En jättegryta

Jättegrytorna finns mitt ibland oss, det är bara så att vi för det mesta inte ser dem. Kanske vill vi inte se? De tillhör samma kategori företeelser som järnringar som sitter fast i bergssidor och eldar som plötsligt flammar upp utan att en människa är i närheten. Det är något mystiskt över dem. Hålen beror på inlandsisen, säger experterna men jag vet inte. Kanske finns det en onaturligt förklaring? På bilden syns en jättegryta. Visst är det något mystiskt över den, ungefär som järnringar fastsatta i berg och eldar som tänder sig själva. På frågan om jag sett något liknande, svarade jag "nej". Det här var första gången jag såg en jättegryta. Det gick inte att bedöma hur djup den var. Bredvid fanns ytterligare två, de bildade tillsammans en liten familj eller åtminstone ett litet sällskap. Längre bort fanns fler. De tillhörde en annan familj (eller sällskap). Vi försökte mäta jättegrytans djup med en pinne men det gick inte. På frågan om djupet var omätbart, svarade jag "ja". Vi lämnade jättegrytsfamiljen precis som man lämnar en kyrka - andaktsfullt och värdigt. De viskade "adjö" och det gjorde vi också.

Villervalle i Söderhavet

Jag tycker om den scen i del 1 av "Villervalle i Söderhavet" när familjen Botman avreser med tåg från Stockholms Central med destination Söderhavet. Det är lite sorgligt på ett sätt. De ska resa så långt och vara borta så länge; kommer de verkligen att vara samma människor när de återvänder? Till det yttre kanske men knappast till det inre. Mycket händer under resan. De passerar Panamakanalen, bara en sån sak. De plockar kokosnötter. De möter gropspöken. I slutet hamnar de i en tropisk orkan och lider skeppsbrott. Nej, de är inte samma människor när de kommer hem. Möter man ett gropspöke blir livet aldrig mer som tidigare.