Berlin - Prag

Staden är en jätteorganism, den slingrar sig runt åt alla håll som ett koppel ormar eller åtminstone som ett koppel ormbunkar.
Buchhandlung Die Isel, vet inte vad det betyder.
Spårvagnarna finns kvar i östra Berlin men inte i västra.
Vissa av resenärerna äter oerhörda portioner till frukost; de vräker i sig korvar, äggröra, bacon, flingor, skinka med mera men det är ju gott och så har vi betalat för det.
Reklam för kontaktlinser: säg det med dina ögon.
Betonghusen byggdes med prefabricerade element, de smälldes upp på nolltid. Chanserade tyvärr lika snabbt.
Att leva i en storstad, att vara en del av den krälande organismen, att få vara med i det vinnande laget, är mångas önskan nummer 1.
Berlin är en oerhört stor stad, man kommer aldrig ur den. Den vill inte släppa sitt grepp.
Kaserner. Vart tog Folkarmén vägen? Gick den upp i BRD:s?
E36 ner mot Dresden. Trött fast jag sovit bra. 162 km. kvar. Ett S-bahntåg på höger sida färdas i samma riktning men knappast så långt.
Ett landskap med tallskogar och sandåsar är ett landskap som jag gillar.
Äntligen Autobahn. Återigen ett platt landskap men med hundratals sjöar sägs det. Är det en slags motsättning? I de en gång uthuggna kraftledningsgatorna har små björkar växt upp.
Det här är den östtyska landsbygden. Calau, Lübbenau och Mao Tse Tung (Mao Zse Dong, pingpongdiplomatins sublime mästare).
The impeachment of Richard Nixon.
Kondomer av märket ”Billy Boy” går att köpa på rastställets herrtoalett. Trepack eftersom alla goda ting är tre. Jag ser inget konstigt i denna affärsverksamhet, den är helt naturlig.
Genom Dresden löper Elbe. Finns också som film, ”Elbe the Movie”.
Att resa väcker känslor av olika slag. Just nu är jag helt tom inombords förutom en kungamazarin.
I Dresden är Frauenkirche mycket känd. J S Bach kom ofta dit från Leipzig, kopplade av vid orgeln, lekte med tangenter och pedaler.
Minns plötsligt gruvarbetaren i Dannemora som fick för sig att bygga en egen kyrkoorgel. Han dog i en gruvolycka 1949, orgeln blev aldrig klar. Den lär stå någonstans i ett härbre.
Nu inne i Tjeckien. Den tjeckiska nationalsången spelas, vi reser oss. Landskapet är kuperat med berg vid horisonten. Man ”rinner” ner i Tjeckien genom två tunnlar, det slår lock för öronen.
”Bord” heter ”stol” på tjeckiska. ”Bramburg” betyder potatis. Bakom säger någon ”så tråkigt det ser ut här”. Reskamraten svarar ”tycker du?”
Jag blev trött efter schnitzeln i Dresden, somnade faktiskt en stund. Det var skönt att domna bort. Vi kör över en stor slätt med berg på båda sidor. De är så långt borta att de nästan inte finns.
Utanpå ett hus står ”Skola”. På en annan skylt står ”Kooperativa”. En liten rostig järnväg går under landsvägen.
Och plötsligt är vi framme vid hotellet.

Den konstgjorda ön

Vägen mot Danmark går över Öresundsbron. En konstgjord ö har byggts. Den var från början helt död på liv, nu är det annorlunda.
E47 mot Rödbye. Sydslam A/S. Blue Water Shipping. Norfolk Line – first choice in transportation.
De danska korna äro rödbrokiga.
Gedser 112 km.
Sverige och Danmark har legat i krig i 134 år sammanlagt. Är det rimligt?
Framrusande rapsfält.
Den danska medellivslängden är något kortare än den svenska. Det är för att danskarna röker, dricker och äter fler wienerbröd än vi svenskar.
Gårdarna ute på slätten står i små, slutna enheter omgärdade av träd, antagligen för blåstens skull.
Böljande landskap. Ibland små skogspartier, de kommer överraskande.
7 mil till Gedser.
I varje hus ett liv och i varje liv en människa.
Drottning Margerethe är född 1940, hon är alltså nio år äldre än mig. Vad skulle jag kalla henne? Maggan? Hon spyr ut rök som en skorsten men är duktig vid staffliet. Specialitet: stilleben, särskilt anjoupäron och pommes de terre. Det sista vet jag inte, jag gissar.
Hennes man är fransman, heter Henrik. Henke.
Jag reser aktivt, gör anteckningar hela tiden. Om ditt & datt. Tiden står still i himmelriket, så ock på jorden.
Vindkraftverken är i genomsnitt 80 meter höga.
Någon säger ”järnvägsbron” men jag ser den inte.
Guiden säger att vindkraftverkens rotorblad är 80 meter i diameter men det kan väl inte stämma? Jo, kanske, jag tänkte fel.
Några i bussen har uppblåsbara kuddar bakom nacken, kanske är det deras egna. Guiden har ingenting sagt om att sådana kuddar finns att låna och jag vill inte fråga.
Vita strimmor på himlen.
Många danska fönster saknar gardiner.
Tider och platser, gamla tider, gamla platser. Men inte här, för mig.
Jag tycker om det ”raka” landskapet, alltså ett som inte är krökt.
Jag noterar allt av värde i en svart anteckningsbok. En man kör omkring på en gräsklippare, han bär solglasögon.
Plötsligt en tät skog. Bokskog?
Upphittat i bussen; ett headset av märket Sony-Ericson. Det finns hos guiden. Det går även bra att tala med chauffören angående headsetet.
Genomgång; de som sitter framför den bakre dörren går ut genom framdörren. De som sitter bakom bakdörren går ut genom denna. Bra att veta!
Gedser ligger på Falsters sydspets. En hare springer över fältet, det är en fälthare.
Ute i havet en skog av vindkraftverk. En plantering av sådana.
Jakob Pedersen, Lundby, 22 84 78 77. Ännu ett transportföretag.
Havet ger och tar, vågorna sover. Färjan kör upp på land.
I Rostock ett enormt Kraftwerk. Hohe Düne – sanddyner?
Inom oss finns en enorm smärta som vi försöker hålla tillbaka. Det är en process som pågår hela tiden. Utom på semestern, då är vi smärtlösa.
Järnvägar korsar landet. Märklin, Fleischman. Trix Express. Skala HO.
Jag reser aktivt, noterar maniskt allt som händer. Ibland glömmer jag resandet för skrivandet.
Jag har aldrig upplevt en sådan inspiration som att resa genom Tyskland, ett enat Tyskland.
Malchow – jag känner igen namnet men vet inte vad det är känt för.
Jag kan inte sova på bussen, många andra är också vakna. Några sover dock.
Detta är gamla DDR. Äntligen har jag kommit hit. Vad ska jag göra här?
Många vägarbeten. Lappade vägar.
Reklam för juice inne på rastplatsens toalett: ”100 % frucht – no tricks”.
Hemligheten är att inga tricks är tillåtna.
Frans Ferdinand sköt en vit hjort och blev sedan själv ett jaktbyte. I Sarajevo.
Höet på åkrarna ligger inbalat i vit plast, det är som hemma.
Man ser vägstumpar som slutar i intet. Det är intressant att färdas genom Tyskland. BWF i vita bokstäver på ett tegeltak, någonting måste det betyda.
Jag sitter med benet dinglande ute i mittgången, det är för att undvika blodpropp. Jag känner mig helpigg. Dålig sömn och hög stress gör människan stark.
Hus byggda i kraftig betong.
Det finns inget mer att säga nu. Vi är framme i Berlin.

På resande fot

Resan går söderut, längs E4:an. Vättern på höger sida, Brahehus. I Jönköping (utanför) ligger IKEA:s distributionscentral, Elgigantens strax bredvid. Enorma byggnader.
Mycket skog i södra Småland.
Vi passerar Lagan. Markaryd. Långtradare en masse. Torvmossar. Tänker på Olof Lagerkrantz och en död liten fågel. Skånes-Fagerhult (inledningen av filmen "Mannekäng i rött"). Sista länken i utpressarligan var Katja Sundin, den röda mannekängen. Hon blev mördad som många andra.
Ner genom skogen, ut på slätten. Vindkraftverken piskar luften i småbitar. Ute på en åker gräver en ensam man.
Jan Lundgren Transport AB. Nils Hanssons Åkeri. Skåne är fullt av åkerier. De kör inom Sverige och utomlands.
En skånsk chaufför kör i trätofflor.
Även Nils Holgersson bar sådana.
Åstorp.
En kille med en Ford Thunderbird, en äkta T-Bird. Därefter en annan med en Oldsmobile.
Barsebäck, nu nerlagt. Den höjda temperaturen av havsvattnet runtomkring kärnkraftverket har medfört att olika fiskar växt sig groteskt stora. Det talas om gäddor på 21 kilo.
Löddeköpinge, bor inte Ricky Bruch där? En säregen personlighet. Han har fortfarande det svenska rekordet i diskus på 68,40 som 1972 även var tangerat världsrekord. Skriver dikter.
Trodde att vattnet till höger var Ringssjön men det var ju Öresund. Fatalt misstag. Måste ha sovit en bra stund.
Dagens slutstation, Malmö Hilton Hotell, rum 903. Nyckelbrickan fungerade inte. Mercedes fick hjälpa oss. Till slut var vi inne.

Konkurrensutsättning

Men jag var aldrig medlem i Lyrikklubben. Det här är ett medlemskort som låg inuti en årgång av tidskriften "Lyrikvännen" som jag köpte på biblioteket i höstas. De brukar göra så ibland, sälja ut gamla årgångar av tidskrifter och tidningar. Antagligen blir det för trångt på hyllorna i magasinet och då måste det gamla bort. Men jag klagar inte. En årgång av "Lyrikvännen" är alltid välkommen upp på mina hyllor. Idag försökte jag själv skriva en dikt, den blev inget vidare men låter så här:

Under hästens huva,
mörker.

Sommarvägen i landskapet,
på ena sidan skog,
på den andra öppna fält.
Telefonstolpar,
kraftledningar,
ett meddelande sänds vidare
och tas emot enligt
givna instruktioner.

Under hästens huva,
ögon.
Torrskodda går vi vidare
in i ljuset.
En katedral är besegrad.

Samtidigt har jag fått ett meddelande från Transportstyrelsen. Även Bilbesiktningen kommer att konkurrensutsättas, ett flertal aktörer väntar redan på att få erbjuda sina tjänster. Den 1 juli är det dags. Det blir alltså frågan om nya val. Finns det inget kvar av det gamla inom något område? Nej, både SJ och Telia sitter i rubbat bo och Kungl. Postverket delar ju sin vardag med Citymail. Tänk när Telia hette Televerket, då var det de som bestämde, då hade de ingen tanke på att släppa ifrån sig telefonlurarna. Kirk Douglas hade huvudrollen i en film som handlade om Televerket, den hette "Hjältarna från Televerket" och beskrev ett gäng linjearbetare på farligt uppdrag i okänd terräng. Det var verkligen roligare förr och dikterna var mycket bättre. Min morbror Gunnar jobbade på Televerket. En gång försökte han sätta världsrekord på löpning 100 meter men väckarklockan felade, det blev inte ens svenskt rekord. Han var mycket idrottsintresserad, helst fri idrott men även de vanliga lagsporterna. I ungdomen var han med och grundade Brottby SK. Han syns på ett fotografi som finns med i minnesboken. Då var han kanske 15-16 år, en idrottsintresserad kille från landet som senare fick problem med ena höften. Då fick han lägga världsrekordplanerna på hyllan. Själv ville jag slå världsrekord i spjutkastning, mycket konstigt eftersom alla kastgrenar var mina absolut sämsta. Medlemskortet i Lyrikklubben har jag alltså förfalskat, det erkänner jag utan förbehåll. Jag var aldrig med i det racet. Fortfarande håller jag mig utanför de stora grupperingarna. Jag säger som Groucho Marx: "Jag vill inte vara medlem i en förening som vill ha en sån som mig som medlem". Glasklart!