20 mars

I morse var det gråkallt vårvinterväder, sen blev det bättre. Ändå är det ett landskap i svartvitt som man blickar ut över. Det känns i alla fall så. Snön ligger fortfarande djup på vissa ställen men den börjar smulas sönder, solen fräter. Jag har köpt en ny telefon, en SE W995. Den är fantastisk. Det går att göra allt med den, till och med ringa. Jag kan sitta på Sörgårdens pizzeria, ta en bild av interiören och sedan snabbt slänga ut den på Facebook. Det bästa är att jag kan använda den som modem till min dator. Jag är mycket nöjd med min nya telefon. Färgen är svart, den finns också i en röd variant. Jag valde den svarta därför att … ingen speciell anledning. Egentligen gick jag in på Expert för att köpa AA-batterier men jag kom ut med en telefon. Det var så att när jag stod därinne mindes jag att de batterier jag ville ha inte såldes av Expert, därför köpte jag en telefon istället. Man vill inte gå ut tomhänt. Det fanns många telefoner att välja emellan och jag valde den här, en SE W995. Jag tror (jag vet) att den fyller de krav som jag ställer på en telefon, de som jag anser vara nödvändiga – wifi, bluetooth, bra kamera (8 mp), radio, musik, bra surf. Telefonen har onekligen gjort mig till en lyckligare människa. Förut var livet tungt och trist, nu är det som en omvänd hand. Det är som att sitta på gamla Nordsjön och veta att man kan styra båten i hamn. Förra gången jag gick in på Expert för att köpa Energizer Lithium batterier i AA-format fick jag veta att de inte förde dessa. De hade istället andra som var lika bra. Det var de inte. De var jättedåliga, de var en stor besvikelse. Trots det vill jag gärna handla på Expert eftersom de är experter. De vet vad kunderna behöver även om kunderna inte vet det själva. Det hade kanske varit flashigt med en röd telefon men nu blev det en svart. Det är inget att fundera på, inget att gräma sig över. Lagt kort ligger och det ligger bra tycker jag. Minneskortet är på 6 gb. Jag har lagt in lite musik men även Dylan Thomas som läser egna dikter. Bland annat läser han "Do not go gentle into that good night", som han skrev vid sin fars död. Det skulle vara roligt att besöka Dylan Thomas hemtrakter i Wales, Swansea där han föddes och Laugharne där han bodde de sista åren i huset som kallades "Båthuset". Dog gjorde han i New York 1953 efter att enligt uppgift ha konsumerat 18 whisky på raken, en siffra som bartendern på den aktuella baren fastslog vara klart överdriven. Kanske rörde det sig bara om 9 whisky, dessutom var han sjuk redan innan han kom till New York. Men han var i behov av pengar och föreläsningsturnéerna i USA drog in sådana. Nu har det blivit fint väder, solen sprider sin värme. Imorgon dock snö och kallt igen, låter otroligt. Vintern borde vara slut nu. Men jag gillar egentligen hösten bäst. När augusti svänger över i september är man på banan igen, då är man i fas. På Malta 2007 pratade jag lite med en kvinna från Wales, hon ville ha hjälp med sin kamera. Hon frågade om vi var svenskar, hon tyckte att hon kände igen språket när vi pratade. Hennes syster hade varit gift med en svensk och bott i Göteborg. Själv bodde hon i Cardiff. Bob Dylan lär ha tagit sitt efternamn efter Dylan Thomas men det kanske bara är en skröna. Han lär också ha sagt att han gjort mer för DT än vad denne gjort för honom. Det är så mycket snack. Göran Stangertz är på TV. Han vet inte vem han är, han har minnesförlust. Kvinnan som han pratar med påstår att hon är hans hustru. Pjäsen heter "Tills döden skiljer oss åt". Jag gillar Göran Stangertz. En gång spelade han sjöman i en TV-pjäs. Han stod på däck och sjöng "Istanbul, Konstantinopel". Det var när båten närmade sig denna plats. Jag minns inte hur pjäsen slutade. Var han inte också med i "Jack"? Jo, det var han som var Jack i filmen regisserad av Janne Halldoff och baserad på Ulf Lundells roman, den som skrevs i ett enda svep på en 30-meter lång pappersrulle. Lundell skrev den i ett enda glupande andetag. Fel – det var Jack Kerouac som arbetade så när han skrev sin klassiker "On the road". Tre veckor tog det men sen hade han sin klassiker. Kerouac söp också ihjäl sig, mot slutet var han ett vrak. Han bodde hemma hos sin mamma som oroligt vakade över honom. Hon ville inte att de gamla kompisarna skulle hälsa på, de hade bara en massa skit med sig. Men döden gick inte att stänga ute. Det har blivit mörkt. Tidigare idag köpte jag två almanackor på en loppis. Den ena är från 1962 och den andra från 1965. På omslagen står "ICA almanack (årtal)" och längre ner "Ordsbo Handel, K E Haglind, Tierp, tel. 200 61". På näst sida sidan i den från 1965 har ägaren skrivit: satt potatisen den 11 juni, slutade så den 19 juni. Hur blir det i år när våren är så försenad. Finns Ordsbo Handel kvar? Göran Stangertz säger "du döljer någonting" och lite senare "vad är det du döljer?". Helt ärligt kan jag svara att jag inte döljer någonting. Däremot finns det mycket kvar att läsa i almanackorna och till det ber jag att få återkomma.

Onsdag, torsdag

Onsdag, dagarna går. Det ska bli kallt igen men till Hornborgasjön har faktiskt de första tranorna kommit. Synd att man inte är där, det lär ju vara något av en upplevelse. På Spotify sjunger Fred Åkerström "Gamla Nordsjön" i en kraftfull och ovanligt lång version, över sex minuter är den. Harry Brandelius höll på betydligt kortare tid men han sjöng nog inte alla verserna. Idag var vi vid Ekskogens station, drack kaffe och tittade runt lite. Tåget passerade förbi, det stannade till som hastigast. Ingen steg av eller på. Metrotidningarna låg hoppande i sin plåtlåda, sprängfyllda av nyheter som ville ut. Efter en stund ringde en kollega. Deras buss hade gått sönder, de var stående i Åkersberga. Bara att hasta vidare. Senare visade det sig att fukt kommit in i fördelardosan. Fukt är alla fördelardosors värsta fiende. Jag är spänd inför upplösningen av Ann Cleeves bok "Svart som natten". Det är en deckare som utspelas på Shetlandsöarna. Fascinerande miljö. Man kan tänka sig en deckare med handlingen förlagd till Ekskogen. Bakom stationen (hållplatsen) finns ett litet industriområde, perfekt för allehanda kriminella aktiviteter. Det har blivit torsdag, plusgrader på termometern. Jag tror inte att Magnus Tait är den skyldige, han är alldeles för uppenbar. Det måste vara någon annan. Duncan? Robert? Euan Ross? Mr. Scott? Många kandidater finns. Kommissarien heter Jimmy Perez, ett ovanligt efternamn på S-öarna. Ibland brukar jag titta på den webbkamera som finns uppsatt i centrala Lerwick. Inte mycket händer, folk går förbi, en enstaka bil. Det är som det ska vara. Man tycker ju ändå att en bil, eller VW-buss som i detta fall, ska tåla en maskintvätt på OK. Det borde inte kunna tränga in fukt i tidigare nämnda dosa. Kanske var den trasig? En spricka. Sånt ser man inte utan vidare. Det är som med ett aneurysm i hjärnan, det syns inte heller. Plötsligt spricker det och då står man där. Tur att man inget vet nu när livet är så rikt och blomstrande, nu när tranorna har kommit. Det är en lyckans tid.

All ev. uppvaktning

Så kan man ibland läsa på vissa tidningars familjesidor; All ev. uppvaktning på min födelsedag undanbedes - bortrest. Johan Karlsson, Kråkmåla. Dessa ord förmedlar sitt tydliga budskap nämligen att Johan Karlsson, Kråkmålas man i världen, inte vill bli firad när han fyller år. Han vill istället fira den i "splendid isolation", fjärran från vimlets yra. Bortrest är det inte helt säkert att han är. Han kan lika gärna ha gått ner till bussen med sin väska för att sedan smyga tillbaka genom snåren och i ett obevakat ögonblick snabbt slinka in i huset. Triumfens ögonblick! Fortfarande kalla nätter, ofta ner mot -10. Men visst har det blivit bättre; ljust från 05.45 till 18.00 (cirka). Dagarna är förhållandevis varma. Vårvintervarma. Snön börjar sjunka ihop eller som det står i visan "Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blomma smälta ner och dö..." Den är för övrigt skriven av Herman Sätherberg (text) och Otto Lindblad (musik) och är en klassiker vid Valborgsmässoelden. Fågellivet har också kommit igång. Man kan höra sången men som vanligt syns aldrig utövarna till. Liksom Johan Karlsson i Kråkmåla gömmer de sig, han inne i sitt hus och de i buskar och snår. JK är mycket glad över sin list. Nu slipper han allt besvär som ett födelsedagskalas innebär. Eventuella gäster får stå med sina långa näsor medan han själv sitter och myser bakom gardinen. Om någon går förbi är det bara att slänga sig ner på golvet. Lite obekvämt kanske men han undviker i alla fall att bli firad. Kanske ska vi jäklas lite med snålgubben? Bussen till Kråkmåla går fyra gånger om dagen från järnvägsstationen. 14.05 passar bra. Då finns det gott om tid att stå utanför hans hus och ropa: KOM UT JOHAN, VI VET ATT DU ÄR HEMMA! Men kommer han ut? Nej! Det blir bussen tillbaka igen. Möjligen är vi lite snopna men det var ändå roligt att se hans bleka ansikte skymta bakom gardinen. Om jag ska fira min egen födelsedag? Nej, jag är bortrest. Men eventuella uppvaktare kan lägga presenterna på trappan så tar jag hand om dem sen. Man måste vara om sig och kring sig i detta jordeliv, sen är det för sent.

Semlor

Olika typer av semlor: vetesemla, wienersemla, minisemla, familjesemla, bautasemla, semla med lock, semla utan lock (ovanlig), semla där grädden är blandad med mandelmassan, semla där grädden inte är...osv, rågsemla (för frisksportare), Selma som var gift med lilla Fridolf och slutligen Novaja Zemlja vars innevånarantal är 2893. Där växer inga krokusar, de får man ta med sig från fastlandet. Semlor finns där inte heller. Men det finns gott om isbjörn och andra vilda djur, däremot knappast någon mygg att tala om. Jag har inte bloggat på en vecka men nu är jag igång igen. Förresten börjar semlorna ta slut nu, man får leta ordentligt i kyldiskarna. Mer än 20 kronor ska man inte behöva betala för ett tvåpack. Allt annat är ocker. Det har varit en fin dag, snön smälter. Våren är helt klart i antågande. Det känns sorgligt när man ser en gammal svensk film och inser att alla som framträder i den är döda. Jag tänker på "Pensionat Paradiset", en av alla tiders mest utskällda filmer. Varför? Den är ju riktigt rolig. Precis i början av filmen sitter Sigge Fürst på däcket till en skärgårdsbåt och sjunger "Välkommen i det gröna". Det är roligt, likaså förväxlingshistorien mellan Thor Modéens skräddare Julle Bergström och den berömde tenoren Don Carlos från Buenos Aires. Baron von Flank är inte heller den han utger sig för att vara. Egentligen heter han Kihlström och är en ful fisk med Långholmsförflutet. Men allting slutar lyckligt förstås. Kihlström åker tillbaka in i finkan, Julle Bergström möter kärleken tillsammans med Julia Caesars pensionatsägarinna Elvira Pettersson och dottern Margit slipper sin falske baron och kan istället förlova sig med karburatoruppfinnaren Eric Karlsson. Alla går en strålande framtid till mötes. Filmen kom 1937, två år senare var andra världskriget ett faktum. Vad kan man säga om det? Inte var det filmens fel i alla fall. Just nu finns inget mer att tillägga annat än att bilden på krokusarna är tagen med min W995 och tillfixad i Paint.Net. Plats; Solna.