Genom Tyskland

Jag orkade inte göra anteckningar idag. Istället ömsom sov jag och lyssnade på musik. Vi lämnade bergen bakom oss och kom ut på slättlandet.
Jag trodde att det fortfarande var fri fart på autobahn men tydligen inte. Åt motsatt håll var trafiken tät.
Tre stopp på vägen mellan Bad Gastein och Göttingen, jag la inte namnen på minnet.
Carbonaran var inget vidare på matstället, vi skulle ha tagit något annat. Kanske var rostbratwürsten och potatismoset bättre.
Salladen ingick inte, den kostade 2,50 euro.
Även brödet och drickan kostade extra.
Utanför matstället var en modell av en amerikansk Saturnusraket uppsatt. Anledning okänd. Modellen var dock inte i naturlig storlek.
Varje toalettbesök kostar 0,5 euro men de får man tillbaka i form av en biljett som kan användas vid inköp av fika, godis, med mera.
Jag måste ha sovit mig igenom Nürnberg.
Igenom? Man åker förstås på utsidan.
Speer klarade sig från dödsstraff 1946. För att fördriva de tjugo åren i Spandau, gick han en bestämd sträcka varje dag som han sedan "la ut på världskartan", det låter lite konstigt men hans mål var att gå jorden runt.
Han skrev också böcker under sin tid i fängelset. En heter "Dagbok från Spandau".
Speer var en av de som kom Hitler absolut närmast och som också fick möjlighet att berätta om deras relation.
Igår läste jag att AH inte var vegetarian, det är en myt. Han tyckte om vanlig tysk husmanskost men åt försiktigt på grund av sin känsliga mage.
Vi ser plötsligt ett IKEA-varuhus.
Då känns det som att "Du gamla du fria" är på väg men vi håller den tillbaka.
Snart är alla rena kläder slut. Vi har bara en uppsättning kvar.
Det fina vädret övergår i sämre, det börjar regna från en mörk himmel.
I Erik Asklunds böcker om 1930-talets arbetardiktare, kallas Josef Kjellgren för Bertil Mörk. De var barndomskamrater. Tillsammans skaffade de en skrivmaskin som båda använde. Mest kanske Asklund dock, han var duktigast på att skriva.
Jan Fridegård kallades för Johan Dragon, Ivar Lo-Johansson för Sorunda och Gunnar Ekelöf för Bengt Dandy.
Ekelöf var förstås ingen arbetardiktare men han sökte sig gärna till den kretsen.
De tyska kyrkorna är oftast grå. De innehåller stor religiositet.
Några människor arbetade ute på ett gärde.
Det regnade en stund, sen blev det uppehåll igen.
Dagens etapp var cirka 70 mil lång. Den har ändå gått förvånansvärt fort.
Frans Josef Strauss näpsade en gång av journalisten Olle Stenholm i en intervju. Han påstod att Stenholm talade dålig tyska.
Utanför fönstret på hotellrummet i Göttingen håller fåglarna stor konsert. Snart är det dags att lägga sig.
Kvällarna i Sverige är ljusare än här. Till middag fick vi fläskfilé, champinjonsås och rösti, till efterrätt fruktkräm med glass och vispgrädde.
Vi ska upp klockan fem, frukost halv sex och avresa 06.15.
Frans Josef Strauss har fått en flygplats uppkallad efter sig.
Snart är hela resan slut men intrycken vi fått kommer att ligga länge kvar bakom hjärnbarken.

Sista dagen

Till Eurospar igen. Nu har vi kommit på vad kolsyrat vatten heter på tyska; prickelnd wasser. En kvinna inne i affären upplyste om detta.
Bilden är tagen nere vid vattenfallet men den skulle kunna vara tagen var som helst. Den känns helt anonym, den har inga särskilda österrikiska egenskaper.
Ivar Lo-Johansson arbetade en tid i sin ungdom på en expressbyrå i Stockholm. På sin kärra drog han runt varor över hela staden. Expressbyråns ägare var en despot. Anställda som på något sätt förargat honom, kunde få som specialuppdrag att hämta skittunnor från olika fastigheter och lämpa ut innehållet i Riddarfjärden. Detta måste göras nattetid, i smyg.
Ett riktigt skitjobb.
Men det måste göras.
Idag har ingenting särskilt hänt. Det har varit en overksam dag.
På de närmsta bergstopparna har snön smält märkbart, det syns tydligt. Vi tog kaffe med apfelstrudel på ett café en trappa upp från huvudgatan, det låg mitt emot Bahnhof.
Tågen kommer och går.
Godstågen är oerhört långa. På natten hörs de tydligt. De ska till avlägsna platser med sina laster.
I barndomen kunde man se tåg med 26 vagnar efter sig. De var på väg norrut, mot Hallstavik. På varje vagn fanns stockar som skulle bli pappersmassa.
Och på det färdiga papperet trycktes tidningar och böcker.
Jag har inget mer att skriva nu, det är tomt.
Det är sista dagen. Vi gick ner till vattenfallet igen. Många kom dit för att ta kort. Runtomkring pågick reparationer. Det värsta är att ta sig upp när man en gång gått ner.
Första gången jag såg TV var 1958, det var hemma hos min morbror och moster som då bodde vid Steninge slott.
Ägaren till slottet hette Thomas. Vanligtvis bodde han i Amerika men om somrarna kom han hem. Då blev det fest.
Deras hus låg nere vid vattnet. Jag minns ingenting av programmet. Så småningom fick vi egen TV men det var flera år senare.
Morgondagen blir lång.
Det finns inget mer att säga för ögonblicket. Glenn Hysén tror att England kommer att vinna fotbolls-VM, jag förstår inte varför. Har de plötsligt blivit så bra?
Det mesta är packat i väskorna. På Eurospar köpte jag ett billigt Notizblock, det ska jag ha med på bussen. Vi ska till Nürnberg först, därefter till Göttingen.
Tyska arméns längste soldat under andra världskriget var över 2.10 lång. Vid tillfångatagandet blev han visiterad av en engelsk soldat som var ca. 40 cm kortare, det ser lite roligt ut på bilden i Daily Mail. Engelsmannen hette Bob Roberts, han är 87 år idag. Man vet inte vad tysken hette men han lär ha pratat bra engelska efter att ha bott många år i Amerika före kriget. Där arbetade han som jätte på en cirkus.
Jag tror inte alls på England i VM.
Varför är det så svårt att få reda på fakta om den tyske jätten, han måste ju ha ett namn.
Han är för lång för att få plats i ett dammig arkiv. Benen kommer att sticka ut.
Det är oerhört skönt att bara sitta på hotellrummet, vi har inget dåligt samvete för att vi gör det.
Snart ska vi äta middag.
Är det nödvändigt att redovisa varenda detalj? Nej, inte alls.
Vi ska äta rumpstek och till dessert blåbärstårta.
Den korte engelsmannen och den långe tysken hade mycket trevligt under visitationen. De insåg båda det komiska i situationen. En stund tidigare hade de försökt skjuta ihjäl varandra men det var då. "Having a good laugh", som Bob Roberts säger.
Omedelbart efter kriget gifte han sig med sin Vera. De lever fortfarande tillsammans.

Torsdag 10 juni

Av de fyra böcker som jag hade med på resan, har jag nu läst ut tre. Den som är kvar är Edwin Muirs "Scottish Journey".
Vi har inte gjort så mycket idag, handlat på Eurospar, gått runt lite.
Jag är mest intresserad av kyrkor och järnvägsstationer. De ger ungefär samma ro, samma vilsamhet.
På Eurospar köpte jag en ölkorv och frågade skämtsamt om det passade bra att dricka öl till den. Det gjorde det, svarade kvinnan i charkdisken. Det passade som nyckeln i låset.
Fast det finns ju nycklar som inte passar.
Många av reskamraterna går långa promenader varje dag. Vi blir trötta av att gå från restaurangen upp på rummet, sen måste vi vila.
Men idag följde vi floden hela vägen ner genom dalgången. Vi kom fram till ett område där husen såg ut som kolonistugor. Omkring varje sådan låg en härlig trädgård.
I många av trädgårdarna fanns trädgårdstomtar.
Inne på Eurospar såg jag en bok av Karin Alvtegen i tysk översättning. Jag har läst några av hennes böcker, de är väldigt bra.
Det var spännande att färdas på tåg genom Tauermassivet. Tåget bestod av en enda vagn för resenärer samt ett stort antal vagnar för fordon. De svenska bussarna är fem centimeter för breda för att få plats på vagnarna, istället måste tyska eller österrikiska användas.
En av de böcker som jag läst är Viveca Stens "I de lugnaste vatten". Inte slutade den som man trodde. Det gör de aldrig.
Alla vykort är nu skickade. Jag gick för säkerhets skull in på posten och lämnade dem direkt över disk, jag litade inte riktigt på brevlådan som stod utanför.
När vi kom fram till Venedig igår, började en av göteborgarna sjunga "O sole mio". De är vassa göteborgarna, kvicka. Blixtrar den ene så åskar den andre.
Man såg givetvis ingenting på resan genom tågtunneln, allt var mörkt. Tusen meter berg låg ovanför våra huvuden.
Hela tiden hörs bruset från vattenfallet. Det är ett lika starkt ljud som när man lägger en Treo i ett glas vatten.
Vi har bara gått några få promenader. Vi har vandrat på måfå, trevat oss fram, inte följt några leder. Men vi har fått ont i dem. Kanske inte direkt i lederna, mer i muskulaturen.
En av våra reskamrater har diskbråck. Tacka sjutton för att tillvaron är besvärlig då.
Jag försöker läsa Trenterboken en gång varje år. Den har blivit som en kär gammal vän. Björn Hellberg läser varje påsk Stieg Trenters "Roparen", den utspelas vid påsktid.
Ner i dalen var inga problem att gå. Men när vi kom fram kändes det som att kliva in i en främmande värld.
En kvinna gick förbi med sin hund, den tittade på oss outgrundligt.
Efter promenaden ville jag ha syrgas.
Och en ambulans.
Jag kommer snart att börja läsa Jules Vernes "Resan till jordens medelpunkt". Den startar på Island och avslutas på Stromboli där resenärerna blir uppslungade ur en vulkan. Hela sträckan har de färdats under jorden, under haven.
Men det var ändå trevligt nere i dalen. Husen såg trivsamma ut.
Jag sa i tobaksaffären att vi svenskar har svårt att hålla reda på alla euromynt, åtminstone har jag det. Mannen i kassan sa "ni har kronor, va?", vilket jag bekräftade.
"Has the clarity and impact of a brilliant photograph", skriver T.C. Smith om Muirs skotska resa. Jag måste snart ta itu med den.
Hittills har jag tagit över femhundra bilder. Det är med samma kamera som jag hade med till Malta 2007.
Utflykten till Hohewerfen är inställd i morgon, för få deltagare. Då får jag alltså inte gå där Clint Eastwood gått.
Vi satt på balkongen och åt lunch; youghurt, smörgåsar och frukt. Därefter öl och ölkorv. Och efter ytterligare en stund kall kaffe latte med en slags fruktkaka. Det går ingen nöd på oss.

Till Venedig

Bahnhof 05.55. Solklar dag, frisk.
Jag är trött, har sovit oroligt. Det känns som om jag ska in och operera polyperna på Mörby Lasarett men det var 1956. På hösten.
Morbror Gunnar skjutsade i sin svarta PV med körriktningsvisare. Den sålde han många år senare till en studerande för några hundralappar.
På den tiden sövdes man med eter. Många kräktes ohejdbart.
Vid Böckstein körs bussen upp på ett tåg. Det går smidigt.
Jag har inte sovit så dåligt. Vaknade ca. 03.15. Varmt i rummet, mörkt ute. Vattenfallet lät som Niagara.
Serpentinvägar nerför berget. Vi kör genom en lång dalgång. På en mindre väg bredvid den stora går kor och betar i dikesrenen. De är helt lösa. Några säger ”titta, kor”.
En far och son reser tillsammans, de samtalar lågmält. De är klädda i likadana skjortor. ”Köpta på samma rea” säger sonen.
Barn cyklar till skolan. Snart passeras italienska gränsen.
Marilyn Monroe, född Mortenson, var med i filmen ”Niagara”. Hon var en olycklig människa som troligen blev utnyttjad å det grövsta av bröderna John och Robert Kennedy. De gossarna hade svängdörrar in till sina sovrum. Visste Jackie något? Och Ethel?
På John F:s födelsedagsfirande i Madison Square Garden, den 19 maj 1962, sjöng MM ”Happy Birthday to you” direkt för presidenten. Hon älskade honom men han ville inte fortsätta deras relation.
En luftslang går sönder i bussens motor. Chauffören sätter fast den vid första stoppet.
Inne i bensinmacken säljs bl.a. guldmedaljer med texter som ”Lover Boy” och ”Sexy Bomb”. Band för att hänga dem runt halsen medföljer.
Uttorkade flodbäddar. Endast svaga rännilar syns till.
Att åka gondol i Venedig kostar 18 euro per person. Egentligen kostar det mer men resebyrån har ett specialavtal med gondolfirman.
Gondoljärskåren består av ett hundratal män samt 1 kvinna.
1943 satt Mussolini fängslad i Dolomiterna. 12 september fritogs han av tyskarna men den 28 april 1945 mötte han ändå sitt öde vid Comosjön.
Vinodlingar på båda sidor av autostradan. Landskapet är relativ slätt, ungefär som Uppsalaslätten.
Reseledaren berättar, jag hör spridda ord.
Jag är jättetrött, jag slumrar till hela tiden. Nyss fick vi en karta över Venedig, det märkte jag inte ens.
Det luktar desinfektionsmedel i bussen, någon har tvättat händerna med en våtservett.
Reseledaren pratar, jag hör ingenting.
Jag är nervös inför gondolresan. Jag är nervös för allting.
Det är någonting som inte stämmer med kartan, det beror på att vi tittar på dess baksida.
Marilyn Monroes sista fullbordade film blev ”The Misfits” där även Clark Gable är med. CG dog strax efter filminspelningen och MM året därpå.
Mångas fasa är att inte bli igenkänd. När Nacka Skoglund vid ett tillfälle berättade för personalen på en italiensk restaurang i Stockholm, att han varit professionell fotbollsspelare i Inter på 1950-talet, trodde de honom inte. De visste inte vem han var. För dem var han totalt okänd, en främling.
Då förstod han att allt var slut.
Hetta i Venedig. Ett gytter av människor på Markusplatsen.
Gondolerna framförs av traditionellt klädda gondoljärer. De är otroligt skickliga på att manövrera sina flatbottnade farkoster genom kanalerna. Den kvinnliga gondoljären synts inte till, hon är ledig idag.
Jag skriver fortfarande maniskt, det är bra.
+ 35 grader idag, hettan är oerhörd.
Det finns en mördare mitt ibland oss. Inte ibland oss förstås utan bland de andra.
Venedig ser inte ut som jag trodde att det skulle se ut, det ser ut på ett annat sätt.
Mina nya kulspetspennor fungerar utmärkt. På förpackningen står ”Kugelschreiber” och längre ner ”Spar Office”. Billiga var de också.
Jag tröttnar snabbt på alla vackra byggnader, jag orkar inte ens höra talas om deras historia.
Jag menar, visst är de vackra.
Reseledarna säger att vi inte får missa båten tillbaka till bussparkeringen. Det kan bli en dyr historia.
En dam gör det i alla fall, hon har irrat bort sig i gränderna bortom Markusplatsen. Det är lätt gjort. Så småningom kommer hon tillrätta, alla andas ut. Men dyrt blir det, en dyr historia.
På väg tillbaka.
Jag förundras över de uttorkade flodbäddarna. Varför rinner inte vattnet till?
Bergen dyker plötsligt fram, de reser sig upp ur marken.
En äldre man i gruppen ska i morgon göra ett besök i Berchtesgaden. Han är historieintresserad och har bokat själv på internet. Guideturen i Hitlers sommarhus ”Örnnästet” tar fyra timmar. Jag trodde inte att det fanns kvar, att det var jämnat med marken.
Chauffören har arbetat med bussen i fyra timmar medan vi varit inne i Venedig. Den första reparationen måste kompletteras men nu verkar allting fungera. Slangklämmorna är hårt åtdragna.
Frågan kvarstår:
Var det Kennedybröderna som lät mörda Marilyn Monroe 1962? Kanske genom FBI eller CIA? Hon visste troligen för mycket, hon måste tystas. Bröderna ville inte bli komprometterade.
De ville inte heller ha blod på sina händer.
”Ask not what you can do for Marilyn Monroe, ask what she can do for you”.
Nere i dalgångarna syns de små byarna, de är i Lilliputformat; boningshus, kyrka, skola, affär. Det ser gemytligt ut. En värld att drömma om.
I en av byarna har man skapat en verksamhet för folk som vill gå ner i vikt. De får äta djurfoder och köra ett stenhårt träningsprogram. Kostnad 15 – 20000 kronor för tjugo dagar.
Sista tåget genom Tauermassivet går 21,55. Vi hinner i tid trots stopp på autobahn. Mallnitz – Böckstein på åtta minuter, därefter hem. Vi är trötta.

En tragedi i Cumbria

En tragedi har inträffat i Cumbria, England. Derrick Bird blev dumpad av sin thailändska flickvän per sms. I vredesmod sköt han då ihjäl 12 människor och skadade 25. Därefter begick han självmord.
”He flipped out” som det står i Daily Mail.
En av de mördade var hans egen tvillingbror.
Derrick misstänkte att brodern lurat honom på pengar.
Många beskriver DB som en helt normal kille, möjligen var hans förhållande till kvinnor lite "knepigt". Kvällen innan massakern såg han en våldsfilm hemma hos en granne, ”On deadly ground” med Steven Seagal i huvudrollen.
De andra åker just nu bergbana. Själv tyckte jag inte att den verkade säker. Personalen gick nedanför och samlade ihop bultar som ramlat ur vajerhållarna. De fick flera stora pappkassar fulla.
Det fläktar på balkongen.
Jag vet inte om jag blev lurad på konditoriet. Kanske.
”Alles klar?” sa kvinnan i kassan.
"Nein, alles grumlich". Men varför skulle hon lura mig? Österrikarna är ju kända för sin ärlighet. Här får man tillbaka plånboken redan innan man hunnit tappa den.
Derrick Bird var familjens svarta får. När han arbetade på kärnkraftverket Sellafield 1990, stal han utrustning för 15000 pund. För det fick han fängelse.
Ingen dimma över alptopparna idag.
På Eurospar köpte jag ett trepack kulspetspennor för 1,29 euro. Jag behövde några nya.
Michail Gorbatjovs dotter heter Irina. För den som vill veta.
Jag sitter på balkongen, den börjar kännas svajig.
En ny bok om Richard Burton och Elisabeth Taylor har kommit ut. Den bygger på brev som de skrev till varandra.
Allt avslöjas.
Kyrkklockan slår.
Jag visste inte att poeten Dylan Thomas 1953 försökte låna 200 pund av den då unge skådespelaren Richard Burton. Anledningen var att DT ville slippa åka på föreläsningsturné till Amerika. När RB vägrade var DT tvungen att resa ändå. Han dog i New York under denna turné.
För detta hade RB samvetskval.
Jag har nu flyttat mig från balkongen upp till järnvägsstationen.
Strax efter det att tåget till Salzburg passerat, körde en grävmaskin ner på rälsen genom att fälla ut extra hjul fram och bak. Det gick hur smidigt som helst.
Kaffe har jag redan druckit, jag kan inte dricka en gång till så snart.
Jag skulle ha haft med mig fler böcker på resan, kanske Lars Noréns dagbok. Jag gillar det han skriver, speciellt det där om sushikocken i Brunflo.
Jag skulle gärna vilja veta vad James Dean avslöjade för Elisabeth Taylor den där natten under inspelningen av filmen "Jätten". När EB fick frågan i en TV-intervju, svarade hon programledaren "det skulle du bra gärna vilja veta, va?"
Ett sidospår:
Flygdag vid Täby Galopp 1961. Fäderna lyfter upp sönerna på axlarna för att dessa ska kunna se J35:an lite bättre när den glider fram över himlen. ”Var?” frågar sönerna, ”där” svarar fäderna irriterat.
Här på stationen löper fyra spår. Tre är för persontrafiken och det fjärde är ett sidospår på riktigt.
Just den här linjen började byggas 14 december 1902 och var färdig 31 augusti 1905.
Det var under Kaiser Frans Joseph I:s styre.
Köpte en hård Kit Kat Chunky i varuautomaten, den gick knappt att äta. Där förlorade man 1 euro igen.
När bergbaneresenärerna kommit ner på jorden gick vi till restaurangen vid Elisabethpromenaden. Igår var den stängd, idag öppen.
1 gulaschsoppa och tre Frankfurterkorvar med senap och riven pepparrot. Bröd och öl till det. Ägarinnan sa att i Österrike använde man inte kniv och gaffel när man åt sådan korv men vi ville göra det ändå, vi är ju svenskar.
Framme vid loppmarknaden satt en äldre man på en bänk. Han började prata väldeliga med mig. Jag förstod nästan ingenting och sa också att jag var dålig på tyska. Han fortsatte i samma stil ändå. Det lilla jag förstod var att han bott 28 år i Bad Gastein, innan bodde han på många olika platser i Österrike, bland annat Innsbruck. Han sa också någonting om ett sjukhus. När jag frågade var han bodde nu pekade han på ett hus längre bort.
Dagen är mycket varm. Man blir törstig.
Ikväll ska vi äta pärlhöns, till dessert chokladkaka med chokladsås.
Derrick Bird var snäll och omtänksam mot sin mamma. Varje dag hälsade han på henne och drack te. Han var frånskild och hade två barn.
Ingen förstår någonting, allt är en gåta.

Vattenfallet

Ovanför vattenfallet utkämpar mästerdetektiven Sherlock Holmes och den djävulske doktor Moriarty en kamp på liv och död.
Holmes faller ner och dör.
Men ändå inte.
Han återuppstår i novellen "Det tomma huset" eftersom Arthur Conan Doyle var tvungen att ge efter för det publika trycket. Läsarna ville inte höra talas om en död detektiv.
Hundra år efteråt i "Dallas", användes samma grepp när den döde Bobby Ewing plötsligt klev ur duschen. Pamela Ewing hade bara drömt att hennes make var död.
Så kan det gå till i skenvärlden, aldrig i den riktiga.
Jack Kerouac använde namnet Moriarty i sin genombrottsroman "On the road" där en av karaktärerna heter Dean Moriarty. I verkligheten hette denne person Neal Cassidy.
Jag orkar inte ta en enda bild till av de höga bergen runt Bad Gastein.
Idag är vädret klart, solen skiner.
Frukostäggen finns i två varianter, niominuters och femminuters.
Jag har inte sett att det funnits äggröra, korvar och bacon men idag gjorde jag det.
De dolde sig i ett värmeskåp. Fast jag vill inget ha.
Brödet är jättegott. Alla möjliga sorter finns.
Vi diskuterade vilken slags fisk "sole" var och kom fram till att det måste vara någon typ av plattfisk, kanske sjötunga eller spätta.
Bordsgrannarna ska inte åka med till Venedig, de har varit där förut. Det är en fantastisk upplevelse säger de.
Youghurten är krämig och len.
Servitören har arbetat alla dagar hittills, i morgon är han ledig.
Skrivandet på bloggen har helt klart blivit överdrivet. Det verkar som om varenda minut måste dokumenteras. I vilket syfte? Och vem ska läsa?
Sherlock Holmes slutade sina dagar som biodlare i Sussex. Doktor Moriarty slutade sina i botten på Reichenbachklyftan. Hans medhjälpare, överste Sebastian Moran, fick ett rep runt halsen och släpptes genom en fallucka.
Sörjd och saknad av ingen.
Neal Cassidys fru, Carolyn Cassidy, har skrivit en bok om sin tid tillsammans med beatnikgänget, den heter "Off the road".
Den andra middagsrätten på menyn är pärlhöna.
Är det en slags skogsfågel?
Loppmarknaden var stängd i går men öppnas idag klockan 14. En av reskamraterna vill köpa en tyrolerhatt, kanske finns det en sådan där.
Om inte blir det ändå en fin promenad. Kanske med nya berg att fotografera?

Kyrkopromenaden

”Som man ropar” var Stieg Trenters andra bok. Den första hette ”Ingen kan hejda döden”. Trenter skrev rappt och journalistiskt, mest kanske för att han var journalist. I de första böckerna finns Harry Friberg inte med, inte Vesper Jonsson heller.
Harry F dyker upp första gången i ”Farlig Fåfänga”, Vesper J i ”Idag röd”.
Jag är mycket svag för de tre Trenterfilmatiseringar som kom i slutet av 1980-talet. Örjan Ramberg spelade Harry Friberg och Vesper Jonssons roll kreerades av Stig Grybe. Musiken är suggestiv och spännande, miljöer och karaktärer är fångade på pricken.
Bland annat förekommer Östra Station, bara en sån sak.
I eftermiddags promenerade vi ner till kyrkan, den var vårt mål.
På vägen dit såg vi kongresshuset som är byggt i grå betong. Arkitekten var specialist på att rita parkeringshus.
Tydligen blev någonting fel.
Kyrkan heter Pfarrkirche Bad Gastein och uppfördes mellan 1866 och 1876. Ombyggd inuti 1954. Den är mycket vacker men jag vågade inte fotografera insidan. En man satt i tredje bänkraden framifrån, försjunken i djup bön. Han var klädd som en präst. När vi gick förbi såg vi dock att han var en vanlig församlingsmedlem, iförd en tröja med vit krage.
Jag köpte två vykort som kostade 0,60 euro styck.
Ute på vägen igen blev vi hela tiden förbigådda av spänstiga människor som arbetade flitigt med sina vandringsstavar.
Vi satte oss på en bänk och vilade med utsikt över hela Gastainedalen. Längre ner låg ytterligare en kyrka.
Förebilden till Harry Friberg var den kände fotografen K W Gullers. Initialerna stod för Karl Werner.
Jag är mycket glad för att jag tog med mig datorn på semestern.
Frälsningsarméns tidning heter ”Stridsropet”. Den har ingenting med det här att göra men frågan kom just upp i ett korsordssammanhang.
Samma sak med Prudhoe Bay.
Den andra kyrkans namn är St. Nikolaus-Kirche. Den är äldre, invigd 1389.
Även där köpte jag två vykort men visste inte var jag skulle stoppa pengarna. En man kom in i kyrkan och slog sig ner för en bönestund. När han var färdig frågade jag var betalningen skulle läggas. Han pekade på en låda som jag trodde var till för ett helt annat ändamål.
Landskapet är vidunderligt här nere.
Trenter var bäst i sina första böcker. Därefter blev stilen alltför manierad.
Det går att dricka vattnet överallt i Bad Gastein. Det rinner hela tiden, bara att gapa.
Men ännu kan man inte dricka vattnet i fjällbäckarna.
I den sista backen tillbaka från kyrkopromenaden höll vi på att bli knäckta. Vi är inte mer än vanliga människor.
Nu är det bara två veckor kvar till midsommar. Jag gillade den äldre kyrkan mer än den yngre. Men jag ville inte fotografera Jesus på korset, det kändes för privat.
Förr om midsomrarna åkte vi ofta till festplatsen i Rånäs. Man fikade, kastade pil, tittade på de som dansade och sen åkte man hem igen, en lång resa för ingenting.
Gunnar B hade en bror boende på vårdhemmet i Rånäs, han hette Gösta och är död nu. Den första midsommaraftonen spelade folk gitarr och sjöng hela natten, jag ville bara sova.
Det var just det som jag ville göra.

Inställd resa

Tåget mot Salzburg var försenat, först 20 minuter, sedan 55. Vi vankade fram och tillbaka längs perrongen.
Dagen såg orolig ut vädermässigt. Dimman låg tät över alptopparna. Snart skulle den välla ner genom dalen.
Biljetten kostade 51,20 euro, det var tur och retur för två personer. På perrongen fanns en automat för godis och dricka. Vi köpte mineralvatten.
Igår åt vi lax respektive kalvfilé till middag. Till det drack vi öl.
Receptionisten sa att dimman var nästan dagligen förekommande, den behövde inte alls innebära regn.
Vi har inga paraplyer med oss. I filmen om Lasermannen gick denne in på en herrekipering och frågade om paraplyerna var bra. Han fick ett jakande svar och köpte två.
Många skulle åka med på den organiserade bussresan till Salzburg men vi tyckte att det var bättre att åka själva. Billigare blev det också.
Mozart skrev över 600 verk. Han ligger begravd i en allmän grav på St Marxkyrkogården i Wien. Datum: 7 december 1791. På dagen 150 år senare bombade japanerna Pearl Harbor. Med på Mozarts begravning var Salieri, Süssmayr, van Swieten och två andra. Ingen stor ceremoni förekom, ingen musik spelades men vädret var bra.
Till middagen i lördags drack vi varsin stor öl, igår nöjde vi oss med två små.
Tåget lät vänta på sig, någonting måste ha hänt. Hela tiden tyckte vi att det kom borta i kurvan men det var en hörselvilla.
Biljettexpeditören gjorde sig ett ärende ut på perrongen, han sa att tåget var försenat.
Vi förbannade de österrikiska statsbanorna.
Å andra sidan, har vi verkligen rätt att kritisera?
Den som anser sig kunna kasta den första stenen ombedes att göra detta.
Ett godståg passerade förbi. Det var tungt lastat och gick åt andra hållet. Två lok drog och ett sköt på.
Regnet höll sig borta.
Vi är omgivna av höga berg, det ser absurt ut. Overkligt.
10.19 var ursprungstiden, nu närmade sig klockan 11. Jag minns fortfarande inte namnet på Allen Ginsbergs dikt. Han åkte runt i Amerika i en VW-buss målad i psykedeliska färger. En annan av hans dikter heter "A supermarket in California". Ginsberg visste inte så mycket om jazz, Jack Kerouac visste mer. Gary Snyder visste mycket om hur man tillverkade yxskaft. Han gjorde ett åt sin son och skrev en dikt om denna händelse.
11.05 gick vi in på biljettexpeditionen och frågade om biljetten gick att använda nästa dag.
Nein!
Vi fick pengarna tillbaka. No problem.
Boken som jag läser är nästan slut. Nu är hela gänget uppe i norra värmland, huvudpersonerna har tagits tillfånga av nazisterna. Stieg Trenter hette egentligen Johansson men bytte sedan efternamn. I boken byter också hjälten namn, från Andersson till Rider.
Kanske åker vi till Salzburg i morgon. Mozart föddes där. Ingen annanstans finns de äkta Mozartkulorna, de som är handgjorda.

Söndag

Mozart besökte aldrig Bad Gastein men många av hans släktingar lär ha varit här. I Salzburg kan man köpa de finaste Mozartkulorna. De är handgjorda och inrullade i silvrigt papper med blå text utanpå.
Att äta dem är som att lyssna på den ljuvaste musik.
Dagen har förflutit bra. Den har gått fort undan.
Jag har läst 153 sidor i "Som man ropar". Nazistligan har kidnappat Katja som är hemlig agent i den norska motståndsrörelsen. Gerard Andersson, hjälten, försöker komma till undsättning. Snart är han dem hack-i-hälinen.
En äldre man i jägarhatt gick uppför en av de branta backarna, han hade en ung pojke i sällskap. Pojken sa någonting, mannen svarade "ja".
Här finns också ett kasino, det öppnar i juli.
Thermalvattnet kommer direkt inifrån berget. Det har underbara egenskaper, man blir som en ny människa.
Mannen och pojken hade troligen varit i kyrkan, åtminstone kom de från det hållet. De gick bredvid varandra som levande illustrationer av gammal - ung.
Vattenfallet i Bad Gastein är en känd attraktion. 341 meter faller det. Jag trodde förut att det regnade men det var fel.
Vi åt på en liten restaurang mitt emot fontänen och snett emot det kända konditoriet med det enorma utbudet av tårtor och bakelser.
Vi åt omelett, det var gott.
Mozart blev inte gammal, bara 35 år. Vad han dog av är föremål för ständiga spekulationer. Köchel katalogiserade hans verk.
På den äldre mannens jägarhatt satt en liten fjäder i svettremmen. Pojken var klädd i kostym.
Bredvid Mozartbysten finns ett minnesmärke över stupade österrikiska soldater i första och andra världskriget. Guiden sa att österrikarna inte gärna vill tala om det senare.
Många höga nazipotentater besökte Bad Gastein under kriget, dock ej Hitler. Hotel Salzburger Hof tjänstgjorde som krigssjukhus. Ett av de andra hotellen ägs numera av en svensk. Han har byggt ett litet brunt hus på taket.
Man hör kyrkklockan slå. Nyss slog den halv sju.

Lördagen den 5 juni

12.38. På väg ut från Prag – Non Stop Bar och andra barer.
Igår kväll tjeckisk afton. Musik, sång och dans. Spårvagnen strök förbi utanför restaurangen. En stad med spårvagnar är en sympatisk stad. I en sådan stad bor det sympatiska människor.
Maten var upplagd på stora fat, det var bara att ta som man ville, inga konstigheter. Tjeckerna är inte så mycket för grönsaker, de används mest som symboliska dekorationer.
Därefter blev det musikunderhållning. Och folkdanser.
Violinisten var lite lik Dave Swarbrick i Fairport Convention.
Den stora Stalinstatyn har ersatts av en pendel, den visualiserar tidens gång.
Kraftledningarna hänger så lågt att de tycks snudda vid marken.
Exit 11, Tescoma. Namn. Liksom Kaufland, ett centrallager sägs det längre bak i bussen. Dricker en Cola, smakar gott. ALU Köning, kungligt aluminum.
”Avesta Sheffield” skrivet på en byggnad av korrugerad plåt.
Vi åker mot Österrike. Det går uppför.
I mina anteckningar räknas mest namn på platser och saker upp, ungefär som Allen Ginsberg gjorde i den långa dikt som han skrev under en resa genom USA, just nu minns jag inte vad den heter.
I det jag skriver finns ingen känsla, bara yta. Absolut inget djup.
Framför oss ligger en dalgång med blånande berg i bakgrunden. Ett segelflygplan av silver svävar som en örn i skyn. Nu passerar vi ett samhälle där lyckliga människor smeker sin lyckliga tillvaro medhårs.
På vissa husgavlar står siffror, t.ex. 29 och 33, men inte på alla.
I staden České Budějovice tillverkades ölet Budweiser av två bröder. Den ena reste till Amerika och fortsatte där. Namntvist följde. Den amerikanska varianten anses vara blaskig medan den tjeckiska bedöms som mer ”äkta”.
Vi åker hela tiden mellan bergen, de syns mest som kulisser.
Jag är hungrig. Vi ligger bakom en mjölkbil som är svår att ta sig förbi. Till slut går det.
Bussen är annars luftig, det finns gott om utrymme. Vi behöver inte trängas.
Strax innan gränsen vill många handla i ett billighetsvaruhus. En kines håller upp 1500 kronor i svenska sedlar. Tydligen har någon av oss tappat dem. Han ser bekymrad ut.
Vi glider över gränsen till Österrike. Den är markerad med ett utrullat blått band. Nationalsången! Österrike skiljer sig från Sverige genom Alprosen och Edelweissblomman, annars är länderna lika.
Det finns många Habsburgare, de är omöjliga att hålla reda på. Jag försöker inte ens, jag har givit upp.
Vägen går neråt i serpentinsvängar.
De österrikiska samhällena är välmående. Lördagseftermiddag i Linz. Folk promenerar med sina hundar.
Alperna syns nu tydligt. En man räfsar hö på ett gärde, det går långsamt.
Som reselektyr har jag med mig Edwin Muirs ”Scottish Journey”. Den utgavs på 1930-talet och är en klassiker i sin genre. Muir reste runt i Skottland och beskrev helt enkelt vad han såg.
Ett litet vitt moln står rakt ovanför en alptopp. Jag längtar till Åstorp, det kom för mig just nu. Varför ska man åka utomlands när det finns så mycket vackert att se i Sverige? Lokstallarna i Rimbo till exempel.
Vi kommer att få mat vid framkomsten. Normalt serveras middagarna mellan 18 och 21 men ikväll gör man ett undantag.
Frukosten är uppdukad mellan 07 och 09.
Adolf Hitler besökte aldrig Bad Gastein, inte Mozart heller.
Jag har även en annan bok med mig, Stieg Trenters ”Som man ropar”. Huvudpersonen ropar högt i värmlandsskogen men inget eko hörs. Någonting är konstigt, någonting är sjukt.
Bussen bromsar in framför stationen. Reseledaren säger ”Välkomna till Bad Gastein”.