A family at war...

... a Granada Colour Production.

Till Faringe

Resan till Faringe företogs i ovanligt vackert väder. Det var guldkant över landskapet. Jag hade tagit på mig en tjockare tröja men det blev för varmt. På vägen upp till Faringe passerades intressanta platser som Vadet, Kågarån och St. Kilsjön. Man lockas att besöka dessa platser men inte idag. I St. Kilsjön finns förresten ingen sjö. Den kanske finns men den syns inte. Vägen slutar vid en gård där en bom stänger av all vidare passage. Kanske sjön finns längre bort? Det vet endast de som bor där. Det ovan skrivna betyder alltså att jag har varit där. Ja. I Faringe ser det ut som vanligt. Jag var här första gången 1977. Då låg järnvägsspåren till Rimbo kvar, nu är de uppbrutna. De till Uppsala finns kvar. Museijärnvägen kör turer dit om somrarna. Även tillbaka förstås. Nu är det höst. Det är även höst i människornas sinne. Ett nytt stationshus har rest, det gamla brann ner 1982. Det nya huset är likadant som det gamla, det är en replika. I Faringe känns det som om man skulle kunna bo hela sitt liv. Det är inte så långt till affären, endast 7 kilometer, nästan cykelavstånd. Man kan välja mellan ICA och COOP. De är små, hemtrevliga affärer, det man behöver finns i sortimentet. Tidigare fanns även en järnväg mellan Faringe och Gimo. Den var i bruk mellan 1921 och 1960. Resterna av den slutar vid en stoppbock. Jag försökte komma fram till den vid lördagens besök men det blev för trångt på grund av alla järnvägsvagnar som var uppställda på spåret. Ingmar Bergman hade mycket känslig hud, det var därför som han oftast bar mjuka flanellskjortor. Han tyckte inte heller om höga, plötsliga ljud. Han var en känslig människa när det gällde sig själv, när det gällde andra verkade han däremot totalt okänslig. Hur kommer det sig att konstnärer som med exakt precision och stor psykologisk insikt kan beskriva människor i film och litteratur, ofta är totalt oförmögna att förstå, och även att umgås med, människor i verkligheten? Faller de "riktiga" människorna utanför de konstnärliga ramarna? De uppför sig inte på samma sätt som sina konstruerade släktingar. De gör höga ljud, säger fel saker, ställer helt enkelt andra krav. När trupperna inte lyder blir fältherren galen. Vid varje besök i Faringe har jag hört ljud från en sågklinga. Det är någon som sågar ved på baksidan av huset mitt emot järnvägen. Det låter hemtrevligt, som en lördag på 1950-talet. De lördagarna var fina. De är ungefär som de lördagar som beskrivs i böckerna om Tvillingdetektiverna - enkla och fina. Opretentiösa. Längst bort på bangården i Faringe ligger lokstallet. Ett ånglok står utanför. Jag går inte ända fram. Några jobbar med loket, jag vill inte störa. Jag känner mig just nu lite förkyld. Halsen skrapar, jag fryser. Det kan vara influensan, kan också vara en vanlig förkylning. Det kan vara en ÖLI, en övre luftvägsinfektion men det tror jag inte. Lungorna rosslar inte tillräckligt mycket för det. Man kan lätt föreställa sig Faringe på vintern när snön ligger som en matta över skog och mark. Skrapar man på mattan syns barmarken under. Skrapar man ännu mer syns Nya Zeeland. Igår kände jag mig inte sjuk, jag har blivit det över natten. Det har gått fort. Man ska dricka mycket och ta några Alvedon för att få ner febern. En del människor är motståndare till dylika preparat men jag är för. Varför skulle man inte ta dem? De hjälper ju. I den andra änden av bangården går spåret mot Rimbo, det som är kvar. Det går inte så långt, ett par hundra meter bara. Sen är det stopp. Folk besöker Faringe för att köpa kläder. Parkeringen är alltid full. Man kommer hit två gånger om året, höst och vår. Tidigare stod museijärnvägens lok och vagnar i det fria, nu är de uppställda i låsta byggnader. Dit äga obehöriga ej tillträde. De som arbetar med järnvägen är seriösa människor. Varje ledig stund ägnas åt att skruva, svetsa och slipa rost. Ibland måste nya detaljer tillverkas, allt tar en oerhörd tid men efter några år står den gamla rälsbussen och skiner av vällust. Var det inte igår som dag och natt var lika långa? Nu glider vi obönhörligt över på den mörka sidan. Jag har inget särskilt att säga om det annat än att det är tidens gång. Tidens obönhörliga gång.