Hallgeir Brendens staty

Här är statyn i Trysil. Jag visste att jag hade den någonstans på en lös hårddisk.

En klippa

En blogg ska vara enkel. Korta anteckningar om olika sakers tillstånd, inga konstigheter. Som idag - det regnar. Det är också den 1 augusti. En gräns har passerats. Jag minns själv när vi passerade gränsen mellan Sverige och Norge. Det var i Dalarna, i närheten av Rörbäcksnäs. På den ena sidan av skylten stod det Sverige, på andra sidan Norge. Det kan också ha varit två skyltar, minnet sviktar. Vi for till Trysil. Det är en känd vintersportort. Skidlöparen Hallgeir Brenden var därifrån. Inte många minns honom idag. Han tog två OS-guld i "langrenn" som det heter på norska; 1952 i Olso på 18 km. och 1956 i Cortina på 15 km. Dessutom gick han "tre ganger til topps i Holmenkollen" som det står i dödsrunan (2007) på nrksport.no. Norska är inte svårt att förstå. Kanske vissa dialekter men det finns också svenska tungomål som är obegripliga. Älvdalsmål till exempel. I Trysil har man rest en staty som ett äreminne över Hallgeir Brenden. Där är han inte bortglömd. Jag köpte frimärken inne på postkontoret. Där såldes också en DVD med Fleksnes. Marve Fleksnes. Den köpte jag inte men borde ha gjort det. Hela tiden ångrar jag min miss. Vad jag minns av Trysil är att genomfartsgatan var väldigt lång. Brendens staty stod ungefär på mitten (där kan jag ha fel). Temperaturen i T är just nu +11,9 C, vinden blåser från NNV med en styrka av 1,6 m/s. Genom samhället rinner Trysilälven. 2004 sköts 1050 älgar i kommunen. Det är många om de skulle ställas upp i en lång rad. Om de inte ställs upp är de naturligtvis lika många. Skulle de låta sig bli uppställda i en rad? Troligtvis inte. I en matvaruaffär köpte jag vetemjöl. Det norska vetemjölet innehåller mer protein än det svenska vilket förstås är bättre. Mer är alltid bättre än mindre. Oftast i alla fall. Det beror förstås på sammanhanget. I baksammanhang är det bättre med mer protein än mindre. Brenden var också en framstående löpare utan skidor, två gånger norsk mästare på 3000 meter hinder. Det finns en bild av honom när han sitter med Sophia Loren i knäet. De sitter lår mot lår om man vill skämta till det lite (kläderna fanns förstås emellan). Bilden togs 1956 när guldmedaljen var bärgad. På en efterfest är det naturligt att släppa loss lite, låta livsandarna få fritt spelrum. SL var gift med filmproducenten Carlo Ponti. De var gifta två gånger; 1957 till 1962 och 1966 till 2007 då CP avled. Det betyder att de inte var gifta 1956 men de kanske kände varandra? Det som jag egentligen vill komma fram till är att dagens namn är Per. Det är kort och enkelt utan krusiduller. Vi for till Trysil på sommaren. Det blev ett kort besök, bara över dagen. Normalt kommer man inte ihåg Hallgeir Brenden. Norrmännen gör det förstås men inte vi svenskar. Vi minns Mora-Nisse, Sixten Jernberg och Janne Stefansson. Naturligtvis även Assar Rönnlund. Av finnarna minns vi Eero Mäntyranta och Juha Mieto. Den sistnämnde var en jätte i skidspåret. Vi minns också Veiko Hakulinen. Av norrmännen minns vi Harald Grönningen. Kanske också Odd Martinsen och Pål Tyldum. Men de som har dessa namn i klart minne borde också komma ihåg Hallgeir Brenden, det är en självklarhet. Dagens namn är som sagt Per. Det betyder ursprungligen klippa. Inte verbet utan substantivet. Något fast att luta sig emot. Det behöver man ibland.

Fåglarna

Jag fotograferade Axel Wallenbergs staty "Fåglarna" på Sörgårdens torg i Vallentuna, när en liten kille på cykel stannade till och frågade var jag bodde. Efter några sekunders tvekan svarade jag "här i Vallentuna" och hans nästa fråga kom då blixtsnabbt: "Varför fotograferar du då den där statyn?" Antagligen menade han att som turist går det bra att fotografera när och var och hur som helst men som boende i området blir det lite konstigt när man tar fram kameran. Jag svarade att jag bara ville ha en bild men han hade redan cyklat iväg. I hans huvud var jag kategoriserad som knäppskalle, det stod skrivet över hela mig. Men frånsett det, så här ser statyn ut. Och vill man inte titta på den går det bra att äta pizza på pizzerian eller köpa mjölk i affären. Och vill man inte det heller, kan man alltid åka hem och skära sig en tjock skiva ost som man äter tillsammans med en tomat. Det är gott.

Tant Lundin

Någonstans vid Norra Bantorget i Stockholm bodde en man som var bekant med min morbror och moster. Troligen var det min ingifta morbror som han var mest bekant med. De hade varit arbetskamrater i chaufförssvängen. Det här var i början av 1960-talet. Av någon anledning kallades mannen för "Tant Lundin". Han bodde inneboende. Vi hälsade på honom vid ett tillfälle. Det var en regnig söndagseftermiddag i oktober. Rummet var litet, möblerat bara med det nödvändigaste för en ungkarl. Det fanns ingen trivsel i rummet. Tapeterna var murriga. Det låg en doft av matos i lägenheten som om det hela tiden stod ett långkok på spisen. En puttrande kastrull med kålsoppa eller något annat mer obeskrivbart. Lägenhetsinnehavarinnan syntes inte till. Tant Lundin satt på sin säng. Bredvid sängen stod en låda som innehöll billiga deckare och västernböcker. Jag bläddrade igenom böckerna, de verkade spännande. Morbror och tant Lundin pratade jobb. Möjligen hade de kört trådbuss tillsammans på Stockholms spårvägar. Moster satt på en stol, hon sa inte mycket. Nere på gatan brusade trafiken. Böckerna hade intressanta titlar; "Sex gånger död", "Korsdrag i dödens dal", "Sexpipig serenad" och så vidare. De flesta tillhörde serien Detektivmagasinet som gavs ut av Romanförlaget i Göteborg. Jag hade ett par stycken liknande hemma. De kostade 65 öre. Några ur Pingvinserien fanns också, de var dyrare (och tjockare, mer som riktiga böcker). Vi skulle snart åka. Besöket var tänkt att bli helt kort, bara hälsa var det sagt. Tant Lundin var i 30-års åldern. Jag minns inte hur han såg ut. Rummet var otrivsamt och opersonligt, ett typiskt inneboenderum. Moster sa "nu måste vi gå". Hon ville därifrån. Efteråt skulle vi ut till Täby, till mormor och morfar. Jag trodde att jag skulle få några av böckerna men det fick jag inte. Tant Lundin hade förstås ingen anledning att ge dem till mig. Jag var ju en helt främmande person för honom. Efter en stund tog vi adjö, gick ut ur lägenheten och ner på gatan. Det var första och enda gången jag träffade tant Lundin. Vad som blev av honom därefter vet jag inte. Livet har gått vidare ändå.

Ge aldrig en dålig man en jämn chans

Alltsammans hände på ett ögonblick. Jack såg sexpipingen i gräset vid foten av klippan, och han såg Murstons hand dyka mot det tomma hölstret. Murston visste inte att hans hölster var tomt.
Och i det ögonblicket hörde Jack Chil Patrones röst i sitt minne:
- Ge aldrig en dålig man en jämn chans!
Jacks revolver flög upp, han tömde den i Murston, och Murston var död när han slog mot marken. Och någonstans ovanför ropade en flickröst hänfört:
- Jack...Jack Tromer, du gjorde det! Du slog honom i draget! Åh Jack, älskling...

Ur "Knockout på sheriffen", en västernbok av Walter Brown.

Ropar

En av de böcker jag sållade bort i morse. Jag hade den nämligen i två upplagor. I avyttringskassen åkte också "Bröderna Karamasov" av Dostojevski samt några romaner av Joseph Heller. Däremot lät jag "Ung jakt" av Edith Jansson och Lars Widdings "Gyllene vingar" stå kvar. Måhända ett underligt beslut men jag står för det. Dessutom har jag ju en gång träffat Edith "Morsan" Jansson och hon var väldigt trevlig, alltså måste hon få vara kvar. Widding har jag aldrig träffat men jag gillar filmen "Gula divisionen" som bygger på hans bok. Så därför...