1 maj

Rödgrön är framtiden! Enligt de senaste mätningarna leder nu vänsterblocket klart före regeringspartierna. Kanske blir det ett skifte vid makten. Däremot är inte Mona S särskilt populär. Varför? Är det för att hon är kvinna? Antagligen. Jag tycker att hon verkar bra. Persson var dryg och pompös, det föll han också på. Mona är på en annan nivå. Hon är en av oss. Det kunde man inte säga om Persson, han var en av dem. Reinfeldt likaså. Och Maud. De tillhör fiendelägret. Mona däremot skulle man kunna tänka sig prata med vid en busshållplats (om hon nu förflyttar sig med SL-buss, tyvärr inte så troligt). I förmiddags hade ett gäng raggare radat upp sina kromglänsande ögonstenar framför Perkas gatukök i Valdemarsvik. Vi trodde att de sakta skulle glida upp och nerför Storgatan ett antal gånger men istället försvann de åt ett annat håll efter hamburgarna och colan. Det har varit en lugn natt här nere. Antagligen gjorde vädret sitt till. Ett strilande regn kan kyla ner de värsta bråkstakar. Det har varit tal om att polisen helt ska flytta härifrån men i affärerna ligger protestlistor, folk vill ha dem kvar. Jag vet inte vad jag skulle vilja prata med Mona om på en busshållplats. Om livets kringelkrokar och hårda törnar kanske. Men då får jag skynda mig på, bussen går snart. Det har varit glimtar av sol idag men ganska blåsigt. Vi tog en promenad på kvällen. Fortfarande går det att se var järnvägen gick fram. 1966 rullades rälsen upp för gott, en epok var slut som man säger. Stationen finns dock kvar. Den är stor och ståtlig med bostäder ovanpå och sotningskontoret i gatuplanet. Även busstationen är inrymd här. Bussarna går till Norrköping. På väggen till f.d. godsmagasinet har någon skrivit GOD JUL, är inte det nästan otillbörligt? Längre bort längs promenadvägen mot Grännäs, ligger det gamla lokstallet. Det är igenbommat och igenspikat. Vad som finns i dess inre är en hemlighet. Det är som med människan, det mesta vet man inte. Ikväll är det ljusare än igår kväll. Förkylningen är betydligt bättre, snart märks den inte ens. Då är det som om man aldrig varit sjuk, folk tror en inte, man får förklara sig i det oändliga. Jag vill gärna ta bussen till Norrköping och sedan åka vidare mot Stockholm med tåg via Getå, Kolmården, Jönåker och Nyköping. Den värsta olyckan i svensk järnvägshistoria inträffade den 1 oktober 1918 i Getå. Det var banvallen som gled undan, minst 42 personer omkom. Det gick också tåg till Arkösund från Norrköpings Östra - Vikbolandsbanan. Nu sänker sig mörkret över det lilla samhället vid Valdemarsvikens slut. Inne på Melkes krog glimmar storbilds-TVn. Folk dricker öl och har trevligt. Kanske odlas nya bekantskaper eller också går var och en hem till sig efteråt. För inte vill man väl gå omkring med en blindgångare under armen. Det kan ju vara livsfarligt.

Valborg

Vi skulle titta på brasan men nu regnar det. Ett strilande regn. De hade tänkt att ha artistuppträdanden på hamnscenen och sedan tända på vedpinnarna som är placerade på en flotte ute i viken. Frågan är om det går. Kommer de att brinna? Tveksamt. Arrangörerna har vädrets makter emot sig. Min förkylning tynger. Jag tog en Ipren i morse, därefter ingen mer. Snart är det dags igen. Hostningarna har kommit igång ordentligt, slemmet tränger upp. Då känns det lätt över bröstet, som när en tyngd rullas av. Vilhelm Moberg beskrev känslan i "Valter Sträng" men då gällde det tuberkulos. Under första hälften av 1900-talet var TBC:n en folksjukdom, nu är den nästan utrotad. Fridegård var lungsjuk, Josef Kjellgren likaså. Hittade en EP-skiva med Göingeflickorna inne på Hallings i Valdemarsvik. Kanske är den deras första skiva överhuvudtaget. "Kära mor" var ju en stor hit, den blev vald till årets låt 1961. Systrarna kom från Boalt i Göingebygden. Fortfarande turnerar de i olika konstellationer. Jag hittade också en EP med Rockande Samen - Sven Gösta Jonsson. Hans mest kända låt är förstås "Vid foten av fjället". I original hette den "Red River Valley" och har spelats in av otaliga artister. Johnny & The Hurricanes gjorde en upprockad version som följdriktigt fick namnet "Red River Rock". I John Fords filmatisering av "Vredens druvor" förekommer den vid flera tillfällen, dock utan att vara ledmotiv i egentlig mening. Johnny & The Hurricanes skiva ägde jag för nästan 50 år sedan men den har kommit bort i tidens malström. På omslaget stod bandet utanför en VW-buss och låtsades spela. Fortfarande regnar det. Det är synd om arrangörerna ifall allt går åt skogen. Inte många vill trängas nere på hamnplan och bli blöta. Och ska de sura vedpinnarna flamma upp i vårnatten? Jag tror inte att vi kommer att delta i arrangemanget. Till middag åt vi helgskinka och potatis, i morgon blir det sill och potatis, gräddfil och gräslök därtill. Dan Waern var en begynnande medeldistansstjärna 1957. Det står om honom i "Sporten idag" som jag inhandlade hos Hallings. Att han kommer att bli något stort står helt klart enligt artikelförfattaren Sven Ekström . Sin träning bedriver DW så här: en kvarts jogging på gräs, sedan två varvs joggning och ett varvs "riktig" löpning på kolstybben under tempoväxling och i ett varierande antal repriser och slutligen ytterligare en kvart på gräset. Detta gav resultat. 1957 blev han förste svensk att springa en drömmil (en engelsk mil under fyra minuter). Vid EM 1958 blev det silver på 1500 meter och vid OS 1960 en fjärdeplacering. Lägg till tre världsrekord på 1000 meter så visst blev det något av denne sörmlänning som så småningom bosatte sig i Bollebygd. Idag är han ointresserad av idrott har han berättat, ser inte ens de stora tävlingarna på TV. Nu borde brasan vara tänd men ingenting syns. I Gusum startar fackeltåget klockan 23.00. Det är väl ändå lite sent. Då har man ju sovit flera timmar och kanske i drömmen funderat på varför vägen till Curaco måste gunga så. För det gör den.

30 april

Detta vykort skickades i juli 1969 till fru Ruth Johansson i Svärtinge. Avsändare var systern Ingrid:

Besta syster.
Jag kommer till stan om onsdag den 5. Kan jag träffa dig i parken klockan 10?
Hälsningar Ingrid.

Sjuk

Sjuk, förkyld, hostar. Snorar. Det rinner ur näsan. Feber. Kommer som i attacker. Svårt sänkt. Dimma. Trans. Ipren 400 mg. Fryser. Orkar inte skriva långa meningar, kan bara utstöta korta. I går vårsol, i natt regn. Dystert. Såg filmen "Örlogsmän" på TV. En av huvudrollerna spelas av Karl-Arne Holmsten. Han var duktig. Ingen kunde som han framställa en elegant officer. Ibland var han vid flyget, ibland i flottan, sällan i armén. Kanske någon gång men ingen film som jag minns just nu. I "Farlig vår" spelade han överliggare vid Uppsala universitet. Arne Mattsson regisserade. K A Holmsten är annars känd som detektiven John Hillman i Hillmanfilmerna. Farlig vår är en svensk svartvit film från 1949 står det i Wikipedia. Den utspelas i Uppsala, i studentmiljö. Tiden är runt Valborg. Gullan Svan, en flicka med något naggat rykte mördas en natt och en teckning från hennes rum blir stulen (också från Wikipedia). Åke Grönberg är med liksom Stig Olin, Birger Malmsten och Inga Landgré. Gullan Svans roll spelas av Haide Göransson. De flesta av skådespelarna verkar vara lite för gamla för sina roller. De ska föreställa vara mellan 20 och 25 men tycks snarare vara 10 år äldre. Men det gör ingenting. Jag vill gärna se en repris av "Farlig vår". Hur många Ipren går det att ta per dygn? Högst fyra tror jag. Fler behövs, det här känns inte bra. Jag är väldigt sjuk. Någon påstår att det är en vanlig enkel vårförkylning. Jag hävdar att det är något annat, något kroniskt. Grå dag. Regnet hänger under himlen. K A Holmsten spelade också detektiven Christer Wijk i två filmer, båda finns i min samling. Jag vet ju att förkylningen inte är kronisk, snart går den över. Om ett par dagar är den helt borta, det gäller att suga på karamellen. Nu duggar det ute. Men jag kan inte gå ut, jag är alldeles för sjuk. I morse tog jag en Ipren. För en stund sedan var jag på väg att ta en till men åtrade mig i sista stund. Två Ipren inom en så kort tidsrymd blir en för mycket. Bilden ovan visar Skottsila by belägen mellan Märsta och Knivsta. Den ligger avigt till. Inte många finner mödan värd att göra en avstickare ner till Skottsila. Vägen fortsätter ut på gamla Uppsalavägen. Förr kallades denna väg Riks 13 och gick till Haparanda. Det är en väldigt lång resa, speciellt när man är sjuk. Jag kan ändå tänka mig att göra den, med många raster förstås. Men man behöver inte åka långt. Läste på ett internetforum om rör som stack upp ur marken mellan Rosersberg och Märsta. Låter spännande. Vem har grävt ner dem och i vilket syfte? Ivar Lo gjorde långa resor i Europa på 1920-talet men fann så småningom att resandet var ett överskattat fenomen. Hembygden var det som gällde. Är böjd att hålla med. Han skrev också en stridsskrift som riktade sig mot idrotten. Ändå såg han gärna Tre Kronors matcher på TV - en motsatsernas man. Nu känns det i bröstet, jag hostar till ordentligt. Det vore kanske trevligt att följa den gamla riksvägen längs kusten ända upp till Haparanda. Just nu går det inte men senare. Jag måste bli frisk först.