Växlande temperatur

Det här är en alldeles nytagen bild på Faringe stationshus för den togs idag, 10.54 för att vara exakt. Vi åkte dit för att handla lite på Thuns. Tyvärr gick det inte att gå omkring på bangården på grund av all snö som fallit. Däremot var det intressant att registrera alla temperaturväxlingar som inträffade under färden. Vid starten i Vallentuna visade termometern -15 men vi hann bara komma ut på Väsbyvägen så började kallgraderna sjunka. -18 vid Granakurvan och -24 på vägen fram mot Sälna. Det måste vara ett riktigt köldhål, ett stort svart sådant. På Allmungevägen steg tempen igen. Framme vid rondellen på Rimbovägen låg den på -16 och när vi närmade oss Faringe hade den stigit till -9. Jag som trodde att det var ett köldhål. Där trodde jag fel. Ungefär samma temperaturväxlingar inträffade under hemresan. Jag tänkte att det kunde vara roligt för alla läsare att få ta del av dessa. Annars var dagen fin med stundtals strålande sol och gnistrande snö på oändliga fält där ingen levande varelse ännu satt ner sina fötter. Vi stannade till vid ICA Krysset i Almunge för att köpa blomkål. Den smakade gott till pighamkotletten. Kanske blev blomkålen aningen överkokt men det går ju inte att vara perfekt i alla lägen.

Ett stort svart hål

Man har hittat ett ofantligt stort svart hål i universum. Från ett sådant kan inget ljus ta sig ut på grund av gravitationen. Ljuset kan däremot ta sig in men sen blir det kvar där. Svarta hål finns inte bara i den oändliga rymden, de finns också i vissa bilförares tjocka skallar, särskilt vintertid. Frågan är om inte de hålen är större än de som finns ovanför oss. Vinterkörning är i och för sig inte särskilt svårt. Grundregeln är att man inte kan köra som på sommaren eftersom underlaget är halt. Dessutom brukar småvägarna bli smalare för varje gång snöplogen gjort en runda. Det bekymrar dock inte bilförarna med stora svarta hål i huvudet för det är ju "den som möter som väjer". Självklart är det så. Skulle det kunna vara på något annat sätt? Svar nej! Vintern verkar annars hålla i sig. Det har snöat ordentligt några dagar och tempen ligger just nu på -18,8. Det är för mycket. Lagom är bäst säger man och det stämmer faktiskt. Jag har precis börjat läsa "Blå isen" av Hammond Innes. Han var engelsman, levde mellan 1913 och 1998 och kan väl närmast karaktäriseras som en äventyrsförfattare, en sällsynt företeelse idag när alla skriver deckare och thrillers. Innes specialitet var detaljerade miljöskildringar, särskilt med havet som motiv. Hans människobeskrivningar är däremot rätt stereotypa, för att inte säga direkt träiga. "Blå isen" utgavs 1948 och utspelas i Norge dit en samling äventyrare beger sig på jakt efter en sällsynt mineral. Många frågetecken finns vad beträffar huvudpersonernas förflutna. Att någonting kommer att hända står helt klart. Om jag tolkar väderkartan rätt, kommer temperaturen att stiga under dagen. Det känns skönt. Oroväckande är emellertid att den försvunna damen på Orkneyöarna ännu inte hittats. Inga direkta spår finns heller. Vad kan ha hänt? Det hela är ett mysterium. Som ett sådant kan även författaren J D Salinger rubriceras. Han skrev "Räddaren i nöden" 1951 och utgav några novellsamlingar efter den men 1965 tog det stopp, åtminstone vad gäller bokutgivningen. Skrev kanske han gjorde, det vet man inte så mycket om eftersom väldigt få människor har träffat Salinger under de senaste 40 åren. Han levde eremitliv och gav inga intervjuer. En granne lär dock ha sagt att Salinger var som vem som helst, han var artig och vänlig och kunde småprata med folk i livsmedelsaffären. Nu är han död. Och jag ska ta en knäckebrödssmörgås med mögelost och dricka ett glas filmjölk till den. Det blir gott.

En månad senare

Idag för en månad sedan var det julafton. Jag skar upp skinkan och gjorde efter det en ugnsomelett med räkor. Efter Kalle Anka åt vi, därefter dracks kaffe med dopp och på kvällen blev det julklappsutdelning som vanligt. Så här en månad senare har vissa förändringar inträffat. Det har helt klart blivit ljusare på morgnar och kvällar. Trots kylan hörs fåglarna sjunga intensivt i trädtopparna. Deras sång antyder att en ännu större förändring är att vänta - våren. Fast den dröjer, än ligger snön vit på taken. Just nu visar termometern på -12. Mer snö ska komma. Igår googlade jag på Petropavlovsk och fick fram en karta, en fotografisk sådan. Vid kajen låg militärfartyg. Hela stan såg ut att bestå av förrådsbyggnader. Jag vill fortfarande åka dit men vet inte när. En arbetskamrat från Dagestan säger att Petropavlovsk är som "sista bänken i klassrummet", ingen vill sitta där. Men när jag gick i skolan ville många sitta längst bak och helst vid fönstret. Kanske vill man inte det i Dagestan. Petropavlovsk har 194.000 innevånare. Där måste alltså finnas även bostadshus, inte bara jättelika förråd. Staden ligger vid foten av Avatjinskijvulkanen som på alla bilder ser snötäckt ut, även sommartid. På 1920-talet färdades Sten Bergman med hundsläde vida omkring i omgivningarna. Då var staden betydligt mindre, den bestod bara av några få gator med trähusbebyggelse. Bergman gillade varken ryssar eller kamtchadaler, inte heller kineserna stod högt i kurs hos vår svenske forskningsresande. Däremot uttryckte han ofta sin uppskattning över japanerna som han ansåg vara flitiga och ärliga. Själv ska jag strax göra en egen forskningsresa i mina omgivningar. Jag ämnar mig ner till COOP för att inhandla margarin och lite annat. Resan företas med bil, jag slipper hundsläden. Och ikväll blir det rotmos och fläsklägg. Kanske är trots allt den 24 januari bättre än den 24 december. Men man får ju inga paket förstås. Synd.