Ett gyllene skimmer

Denna tjusiga kvinna pryder omslaget till Össeby Församlingsblad sommaren 2009. Att det är skådespelerskan Viveca Lindfors undgår säkert ingen. Men varför är hon där? Naturligtvis beror det på att filmen "Tänk om jag gifter mig med prästen" spelades in i Össeby med omnejd sommaren 1941.

Handling: Den nyutexaminerade lärarinnan Eva Örn anländer till lilla Vikarlunda, full av nya idéer om hur modern undervisning ska bedrivas. Snabbt blir hon bekant med församlingens kyrkoherde Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Känslorna svallar och efter en kort kärleksaffär i smyg, blir Eva med barn. Den träaktige Hagson har dock ingen tanke på att överge Gud. Istället överger han Eva som åker hem till staden för att föda barnet. I slutet av filmen återvänder Eva Örn till sin lärarinnetjänst (med nyfödd son) och blir hjärtligt välkomnad tillbaka.

En extra krydda i filmen tillförs genom vetskapen att Lindfors och Rydeberg själva var involverade i en passionerad kärlekshistoria. Denna lär dock ha varit på sluttampen eller till och med över, när filmen spelades in. Exteriörer som passerar är Össeby Garns kyrka, Harsbro skola samt olika naturscenerier. I statistroller skymtar folk från bygden förbi. Skymtar förbi gör också min moster Lotta i cirka tre sekunder, när kameran glider fram över en sjungande skolklass. Den scenen är dock inspelad i studio på Ladugårdsgärde. I ÖG:s kyrka fick för övrigt ingen filmning förekomma på kyrkoherde Mattsons uttryckliga order. Den kyrkinsida man ser tillhör Täby kyrka. Det här var förstås en stor sak som hände i Brottby med omnejd krigssommaren 1941. Nöjesutbudet var annars starkt begränsat, glädjeämnena få och livet fattigt. Jag vill inte säga att det var torftigt men guldkanten på tillvaron lyste allt som oftast med sin frånvaro.

Min moster minns filmningen med glädje. De fick besöka Stockholm, gå på Skansen, äta glass och bakelser och förutom skådespelarna i filmen, träffa storheter som Alice Babs och andra. Det var någonting alldeles speciellt för en ung flicka från landet, fantastiska upplevelser som ännu snart sjuttio år efteråt har som ett gyllene skimmer över sig.

I församlingsbladet finns mer intressant läsning om filmer som har anknytning till Brottby och Kårstabygden. Det var faktiskt många fler än jag hade en aning om. Bladet finns att få på olika ställen. Jag tog mitt exemplar på ICA Nära i Brottby. Där går det också att köpa nybakade kanellängder men det visste ni väl redan.

Kort meddelande

Efter fem år till sjöss fattade han äntligen pennan och skrev ett vykort hem:

Allt väl. Janne.

Detta lär vara en sann historia. Varifrån vykortet skickades förtäljer den dock inte.

På Stadion

När vi kommo till Stadion, förstodo vi, att planen skulle vara hal efter regnet, och det bekräftas, när vi se, hurusom spelarna en efter annan - emellanåt flera på en gång - åka kana på den gröna mattan eller ramla omkull, mången gång med en ordentlig rova. Det kännes ju litet förargligt att då se bollen åka förbi en av de våra för att hamna hos en främling, men det kan inte hjälpas. För resten händer detta ungefär lika ofta för båda lagen.

Ur "Läsebok för Folkskolan", Stockholm 1929

Ramlösa original

Skuggbild utan särskild innebörd förutom skuggan förstås, vad den nu kan innebära.

Kräks

Idrottsmännen tar i så att de kräks. Det gjorde kenyanen Mutai igår när han kom tvåa i VM:s maratonlopp. Först gjorde han det några hundra meter före mål, därefter en gång till när han sjönk ner på knä efter passerad målgång. Alla hans resurser var uttömda. Ett maratonlopp är 42 195 meter långt. När Feidippides 490 f.kr. sprang från Marathon till Aten med budskapet att grekerna besegrat perserna, blev han också utmattad. Enligt vissa uppgifter föll han död ner. Åtminstone blev han väldigt trött. Han kanske sjönk in i en kortare medvetslöshet? Någon gång, för länge sedan, har man ju själv tagit i så att man kräkts. Inte bokstavligen förstås utan bildligt. Det är obehagligt att kräkas. Det är t.o.m. obehagligt att tänka på att kräkas. Man kan må illa just av blotta tanken. Vid ett rödljus innan Danvikstull blev jag förra året vittne till hur bakdörren på bilen framför mig plötsligt öppnades och en man böjde sig ut. Han kräktes våldsamt, det kom i flera omgångar. I konvulsioner. I kramper. När jag tänker på den synen blir jag genast illamående. Det vänder sig i magen. Avståndet mellan Marathon och Aten har beräknats till 35,4 kilometer. De 42 195 metrarna är en senare uppfinning. Den är det engelsmännen som ligger bakom. Feidippides hann berätta det han skulle innan han gjorde det som han nu gjorde, dog eller blev medvetslös. Hans budskap var inte bara att grekerna vunnit slaget utan också att atenarna skulle stänga hamnen så att inte den persiska flottan kunde ta sig in. De stängde hamnen, det gick smidigt och fint. Vid OS i Stockholm 1912 var Sigge Jakobsson favorit till maratonguldet. Han hade tränat hela vintern på vinden till sockerbruket i Tanto och var i absolut toppform. Vad gjorde han då? Han köpte nya skor som han fick skoskav av och haltade blödande i mål som sexa. Otur eller..? Det var i samma lopp som "Japanen som försvann" försvann. Han var trött redan från start och den tryckande värmen den här dagen gjorde inte saken bättre. I Tureberg gick han in i en trädgård och blev bjuden på saft. Därefter tog han första båt hem till Japan med skammen hängande över huvudet. 1962 lyckades man lokalisera denne mystiske löpare och fyra år senare blev han inbjuden till Stockholm för att göra en symbolisk målpassage på Stadion. Bättre sent än aldrig brukar man säga. Hans namn var Shiso Kanaguri. Jag minns själv reportaget i gamla Stockholmstidningen. Mystiken kring Kanaguri uppstod på grund av att det aldrig blev registrerat att han bröt tävlingen. Ingen visste vart han tagit vägen. Stockholmstidningen blev förresten nerlagd sen men återuppstod i början av 1980-talet, tyvärr bara för att bli nerlagd igen några år senare. Det var synd, jag gillade ST. Det var den som började med det lilla formatet även för morgontidningar. Kallas det tabloidformat? Även i gårdagens lopp deltog en japan, Atushi Sato. Han kom sexa och var översvallande glad för det. Efter det att han sprungit i mål vände han sig om och bugade mot mexikanen Ennani som kom på sjunde plats. En fin gest. Mötte en kille idag på Coop i Arninge som tyckte att det fanns för många brödsorter att välja mellan. Förr fanns det bara limpa, sa han, och det var jättegott. Han hade jobbat på ett ställe där chefen var en riktig skojare, en ful fisk alltså. Han brydde sig inte om att betala de anställdas försäkringar och låg alltid efter med fakturorna. Men nu var arbetsplatsen nerlagd, den hade gått i konkurs och han som tyckte om limpa var pensionär. Det ser ut att bli fint idag. Gårdagens regn är utbytt mot solsken och något illamående ska vi väl inte behöva ha. Men det var synd på skoskavet 1912. Ett säkert guld åt h-te. Sigge J skulle ha nöjt sig med sina gamla skor. Det gör jag och det mår jag inte illa av.