Mitt livs historia

Jag har inte skrivit på ett tag, resan över Ålands hav tog för mycket kraft. Nu är det torsdag veckan efter och den värsta sommarhettan verkar ha punkterats. Jag kom plötsligt att tänka på Moe Tucker som spelade trummor i Velvet Underground. Egentligen heter hon Maureen och är snart 66 år gammal men det är ju ingen ålder för en rocktrummis.
Jag läste någonstans att hon helt lagt av med musiken och istället körde bogserbåt i New Orleans hamn men det var tydligen fel. Ingenstans i hennes officiella biografi finns någonting sådant nämnt.
Det som sägs är att hon tog paus mellan 1984 och 1989 då hon arbetade på Wal-Mart, den stora amerikanska varuhuskedjan. Sedan satte hon sig vid trummorna igen.
Velvet Undergrounds bästa skivor, är enligt mitt tycke, trean och fyran. Ettan och tvåan är lite för "avancerade" för min smak.
Ettan har i och för sig Andy Warhols bananomslag som stort plus. På original-LP:n gick det att skala bananen och se efter vad som fanns under. Tänk vad de kunde på 1960-talet. Idag finns det inga skivor med bananomslag.
Jag har ett askfat med texten NIAGARA FALLS Canada och så en bild på det berömda vattenfallet. På baksidan står JAPAN. Det är köpt på en loppmarknad i Slite förra sommaren. Priset var 5 kronor vilket kändes överkomligt.
Vi hade besökt Furilen och var på väg mot Fårösund. Där åt vi Gotlandspannkaka på en uteservering. På vägen tillbaka svängde vi förbi Lummelundagrottorna. De är mer än 4 km. långa men som besökare kommer man som mest in ca. 100 meter, om man inte vill göra specialturen förstås, då kan man lägga på 400 meter till.
"Pale blue eyes" är en av VU:s mest kända låtar. Den finns med på trean. Jag har också hört Moe Tuckers version på Youtube. Hon har ju en naturligt svag röst och på den här inspelningen gör hon den ännu svagare, det är fint.

...down for you is up, linger on your pale blue eyes…

I en intervju säger Moe Tucker att medlemmarna i VU fortfarande är kompisar med varandra, utom med Sterling Morrison och Nico förstås för de är döda. Stilen på trean är lugn och soft. Det lär ha blivit så när John Cale lämnade gruppen, han var hårdare och mer experimentell. I samma veva blev gruppens förstärkare stulna vilket också kan ha inverkat på soundet, det fanns ingenting att kräma på med.
Den danske författaren Poul Borum skrev mot slutet av sitt liv en dikt med titeln "Jeg begynner at se lyset" (hemmagjord danska). Den är förstås lånad, titeln alltså, av VU som har låten "I´m beginning to see the light" med på trean. På LP:n inleder den sida 2. Som låt nummer 7 kommer "The story of my life".

That´s the story of my life
that´s the difference between wrong and right,
but Billy said, both those words are dead
that´s the story of my life.

Det låter som ganska enkel livshistoria, säkert finns där ett antal dubbla bottnar, kanske till och med en hund begraven.
Jag vill tillbaka till Blötbergets pizzeria men den är nerlagd. Stolarna var uppsatta på borden förra sommaren. Genom Blötberget gick tidigare järnvägen från Grängesberg till Ludvika men den är också nerlagd. Ingen behövde den. Jag upprepar de döda orden, fel och rätt, rätt och fel. Varför är de döda? Det är för att de inte lever längre.