Betongklumpar i skogen

Alldeles bakom Statoil i Frescati hittade jag idag en försvarslinje bestående av ett stort antal likformade betongklumpar utlagda i halvcirkelform. Jag antar att det i alla fall är en försvarslinje. Vad skulle det annars vara?

Hela världen

För många år sedan samlade jag frimärken. Jag köpte dem i Roslags Näsby Tobaksaffär och klistrade därefter in de färggranna lapparna i olika album som också inhandlades i tobaksaffären. När man samlar frimärken brukar man specialisera sig på olika områden, kanske natur eller sport eller olika länder. Jag hade också ett specialområde som jag koncentrerade mig på: det var hela världen. Totalt vansinnigt förstås. Jag borde ha förstått att området var alldeles för stort men det gjorde jag inte. Glatt satte jag in lite av varje i albumen. Märkena satt huller om buller, jag var ingen vidare frimärkssamlare. Men det var roligt att gå in i tobaksaffären och köpa en ny påse med blandade märken från hela världen. Jag tänkte stort, jordklotet var mitt arbetsfält. Det filosoferade jag mycket över medan jag gick hem från Roslags Näsby med frimärkena skumpande i ryggsäcken. Borta i skogsbrynet skymtade stugan. Rök steg ur skorstenen. Nere vid gården råmade korna. Hela världen fanns i en glaskula som låg inuti en annan som i sin tur... "Kommer du nu", sa mormor. "Vi ska äta köttbullar till middag".

Eternithuset

Eternithuset i Huddunge är imponerande i sin storlek. Vad som göms därinne fick vi aldrig reda på. Är det någon som vet vad som göms inuti eternithuset i Huddunge? Det skulle vara roligt att få veta.

Bloken

Boken, eller "bloken" som man säger, heter förstås "Den ensamma människans blogg" och finns att köpa på www.vulkan.se . Den innehåller utdrag ur och kommentarer till denna blogg.

Minne

Bloggen har legat i träda en vecka beroende på att jag har överfört den till en bok, en så kallad "blok". Men under tisdagens promenad vid Arningeleden i Täby rann det till igen. Vi passerade en plats som jag omedelbart kände igen. Det var här som jag för trettio år sedan stannade och rastade under en cykeltur. Jag körde Fågelsångsvägen från Skogberga gård och var på väg mot Lövsätra i Vallentuna. Inte anade jag då att jag sex år senare skulle både bo och arbeta vid Lövsätra. Cykeln var av racermodell med bockstyre, kanske inte den lämpligaste att ta sig fram på skogsvägar med men det gick ändå bra. Jag hade kaffe med mig i en termos samt smörgåsar gjorda av det tyska bröd som jag inte sett på länge i affärerna. Det bestod av stora, tunna skivor av surdegskaraktär. På brödet hade jag ost och salami. Det var härligt att ta en rast just på denna plats som faktiskt är sig lik även idag. En kvinna till häst passerade förbi. Hon sa ingenting, inte jag heller. Jag var så överväldigad av salamin. Därefter fortsatte jag mot Lövsätra för att sedan ta mig hem via gamla Norrtäljevägen. Arningeleden fanns inte då men den var säkert projekterad. Hur man än vänder sig grinar framtiden alltid en i ansiktet.