Hallbergs Skruvfabrik

Den har alltid legat där. Inte alltid förstås men så länge jag kan minnas. Hugo Hallbergs Skruvfabrik, en byggnad i två plan med mystiska maskiner som skymtade innanför fönstren.
Dessa var alltid smutsiga. Även som nya var de det.
Miljön var ruff, en typisk industrimiljö.
När kan fabriken ha byggts? En gissning; i början av 1950-talet. Två andra industrier fanns i närområdet. Det var Bröderna Ekhagens Reklam samt Stållinjefabriken. På andra sidan motorvägen låg AGA.
Täby var på den tiden fortfarande till stora delar jordbruksbygd. Där Täby C nu ligger, betade kor. På åkrarna växte vete men även potatis.
Det här var så länge sedan att man i skolan hade potatisplockningslov. Inte vi dock, vi var för små.
Jag har försökt få fram fakta om Hugo Hallberg på internet men inget verkar finnas. Kanske symptomatiskt. Är det inte så att en bra industriman ska verka i det fördolda?
På fabriken tillverkades skruvar av olika sorter. Det är åtminstone min välgrundade gissning. Maskinerna stånkade och ut trillade skruvar.
Sverige höll på att byggas, många behövdes.
Jag har aldrig hört talas om någon som arbetade på Hallbergs Skruvfabrik. De höll sig också i skymundan.
Och nu tycks det som om fabriken är på väg in i himlen. Jag hade inte uppmärksammat att så var fallet. Istället blev jag lika överraskad som när jag förra året plötsligt såg att Kulörtenhuset var rivet. Det känns som att ha förlorat en gammal vän. Två gamla vänner.
Eller åtminstone en trygghetspost.
Två trygghetsposter.
Idag är vädret svalare. Man får sätta på sig långbyxor och en tjockare tröja.
Värmen ska återkomma nästa vecka.
Men Hallbergs Skruvfabrik återkommer aldrig.

Viewmaster

Den första versionen kom redan i slutet av 1930-talet. Det var fantastiskt att kunna se bilder med "djup i" eller tredimensionellt om man så vill.
Uppfinnaren hette William Gruber och det var Kodaks Kodachromefilm som gjorde det hela möjligt. Bilderna satt i par om sju på runda pappskivor. Motiven varierade från kända sagor och äventyrshistorier till mer faktabaserade verk.
Fortfarande tillverkas de här betraktningsmaskinerna, fantastiskt i dessa högteknologiska tidevarv.
I helgen som gick hade jag möjlighet att åter få greppa en Viewmaster och med ivriga fingrar klicka fram bilderna.
Jag såg rymdraketer, världsutställningen i Bryssel 1968 samt Bröderna Cartwright. En finstilt text gick att läsa i ett litet hål under bilderna:

En fru? Vad! Jag känner henne inte! skrek Hoss.

Är det din mormor? undrade Hoss.

Jag har aldrig hört på maken! vrålade Hoss.

Den stackars gossen höll nämligen på att bli bortgift och det var han väldigt tveksam inför. Han ville mycket hellre bo tillsammans med Pappa Ben och bröderna.

Havsörn

Dessa två spanar efter en havsörn vid Djurstens fyr. Den cirklade runt högt uppe i skyn, gled fram genom luften på sina väldiga vingar.
Det var grannen vid bordet bredvid som sa "titta en havsörn" och då såg vi den tydligt.
Den hade undgått oss om hon inte sagt till.
Det är inte var dag som man ser en havsörn. De håller till i havsbandet och vi befann oss där. En liten bit ut syntes Bellonagrundet där fregatten med samma namn gick på i hårt väder i september 1809.
Var det lotsen Lindquists fel? Fartygschefen Lagerbielke ansåg det. Han avslutade sin rapport med en antydan åt just det hållet.
Stackars Lindquist. Hans eftermäle blev förlorarens.
Vi drack kaffe och åt smörgåsar på den f.d. helikopterplattan. Den var markerad mitt på med ett stort H.
Vädret var soligt och klart. Man såg tydligt över till fastlandet.
Kaféet var välförsett. Smörgåsar fanns av olika sorter - ägg och ansjovis, köttbullar med rödbetssallad och så räkor. Andra bakverk fanns också; wienerbröd, biskvier, dammsugare, bakelser.
Ligger inte havsbandet längre ut? Möjligen räknas det här som inomskärs.
Fyrtornet når en höjd av 15 meter. Det byggdes 1839. Fortfarande lyser en lampa i dess topp.
Det kanske inte är nödvändigt men det är hemtrevligt.
Släckta fyrar är inget man strävar efter.
Förr fanns en mistlur som tjöt fruktansvärt. Den brölade sig igenom tjockan. Någon hävdar att den hördes ända till Österbybruk. Kan det vara möjligt?
Engelska grundet ligger längre bort. Det såg vi inte.
Inte heller Engelska flottan. Den brukar väl siktas vid Vinga?
Det var trevligt att sitta på f.d. helikopterplattan och spana efter havsörn. Det är en stor fågel. Mellan vingspetsarna kan den bli 2,5 meter. Dess latinska namn är Haliaeetus albicilla.
Evert Taube skrev "Havsörnsvalsen":

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svävar,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små emot svallvågor
slå som på öde havet gå!

Just precis så upplevde vi "vår" havsörns dans uppe bland molnen. Fast utan andunge. I visan gick ju denna ett tragiskt öde till mötes, spetsad som den blev på örnens vassa klor. Sådan är naturens lag, att äta eller själv bli uppäten. Grymt. Tur att det inte fungerar så hos oss tvåbenta varelser.
På loppisen i Norrskedika köpte jag tre inbundna årgångar av tidningen "All Sport" - 1945, 1946 och 1947. Dess chefredaktör var Edwin Ahlqvist, sedermera Ingos manager.
Jag köpte också "Ledig lördag" av P C Jersild, hans andra roman som utkom 1963.
Det har redan hunnit bli tisdag morgon. Processen för ett blogginlägg kan ibland bli lång.
Nu är den dock slut.
Och havsörnen?
Den svävar säkert fortfarande ovanför Gräsös strandlinje. Nya dagar, nya byten.