenhet. Jag hade ofta med mig den på jobbet. Många av dem jag fotograferade är döda nu, det känns hemskt att tänka så. Tiden är en rasslande ond ande som inte går att stoppa. Leena Larjanko, musa till författaren Pentti Saarikoski, försökte göra det genom att äta upp delar av en klocka men misslyckades. Hon blev istället intagen på mentalsjukhus. Saarikoski blev det också och trivdes så bra att han ville stanna kvar. Så småningom åt han upp sig själv och dog 1983 under ett besök i hemlandet Finland. Han ligger begravd i Valamo kloster. Nu är det verkligen sommar. Varje dag blir den varmaste dagen hittills. I går kändes det som åska i luften. Det var ryssvärmen som stötte ihop med kallare väder, då blir det explosioner. Fast inget hördes, det var bara en känsla. PS söp mest men skrev också ett ofantligt antal sidor. Han satt hela tiden med pennan i handen, orden rann ut på de vita pappersarken, de rann i floder. Nu går det trögt att skriva igen, somnar nästan. Det har blivit lite mörkare. Regn i natt. I Volgograd har en bro börjat svaja. Anledningen tros vara en liten jordbävning eller den kraftiga vårfloden. Bron är bara sex år gammal. På filmen ser man människor röra sig på den trots svajet. Staden hette tidigare Stalingrad och ligger vid floden Volga. Ännu tidigare hette den Tsaritsyn. Det var vid Stalingrad 2:a världskriget vände, det vände tillbaka mot Tyskland igen. Nu regnar det åter. Regnfronten kommer norrifrån. I eftermiddag försvinner den eventuellt ut över Östersjön. Jag minns en resa med tåget till Norrtälje, det var på 1950-talet. Vi steg på vid Ensta anhalt och fick efter några timmar byta i Rimbo som då var en stor järnvägsknut. I Norrtälje stötte vi ihop med en luffare som tidigare varit hemma hos oss och sålt skosnören, han hette Sten. Senare på dagen drack vi kaffe på serveringen vid DC 3: an. Jag antar att vi också måste ha ätit någonstans men var kommer jag inte ihåg. Tåget gick samma väg tillbaka. En av stationerna hette Syninge, en annan Finsta. Vi kom hem på kvällen. Det var sommar och fortfarande ljust ute. Om sommarkvällarna kastades skuggorna ända ner till gården där morfar arbetade. Vi blev alla enormt långa. Luffaren Sten livnärde sig på sina skosnören. Nu är han naturligtvis död sedan länge. Jag hade ingen kamera med mig till Norrtälje. En sådan fick jag först 1959, en Agfa Isola 1 för 120 film. Rullarna lämnades in på Mobergs Foto i Roslags-Näsby där Moberg framkallade dem och kopierade bilderna i ett litet mörkrum bakom butiken. Bredvid låg Fribergs konditori och på den andra sidan en tobaksaffär som drevs av ett äldre par. Regnet verkar ha upphört nu. Fronten kanske redan har svängt ut på Östersjön. Vi hoppas på det bästa i denna fråga och hoppas även att "världens största bomb" aldrig någonsin blir släppt över Vallentunasjön. Det skulle få förödande effekter, speciellt för denna blogg. Vem skulle vilja riskera något sådant?