En mynttelefon

En mynttelefon. Men ur funktion. Död. Hängde på en vägg i Faringe, Almunge, Uppsala kommun, Uppland, Kungariket Sverige, Skandinavien, Europa, Världen, Universum.

Familjen Ashton

Jag har köpt hela serien "Familjen Ashton" på DVD - 52 avsnitt om hur 2:a världskriget påverkar livet för en familj i Liverpool. Serien gick 1970 - 72 och jag minns den som fantastiskt bra. När jag nu ser om den är det bara att konstatera att jag minns rätt. Däremot kommer jag inte ihåg att Jean Ashton, modern i familjen spelad av Shelagh Fraser, dog redan i avsnitt 32. Några år senare spelade hon Luke Skywalkers faster i den första Star Wars filmen. Även där dör hon, mördad av Darth Vaders stormtrupper. Dog på riktigt gjorde hon år 2000. Man kan nog säga att Jean Ashton är familjens nav. Hur de resterande 19 avsnitten ska förlöpa utan henne blir svårt att förstå. Det sägs att Shelagh Fraser och Colin Douglas, hennes make Edwin Ashton i serien, inte tålde varandra i verkligheten. Och kanske är det lite stelt mellan dem. De ler stela leenden och går runt som eldgafflar. Men det är möjligt att jag misstar mig. Det är inte första gången i så fall. Vi hade en granne, sedan länge utflyttad från området, som jag tyckte var en riktig typ. Han visade sig vara hur trevlig som helst. Så visst är det lätt att ta fel. Nu ska jag börja på avsnitt 34. Det känns härligt att ha så många kvar. En intressant karaktär har långsamt glidit in i handlingen. Det är doktor Ian Mackenzie spelad av John Nettles (kommissarie Barnaby i Midsomer Murders). Han verkar vara kär i yngsta dottern Ashton, Freda. Hon är mer tveksam. Eller är det hon som är kär och han som är tveksam? Möjligen får de varandra på slutet ändå. Hur ska det gå för David och Sheila, Margret och John, Philip, Sefton, Tony, Mrs. Porter och alla de andra? Svaret finns i avsnitt 52. Där knyts alla lösa ändar ihop och stoppas ner i en säck. Denna slängs sedan ner i floden Mersey och flyter ut på Atlanten där den guppar vidare mot ett okänt öde. Jag noterar att dagarna blir kortare och kortare, nu mörkt redan 19.30. Men det är fina dagar, inte alls som i krigets Liverpool. Det är faktiskt underbara dagar med en höstsol som smeker landskapet. I morgon går jag ner till Vallentunasjön och tittar efter den där säcken. Större under har hänt.

Vid Arnö kyrka

En liten landsortskyrka på en landsortskyrkogård. Det är som att gå rakt in i Thomas Grays berömda dikt. Kyrkogården är glest befolkad, gravstenarna är få. Kyrkan uppfördes på 1200-talet och tillhör Riksantikvarieämbetet. Detta är alltså ingen församlingskyrka men gudstjänster, dop, bröllop mm. anordnas sommartid. Normalt är omgivningen fridfull. Just nu kör grusbilar med långa släp fram och tillbaka. Det är vägen som förbättras. Från kyrkan och vidare inåt ön är den mycket smal. Det är svårt för två fordon att mötas. Men varför tänka på det? Det är väl den som möter som ska väja. Thomas Grays dikt publicerades 1751 men började skrivas redan tio år tidigare vid en kär väns död. Första versen lyder:

The curfew tolls the knell of parting day,
The lowing herd winds slowly o'er the lea,
The ploughman homeward plods his weary way,
And leaves the world to darkness and to me.

28 verser senare är vi framme vid "The Epitaph" som avslutas med orden: The Bosom of his Father and his God. Personligen tror jag att det är bättre att leva på samma lilla plats hela livet än att flacka jorden runt. Det kan vara på Arnö men behöver inte vara det. Var som helst på Enköpingsslätten går bra. Jag vill inte resa alls till främmande länder. Egentligen vill jag inte gå utanför dörren men det måste jag ju. Samuel Ödman, Uppsalaprofessorn, lämnade inte sin säng under de sista tjugo åren av sitt liv. I hans sovrum glödde en kamin även sommartid. Han svettades ymnigt men tvättade sig aldrig. Stanken var obeskrivlig. Jag förstår inte varför de måste arbeta med vägen just den dag som vi besöker Arnö. Vi kanske inte kommer hit någon mer gång. I öns skogar finns ett överflöd av bär och svamp. Naturmänniskor besöker gärna ön. De tycker om att gå omkring bland träd och mossa. Vi skulle ha sett Mälardalens enda bevarade trappstensgavelhus men en grusbil stod i vägen, vi kom inte fram. Men vilka sköter om Arnö kyrkogård? Det gör Enköpings kyrkogårdsförvaltning. På vägen hit passerade vi Enköpings-Näs där Jan Fridegård föddes 1897. Efter några år flyttade familjen till Katrinedal utanför Bålsta där den blivande författaren växte upp. Hans riktiga namn var Johan Fridolf Johansson men kallade sig även Fride Johanesson innan han blev bekant under sitt författarnamn. Långt in på 1920-talet betraktades han av vissa som socknens sämsta karl. Det är ett hårt omdöme. Sedemera ändrades det, han fick upprättelse. Thomas Gray skrev inte så mycket, hans berömmelse vilar på "Elegi på en lantkyrkogård". Det är ju möjligt att han skrev mer än han publicerade. Kanske ligger det drivor av dikter i för alltid stängda (och bortglömda) byrålådor? Fridegård arbetade en kort tid på en herrekipering i Enköping men den kostymen passade inte så bra. Det är mycket lugnt på Arnö kyrkogård. Det verkar som om ingen någonsin kommer hit. Men i en nisch i väggen står en kruka med blommor. Den måste någon ha placerat där. Grays dikt är rimmad enligt schemat a b a b - day, lea, way, me. Det är enkelt och bra. Jag skulle kunna tänka mig att bo på Arnö hela mitt liv men det går ju inte eftersom större delen av mitt liv redan passerat. Den del som återstår då? Kanske. Vet ej. Ska be att få återkomma i denna fråga. Det är svårt att ta ställning direkt. Höstens dagar är vackra och fyllda av förmultnelse. Vid Arnö kyrka. Och överallt.

Vid Aspö kyrka

Vad för oss hit denna vackra höstdag? Inget annat än vanlig nyfikenhet. Kyrkan ligger mitt i en jordbruksbygd. Måsarna följer traktorerna i spåren. På kyrkogården är många av gravarna märkta med en liten grön plastskylt: Du som besöker denna grav kontakta kyrkogårdsförvaltningen. Men ingen kommer att höra av sig. Även de efterlevande är borta, det känns sorgligt. Hem via väg 55 mot Enköping. På Hjulstabron, kanske mitt på, går gränsen mellan Sörmland och Uppland. En av Ivar Lo:s statarnoveller utspelas här men då fanns ingen bro, bara en färja. Novellen heter just "Vid Hjulsta färja". Den handlar om en dramatisk barnafödsel mitt ute på vattnet. Statsystemet avskaffades 1945. Symboliskt sett blev då stataren med sin oxe ersatt av den moderne traktorburne lantarbetaren. Det berättas att en gammal statare vägrade låta sig avskaffas. Han fick då löfte av sin arbetsgivare att han skulle få ha staten kvar så länge han levde. Vi fortsätter 55:an mot Uppsala, tar oss in i staden och ut igen via Flottsund där den en gång gigantiska Kungseken (eller Sparbankseken) nu knappt längre syns. Efter cirka 45 minuter är vi hemma igen, nöjda och glada. Fast det känns sorgligt att inga efterlevande finns. Oändligt sorgligt.

På färjan till Arnö

Så mycket mer finns kanske inte att säga om den här bilden. Färjan är en så kallad linfärja som går över Mälarens vatten mellan Oknö i Sörmland och Arnö i Uppland. Åtta minuter tar resan men då får man se mycket. Eller lite, det är efter behag. Vill man blunda så får man göra det. Annars går det utmärkt att betrakta havet, himlen och strandpartierna. Vet inte om Mälaren räknas som hav. Ett insjöhav kanske? Måsarna skriar, vågorna kluckar. Att bli transporterad på detta sätt, skapar en idyllisk känsla. Man invaggas i ett lugn. Inget annat behöver tänkas på. Färjan är relativt liten. Det finns större, kanske även mindre. Det lär finnas färjor som enbart har plats för två fordon. Inget mer ryms, inte ens en matkasse med lite krafs på botten. På denna färja finns utrymme för ca. tolv fordon (normal bilstorlek). Linfärja innebär att det på färjans båda sidor löper vajrar som håller den på plats under resans gång. Den kan inte förflytta sig i sidled. Kanske är undervattensströmmarna särskilt starka just här i farleden. På färjan står en stor grusbil. Föraren tillbringar de åtta minutrarna uppe hos kaptenen. De har mycket att prata om, de är gamla vänner. Nyss var de i Sörmland, nu i Uppland. Från en kontinent till en annan. Omedelbart efter lossning och ny lastning, går färjan tillbaka till Oknö. Den väntar inte. För att den ska komma till Arnösidan måste man ringa ett telefonnummer, 0771 - 656565, och säga "personal". Det går också att trycka på en knapp vid färjeläget och säga samma ord i en snabbtelefon. Det är ett magiskt ord. Egentligen finns det ingen magi alls i detta ord. Det är istället en del av en väl inarbetad rutin som får färjeturerna att fungera så smidigt som möjligt. Ingen vill stå och vänta på en färja som inte kommer. Därför finns denna manual, det är en manual för överlevnad, ungefär som Gröngölingsboken. I den får man också lära sig att göra upp eld och att hitta ätbara saker i naturen, som bär, svampar och rötter men det behöver inte vi, vi har smörgåsar med oss. Däremot måste vi veta hur vi ska få färjan att hämta oss tillbaka när vårt besök på Arnö är klart. Det vet vi nu. Grinden och bommen öppnas, vi kör av färjan. Grusbilen kommer efter. Vid kyrkan låter vi den passera. Det är där som asfalten ersätts av grus. Kyrkan är från 1200-talet. Arnö brukar kallas "Lycksalighetens ö" efter Atterboms sagospel. Vid sökning på Google visar det sig att fler aspiranter till denna titel verkar finnas och varför inte, lyckan finns ju överallt. Om en stund ska vi vända tillbaka, trycka på knappen och viska det magiska ordet. Men det behövs inte visar det sig. Färjan är redan på väg emot oss med en ny grusbil ombord. När den kört av, kör vi på och snart är vi tillbaka på Oknösidan. Besöket på Arnö är till ända.

Hårt men orättvist

Nu har vaccinationen mot svininfluensan inletts. 1957 började man vaccinera mot polio i Sverige. Den sjukdomen var ett stort gissel under 1900-talets första hälft med ett sista utbrott 1953, då cirka 4000 människor insjuknade. Vi fick ställa upp oss på led i skolan för att få vårt stick i armen. Det talades om sprutor med så långa nålar att de gick ända in till benet. Folk hade svimmat i parti och minut, de föll som käglor (jag älskar dessa uttryck). Kanske föll de som dominobrickor, hela skolklasser stöp baklänges mot gymnastiksalens trägolv. Ärligt talat har jag inget minne av hur vaccinationen egentligen förlöpte. Hur många sprutor fick man? Var det fyra eller fem med vissa mellanrum? De två första inom en månad, den tredje efter ett år och den fjärde ytterligare några år senare. Minns inte, det var så länge sen. Ja, det var faktiskt för så länge sen att en bonde med traktor och släpvagn kom och hämtade matresterna från bespisningen några gånger i veckan. De skulle han ha till sina grisar, det var bra föda. Svinen växte sig stora, blev i sinom tid slaktade och sedan uppätna. Grymt, sa grisen men sånt är livet, hårt men orättvist. Nu är polion nästan utrotad, åtminstone i västvärlden. Om 15-20 år, lär den vara det över hela jordklotet. Om svininfluensan vet jag inte så mycket. Vissa förordar vaccinering, andra säger att det inte behövs. Vad som är rätt eller fel står skrivet i stjärnorna. Men just nu står en oxstek på spisen. Den här gången ska den inte bli seg. Den ska få sjuda tills den nästan faller sönder. En timme till bara, kanske två. Slow cooking kallas det visst. Härligt!