2 januari 2010

Ny promenad idag, en lite annan rutt men målet var detsamma - Vallentuna C. Blåsigt, ingen gnistrande snö. I soprummet hade vissa idioter återigen ställt in kartonger och emballage fast sopgubbarna inte tar med sig sådant. Hur svårt är det att förstå? Vi gick via Norrgården och Fornminnesvägen ner till Centrum. In på ICA. Gravlyktorna var lika slut där som de var i järnaffären. Konditoriet var öppet. Macka och kaffe. Hem längs Allévägen, genom Sörgården och Rosengården fast de nog inte vill att man går där. Folk är lite "fina" i det området. Privat väg. Än sen? Jag hade med mig den lilla Pentaxen, det är en trevlig kamera, lätt och smidig. Vissa bilder gör jag om till svartvitt i Paint.NET, ett mycket väl fungerande gratisprogram som finns för nedladdning. Varför vill man ha svartvita bilder när verkligheten är i färg? Därför att de känns ärligare på något sätt, inte så insmickrande. Ett exempel på det är bilden ovan. I färg är den oärlig och lismande. Lyssnade sedan på Tom Rapps "A journal of the plague year" som finns på emusic.com. Rapp var en gång huvudperson i gruppen "Pearls before swine" som var aktiva en bit in på 1970-talet. Deras mest kända skivor är "One nation underground" samt "Balaklava". Tom Rapp övergav musiken och utbildade sig till jurist. Så småningom började han göra skivor igen. Mycket är dåligt just nu. Robert Aschberg när han fjantar sig med Anna Anka till exempel. TV 3:s julprogram med nämnda Anka måste vara deras mest misslyckade satsning någonsin. Men tydligen ska hon vara med igen i nya sammanhang. "Pax Vobiscum" är allt jag har att säga. Jag vill gärna rekommendera www.emusic.com Man får göra ett antal nedladdningar per månad, hur många beror på hur mycket man vill betala. Utbudet är stort. Är Anna Anka verkligen en frisk fläkt? Jag tycker att hela människan är unken, hon stinker. Det är kanske lite lättvinnligt sagt, som att skjutande på en "sitting duck". Egentligen borde jag inte blogga så mycket, jag borde göra annat, sammanställa en novellsamling till exempel. Det tar tid och ännu längre tid tar det när man aldrig börjar. Jag har läst Kjell Eriksson tionde roman i Ann Lindell serien. Den heter "Öppen grav" och det är i den som serien rundas av på ett självklart sätt. Vissa frågor får svar. Den mest ställda torde vara om Ann Lindell och hennes stora kärlek Edvard Risberg äntligen får varandra. Det får de inte. Alltför lång tid har gått, kärlekens ballong har sjunkit ihop och dött. Slutligen - varför i h-te kan folk inte förstå att soprummet inte är ett grovsoprum? Det är obegripligt. Men sånt är livet, mestadels svårt att förstå sig på. Pax Vobiscum!

Legenden lever vidare

Promenad ner till Konsum på nyårsdagen. Sol, några kallgrader. Många är ute och vandrar - med hund, utan hund, med käpp, med rollator. Ännu går vi på våra egna ben. Vallentunasjön är frusen. Snölager på isen. Kanske Krogrennet blir av i år? Men det är en månad dit, allt kan hända. Fantastiskt blå himmel som gör sig fin på bild. Hem igen till backhoppningen, en tradition. Norge och Österrike har de starkaste lagen, vem som helst kan vinna av lagmedlemmarna. Även finnarna är starka. Garmisch Partenkirchen ligger i Tyskland. Ursprungligen två byar som nu växt samman till en. Hitler höll vinter OS här 1936. Hoppbacken ligger i Partenkirchen. Den ser annorlunda ut än förra gånge, verkar vara nybyggd/ombyggd. Janne Ahonen har hoppat bra i flera år. Anders Jacobsen gör ett fantomhopp på 136 meter. Kommentatorn säger att "vindarna går åt alla håll, dock inte bakåt som tur är". Hastigheten nerför överbacken är nästan 100 km/tim. Finnarna har också Hautamäki och Olli, norrmännen har Bjoern Einar Romören, en ojämn hoppare. Nu slår Simon Amman till med 143 meter, backrekord. Till slut blir det dubbelt Österrike i topp, Schlierenzauer som etta och Loitzl på andra plats. Amman från Schweiz blir trea. Inga svenskar var med, de lyckades inte kvalificera sig. Därefter Ivanhoe, även det en tradition. Filmen är från 1982 med en vek och spenslig Anthony Andrews i rollen som Ivanhoe. Det är konstigt hur han kan vinna över de tre tuffa riddarna i det inledande tornerspelet. Även Rowena, hans älskade, är blek i jämförelse med den färgstarka Rebecca, dotter till Isaac of York. Ivanhoe av årgång 1952 med Robert Taylor och Elisabeth Taylor är en betydligt bättre film tycker jag. Men tradition är tradition och det gick ju bra den här gången också. Ivanhoe och Rebecca fick inte varandra, däremot kommer de aldrig att glömma sin kärlek. Inte jag heller. Vad? Det har jag glömt. I filmen får man också träffa Robin Hood och Richard Lejonhjärta. Häromdagen visades Sean Connerys version av Robin Hood. Där var Lejonhjärta en skitstövel, ett asshole, här är han "the good guy". Jag såg inte den filmen till slut men jag har för mig att både Robin och hans käresta Marion dör. Legenden lever dock vidare. För alltid.

Skugga

Det gångna året har varit hårt, jag är bara som en skugga. Som dessutom håller på att blekna. Vet inte vad som har hänt. Idag var årets sista arbetsdag. Vi åt vit chokladtårta för att fira. God! Hemma gick jag in på emusic.com och laddade ner några talskivor med Dylan Thomas. Bland annat läser han på sitt karaktäristiska sätt "Fern hill" och "Do not go gently into that good night". Hans liv blev inte långt, dog 1953 i New York inte fyrtio år fyllda. Där befann han sig på sin tredje föreläsningsturné i ordningen. Naturligtvis var det spriten som förstörde hans kropp och möjligen också hans själ. Jag tycker att hans prosa är lättläst och rolig, dikterna är svårare. Till middag åt vi bakad potatis, man blev ordentligt mätt. Pinsamt intermezzo - vid Globens T-banestation blev jag i måndags kväll tillfrågad av en fransman om jag visste var "ovett" låg. Jag svarade att jag aldrig hört talas om stället. Han upprepade ordet "ovett, ovett" och jag tänkte givetvis på Steve Ovett, den fantastiske engelske medeldistanslöparen som 1983 sprang 1500 meter på 3.30, 77. "Ovett" hade dock ingenting med honom att göra. Det som fransmannen menade var "Hovet", alltså Johanneshovs Isstadion där Europe strax skulle spela. Där stod jag och såg dum ut. På Hovet har man ju varit några gånger, senast på John Fogertys konsert för några år sedan. Annars minns jag en oförglömlig match i VM i ishockey 1969 mellan Tjeckoslovakien och Sovjet. Jag var där med en lumparkompis, Göran Roth från Hölö. Matchen var utsåld men vi lyckades ändå få tag på biljetter. Sittande högt uppe under taket såg vi tjeckerna vinna med 4-3. Det här var efter den ryska invasionen i Tjeckoslovakien och publikens sympatier låg på tjeckernas sida. Jag vet inte vad Göran Roth gör nu. Senare på sommaren fick han en balk på foten under ett brobygge och blev sjukskriven nästan ända fram till muck. Det är kallt ute. Vi har eldat i braskaminen. Det behövs inte många vedträn förrän värmen sprider sig. I huset vid Tibble gård hade vi kakelugn. På Ensta Krog stod en täljstenskamin för värmen. De sista åren vågade jag inte elda i den. I lumpen eldade man i tältkaminen. Ibland glödde röret men det var lika kallt ändå. Inte riktigt lika kallt som om man inte hade eldat förstås. Det var en speciell känsla att treva sig in i tältet efter det att man stått vakt i den kalla vinternatten. Ibland gick man direkt från utevakt till eldvakt. Då gällde det att inte somna på tältlådan för kaminen måste hållas brinnande. Det kunde vara skönt att sitta där i halvmörkret och lyssna till kompisarnas djupa andetag. Att läsa gick inte, det var lite för dåligt ljus. När man sen blev avlöst var det bara att lägga sig på granriset och använda vapenrocken som täcke, sömnen kom på tio sekunder. Det är roligt att tänka tillbaka på dylika episoder, när man var mitt uppe i dem var det kanske inte lika roligt. Januari till mars 1969 var överjävligt kalla månader. Då hade inte klimatförändringarna trätt i kraft. Vi frös varje dag på lastbilsflaken ut till och hem från Järvafältet. Men det var bara att finna sig i det, "gilla läget" säger man nu. Just idag för fyrtioett år sedan åkte vi ut till Drottningholms slott för att gå högvakt över nyårshelgen. Insvepta i tjocka pälsar vakade vi över kungafamiljens säkerhet. På nyårsdagen gick Gustav VI Adolf en promenad utanför slottet. Han hälsade på oss men vi fick inte hälsa tillbaka, vi måste stå i givakt och titta rakt fram. Kvällen innan kom nuvarande kungen i sin sportbil och fräste in på slottsgården. Han hälsade inte, han kanske var för blyg. Vi stod vakt i två timmar och fick vila i fyra. Så höll det på till nyårsdagens kväll, då åkte vi hem till regementet. Det kändes verkligen som att komma hem. I morgon ska vi äta fläskytterfilé och efter tolvslaget försöka få ner lite hummer. Naturligtvis ska vi titta på raketerna. De brukar lysa upp himlen vid denna tidpunkt. Många dricker champagne ute i kylan och önskar varandra "Gott Nytt År". Vi går nog in direkt och tar itu med hummern. Utan skumpa. Det är ju faktiskt inte särskilt gott.

Till havs

Min novell "Till havs" är nu avslutad. Sista stycket lyder:

Inne på verkstan stod plåtskåpen uppradade. Som på ett givet kommando började de gå ut mot lagret, fortsatte genom dörren och vidare ner mot vattnet. De gick som lämlar och när de kom fram till kanten tvekade de inte en sekund utan gick tills de tippade över och försvann ner mot den mörka, dyiga bottnen.

Kan också nämna att del II av "Den ensamma människans blogg" nu finns utgiven i bokform på Vulkan.