Hägernässtaden

Hägernässtaden breder ut sig, den blir större hela tiden. Nyss, eller åtminstone för femtio år sedan, sprang flygsoldaterna omkring på området och ute på Hägernäsviken landade och startade Catalinor och andra sjöflygplan.
De flesta av de gamla byggnaderna är nu rivna, moderna hus har rests i deras ställe. En av hangarerna har sparats, den har blivit parkeringshus. F2:s administrationsbyggnad står kvar men minnesstenen har flyttats (antar jag för den kan väl knappast ha sänkts ner i vattnet?)
Det var länge sedan jag bloggade nu, det känns som om det var på Flintas tid.
Jag skrev om mitt korta besök i Studsvik. Där gick jag ner till bryggan och tittade på en infrusen båt. Det var kallt, det var allt.
I somras var jag i Tystberga, åkte egentligen bara igenom.
Månkarbo var också trevligt, liksom Örsundsbro.
Vid mönstringen till det militära sökte jag i första hand till F2 och i andra hand till F8 (Barkaby).
Det blev inget av dessa ställen. Istället blev det Ing1.
Vinterkräksjukan har nu nått sin topp och är på väg ner. Det har stått i tidningen och måste vara sant.
Jag undrar vad Arne Johansson gör just nu. Han var civilanställd på F2 och fick som alla andra sluta när flottiljen lades ner 1974. Möjligen fortsatte han jobba på området men under en annan arbetsgivare. Jag har för mig att det blev så. Kungliga Byggnadsstyrelsen.
Jag träffade Arne hemma hos Hogge. Denne var f.d. byggnadsarbetare, bland annat hade han varit med och byggt Bananhuset i Roslags-Näsby. Nu är det på väg att rivas. En tidsplan finns, den kommer att följas in i minsta detalj. Jag minns inte Bananhusets tillkomst men jag kommer ihåg när Roslags-Näsby Centrum byggdes. Då var vi där och tittade.
I gamla kommunalhusets foajé fanns under många år en modell som visade hur Täby Centrumområdet skulle komma att se ut. I stora drag stämde alltihop.
Det var som att titta in i framtiden.
Vi tog en promenad på gamla F2 i veckan. Härligt väder. Det kändes som att våren var på gång. Isen låg dock till synes tjock på viken. Man skulle nog kunna gå ut till Tornön.
I mitten av juni 1952 blev en av F2:s Catalinor nerskjuten över Östersjön när den var ute på spaning efter den försvunna DC 3:an. Attacken från de sovjetiska MIG-planen kom helt överraskande. Efter nödlandning på vattnet blev besättningen upplockad av ett västtyskt handelsfartyg.
DC 3:an blev nerskjuten några dagar innan Catalinan. Vraket hittades 2003 och bärgades året därpå. Det finns nu på flygmuséet i Linköping.
Det var dramatiska dagar under det kalla kriget.
Vem var vän, vem var fiende?
Vem fienden var stod förstås helt klart. Men nu är vi också vänner.
Vi kanske inte är jättekompisar men det behöver vi inte vara.
Jag är intresserad av vad som finns på Tornön. Tidigare var ön militärt område. Någonting måste ha funnits där då. Jag vet inte vad det skulle ha varit.
Minns någon författaren Josef Kjellgren? Jag har precis läst hans roman Smaragden. Nu har jag börjat med del 2 som heter Guldkedjan. Ytterligare två delar finns i denna serie som handlar om lastfartyget S/S Smaragdens undergång i hårt väder på Östersjön.
Annars läser jag Len Deightons Jaktpiloterna och Paul Richeys Stridspilot.
Förra sommaren var vi ute på promenad vid Gullsjön med jobbet. En rysk kvinna var med som assistent till en av våra brukare. Hon frågade varför de bunkrar som låg utspridda i skogen byggts. Vi svarade att de byggdes som skydd mot ryssen. Men nu behövs de förstås inte, tillade vi och skrattade. Nu är vi ju vänner.
Det höll hon också med om.
Jag har för mig att fartyget som räddade Catalinans besättning hette Münsterland.
När de svenska flygarna landade på Bromma, var Sven Jerring där med sin mikrofon. De kan också ha landat på Barkaby.
De kanske landade på Barkaby men sa att det var på Bromma. För säkerhets skull.
Allting var osäkert under det kalla krigets dagar.
Nu är allting mycket säkrare.
De sista två delarna i Kjellgrens romanserie heter Kamratskap mellan män och Nu seglar jag. Den sista utgavs posthumt.
Kjellgren dog 1948 i sviterna av TBC. Ivar Lo-Johansson var med vid hans dödsbädd, han har skrivit om händelsen i Proletärförfattaren. Någon berättade en rolig historia och JK började skratta, minuterna efter avled han.
Vi börjar gå mot vår. Fast i fredags snöade det ordentligt i alla fall.
Nu känns det som om det här inlägget är färdigskrivet. Jag har fått med allt väsentligt. Det går helt enkelt inte att göra mer. Förutom då att Münsterländer är en jakthund av spanieltyp, den är speciellt duktig på fågel.
Och att Josef Kjellgren i början av 1930-talet publicerade en roman under pseudonymen Dagny Lundh fast han alltid förnekade det.
Tänk om det inte var han?