Torpet Pettersborg

I skogen nedanför Roslagsstoppet i Vallentuna ligger torpet Pettersborg. Ända till långt in på 1970-talet bodde här en man vid namn Carl Andersson.
Han var olik de flesta andra "torpare" i det att han även till vardags gick klädd i en, visserligen åldersstigen men ändock, mörk kostym. Till sättet var han artig och belevad, hans språk var vårdat. Det märktes att han läst mycket. I hans bokhylla rymdes litteratur inom de mest skiljda ämnen: filosofi, världens länder, den svenska historien, etc.
I ungdomens år, alltså i början av 1900-talet, var min mormor bekant med Carl Andersson eller Calle i Pettersborg som man också sa. Han hade lärt henne dansa. Om samvaron gick längre än till dans förtäljer dock inte historien. Det kanske inte heller är något som vi behöver bekymra oss över.
Calle var frilansare i hela sitt liv. Han försörjde sig på att åka runt till gods och gårdar och laga mat när det skulle bli fest. Om underhållning behövdes, klarade han det också för han var en god fiolspelare med många låtar på repertoaren.
Vid 70-talets början var vi ner och hälsade på honom på torpet. Det var mormor, morfar, min mamma och jag. Då fanns naturligtvis inget Roslagsstopp och den nya sträckningen av Norrtäljevägen existerade bara i planerarnas huvuden.
Mormor och Calle hade inte setts på över 50 år. Det blev ett trevligt möte med ventilering av många gamla minnen samt naturligtvis kaffe och hembakat.
Mot slutet av decenniet gjorde sjukdom att Calle inte längre kunde bo kvar i Pettersborg. Han flyttade då till ålderdomshemmet i Brottby där han avled efter något år.
När jag idag återvänder till torpet har jag ingen aning om hur det ser ut därnere. Det visar sig också att inte mycket finns kvar. Av boningshuset återstår endast en tegelhög, dasset har någon försökt elda upp och uthuset ligger ihoprasat, som om någon satt sig på det.
Jag konstaterar också att vägen ner är i dåligt skick om man överhuvudtaget kan kalla den "väg". Mest består den av ett par hjulspår från en traktor eller en skogsmaskin.
Fyrtio år tidigare var vägen endast marginellt bättre. Jag minns att mormor som med ålderns rätt blivit lite orörlig, fick kämpa på ordentligt för att komma fram.
Men här gick Calle fram och tillbaka med sina matkassar och annat av livets nödtorft. Kanske inte varje dag men säkert någon gång under veckan.
Var handlade han?
Affären i Angleterre (eller Angletri som man sa), låg väl närmast till och dit måste han ha tagit bussen. Att storhandla i dagens mening var nog inget för Calle och så vitt jag minns fanns heller inga stormarknader vid den här tidpunkten. BRA i Arninge, nuvarande COOP Forum, var möjligen på gång.
Vad kan mer sägas om torpet?
El fanns inte indraget och inte heller vatten. Det sista fick han levererat av en bonde som körde ner med stora dunkar.
Torpet stod upprätt i ett antal år efter Calles frånfälle. Att någon skulle bosätta sig i det var dock knappast aktuellt. Tidens tand hade gnagt alltför mycket på den gamla stugan. Den moderna människan vill leva bekvämt, inte ta vatten ur dunkar, använda ett fallfärdigt utedass eller låta de mörka kvällarna lysas upp av fotogenlampor.
Ja, man förundrar sig över tidens gång, hur snabbt åren rinner iväg.
Jag kan inte tänka mig att någon minns Calle i Pettersborg idag. Såvitt jag vet hade han inga barn. Kanske fanns det andra efterlevande men de är säkert borta nu.
Alltså är det bara jag som har Calle Andersson i Pettersborg levande bevarad i huvudet.
Det är jag glad över.