En apa som liknar mig

Jag hade knappt hunnit skrivas ut från sjukhuset förrän det var dags igen. Det verkar som om jag medvetet försätter mig i situationer som leder till obehagligheter. Snabbköpskön igen. En gorilla som grymtar: "Vad glor du på?" och jag som svarar: "En apa som liknar dig!" Det är ju verkligen att be om bråk. Att jag inte kan lära mig hålla käften. Det måste vara något självdestruktivt drag i min mekanism som slår till vid vissa tillfällen, t.ex. i snabbköpsköer. Men jag tycker om att dricka soppa ur sugrör och ha ansiktet inlindat i gips och gasbinda som mumien i "Mumien vaknar". När jag stirrar mot mig själv i spegeln inne på toaletten kan jag dessutom tänka: "Det där är en apa som liknar mig". För visst är det så.

Tisdag i Nässjö

Jag fick ett mejl som inte var menat åt mig. Det hade rubriken "Tisdag i Nässjö" och av en sådan rubrik måste man bli fascinerad. Jag har aldrig tillbringat en tisdag i Nässjö eller en onsdag eller någon annan veckodag för den delen. Jag har aldrig varit i Nässjö överhuvudtaget. Det ligger i Småland och är en stor järnvägsknut. Man stiger av tåget för att byta till ett annat. Man är på väg någon annanstans, kanske söderut. Det är tisdag eftermiddag, dags för en kopp kaffe på Domusbaren, kanske lite bandysnack. I Arvika träffade jag en gång ett par trevliga killar. Det var just mellan två tåg. Jag hade kommit från Stockholm och skulle byta till rälsbussen mot Årjäng (den banan är numera nerlagd). Vi fikade på Domus och snackade om livet. En av killarna frågade en annan hur många månader denne egentligen satt på Härlanda för den där misshandeln. "Ett år och två månader", blev svaret. Två timmar senare gick rälsbussen med destination Årjäng. De önskade mig lycka till. Detsamma gör jag. Detta alltså angående en tisdag i Nässjö. De har ett järnvägsmuseum också. Det avgör saken.