Sista skottet

I secondhandbutiken Fyndinge köpte jag idag Sven Stolpes roman "Sista skottet" från 1943. Jag vet inte varför jag köpte just den. Jag kunde istället ha inhandlat Artur Lundkvists "Antipodien", en av Bangs kåserisamlingar, en handbok i Excell eller en tysk atlas från 1938. Bland många andra alltså. Men nu blev det Stolpes bok istället. På försättsbladet har författaren själv skrivit en dedikation till någon som heter Seved. Det står: Seved från tillg. förf. Ytterligare några sidor framåt står att boken är tillägnad Hasse Ekman. Tydligen var det så att Stolpe och Ekman tillsammans skrev ett manus som den senare omsatte till film. Med filmmanuset som utgångspunkt skrev sedan Stolpe en roman. Normalt brukar tillvägagångssättet vara tvärtom men varför ska allt vara normalt? Ännu har jag bara hunnit bläddra i boken men den verkar handla om en svensk adelsman som efter en fängelsevistelse tar värvning i finska armén under fortsättningskriget. I filmen spelades huvudrollerna av Edvin Adolphson och Elsie Albiin. Att en kärlekshistoria kommer att uppstå är ganska troligt. Men jag vet ju inte. Jag får veta när jag börjar läsa på riktigt. Vem Seved var kommer dock att vara höljt i dimma även efter avslutad läsning. Det är en fråga som inte ens 118 100 kan ge svar på.

Försvunnen kvinna

Vädret har blivit något varmare. Från -17 till -2,5 grader är ett stort steg. Det känns nästan som värmebölja. På Orkneyöarna har det också varit kallt för ovanlighetens skull. Och självklart är det så att när en plats som knappt kan stava till snö och minusgrader drabbas av just detta, blir det kaos. I "The Orcadian" berättas att sjukhusen snabbt fyllts av människor som halkat och brutit benet eller skadat sig på annat sätt. Har man dessutom dåliga vinterkläder finns det risk för köldskador. I "The Orcadian" rapporteras vidare om 50-åriga Catherine Mackie som försvunnit efter ett besök i ett shoppingcenter i Kirkwall. Hennes älskade katt Skye har hittats av polisen men efter matte finns inga spår. Man har letat med båt och helikopter utan resultat. Vad kan ha hänt? Ännu får vi vänta på svaret men hoppas naturligtvis på det bästa. På tal om Orkneyöarna, så har jag i min ägo en lånebok från Northeast of Scotland Library Service i Oldmeldrum som i och för sig ligger på skotska fastlandet men boken är skriven av en Orkneyförfattare - George Mackay Brown - och heter "Rockpools and Daffodils". Den började sin vandringshistoria i de skotska hemmen den 13 januari 1993 och var sedan utlånad 26 gånger fram till den 28 juni 2008 då den gallrades ut och gick till försäljning via amazon/uk. Det är alltså där som jag har köpt den, jag har inte varit i Oldmeldrum och stoppat den innanför jackan. Boken består av veckokåserier som GMB skrev för "The Orcadian" mellan 1979 och 1991. Kåseri är kanske inte rätt ord, själv använder han ordet "essay" men essä känns också lite malplacerat, möjligen har det en annan innebörd på engelska. Hur än nu dessa betraktelser (där har vi det) rubriceras, är de alltid intressanta att läsa. Så här skriver han den 11 november 1982 om sina minnen från den gångna sommaren:

But here are a hundred other things from the good summer just past that I will not mention, for they would interest nobody but myself. There was that bee, and that gull, that cloud, that dandelion, that wave, that shell, that gust of wind - nothing about them to be said, really; they are indeed all forgotten; but each was unique, and each is gathered now into the unchangeable fabric of time, and is part of us whether we know it or not.

Slutligen hoppas vi på att det milda vädret ligger kvar (det får gärna vara ett par minusgrader) och att Catherine Mackie återfinns välbehållen så att hon kan återförenas med katten Skye.

Vinter vid Vallentunasjön

Kylan har släppt något men luften är fuktigare, därför ser det ut så här på träden just nu. Vackert och fascinerande. Overkligt. En drömvärld. Vår röda bil förfrös sig i förra veckans köldknäpp, jag trodde att det var något allvarligt fel men efter upptining startade den igen. Inget onormalt kunde hittas, allt såg bra ut. Vallentunasjön är förstås täckt av is och snö. En bana har plogats upp för skridskoåkare och promenerande. 13 km. lång lär den vara. På morgonen innan sin avrättning drack Caryl Chessman först en pappkartong med mjölk, därefter åt han skinka, ägg och rostat bröd och drack sedan ytterligare kartong mjölk. Under sina 12 år i San Quentins dödshus hade han fått magsår och mjölken lindrade smärtorna något. Svaret på frågan om han verkligen var "The Red Light Bandit", tog han med sig i graven. Själv hävdade han förstås envist sin oskuld. Han visste till och med vem den skyldige var men ville inte avslöja dennes namn. Vi parkerade bussen uppe vid Kvarnbadet och gick ner mot sjön. Det var stilla i naturen. Jag kom att tänka på en bild i en tidning från 1940-talet - "Sverige i fält". Bilden heter "Midvinter vid Saltsjöbaden", allting såg ut som på den. Journalisten Arne Thorén gjorde vid ett tillfälle en intervju med Chessman på San Quentin. Han imponerades av Chessmans intelligens och uttrycksförmåga och att denne inte för länge sedan givit upp sin kamp för livet. Arne Thorén var i många år Sveriges Radios korrespondent i USA och gjorde otaliga klassiska nyhetsreportage som vanligtvis avslutades med "Arne Thorén, New York". Många tror att det var AT som refererade VM-matchen mellan Ingo och Floyd 1959 men det var väl det enda som han inte gjorde. Bakom mikrofonen satt istället Lars Henrik Ottosson och dennes ord gick ut via Radio Luxemburg eftersom matchen inte fick sändas av SR. Moraliska skäl anfördes. Däremot intervjuade AT den nye mästaren strax efter matchen. Det är ett konstigt dis idag över landskapet. Kyrkan skymtar långt bort. Det ska bli varmare till helgen om jag förstått saken rätt. På isen syns skidåkare, längs promenadvägen går folk med sina hundar. Det är en helt vanlig tisdagseftermiddag den 12 januari 2010 och det enda som kan sägas säkert är att den aldrig återkommer.