Ett ögonblick för alla tider

En person från det förgångna, någon som jag kände igen. Vem var han? Såg honom först borta vid grönsakerna på Konsum (vad han nu gjorde där för i varukorgen låg bara en grillad kyckling, en förpackning potatissallad och en princesstårta från Europabagaren). Det kunde jag konstatera när jag stod bakom honom i kassakön. Han bar en svart skinnjacka med axelklaffar. Han frågade kvinnan som stod framför honom om prästosten som hon höll i handen var god. Hon svarade att den var det. "Stark?", undrade han. Hon skakade på huvudet och sa att den var mer mild än stark. Han sa då att han ville ha ostar så starka att tungan krullade sig. "Usch", sa hon och skrattade. Jag kände igen honom på något sätt, kanske var det från skolan eller någon annanstans. Han måste vara ett år yngre än jag. Det här var på 60-talet, det var länge sedan. Jag hade aldrig någonsin pratat med honom. Nu skulle han hem, äta grillad kyckling med potatissallad och därefter nagga på princesstårtan. Jag skulle förstås ha kunnat böja mig fram och ställa en enkel fråga. Istället la jag upp mina egna varor på bandet. Det finns människor som inte känner igen sin egen spegelbild, än mindre andras. Ansikten är för dem bara som dimma. Ta bort "som", de är dimma. För mig är det tvärtom. Jag minns människoansikten som jag såg för 30 år sedan, kanske till och med 40. Jag har en inbyggd kamera. Jag har också en inbyggd bandspelare. Den sa si, den sa så, allt blir registrerat. Det låter sjukt. Det kanske är en sjukdom? Jag är sjuk och inget botemedel finns. Vad ska jag göra? "85,50", sa kassörskan. "Ska du betala med kortet?". "Ja", svarade jag och tänkte på att det här ögonblicket skulle jag minnas i alla mina tider.

Blåsjön

"Motiv från Blåsjön" står det på detta vykort som jag köpte på loppmarknaden i Brottby, sista veckan som den höll öppet för säsongen. På hösten gör nämligen ägarinnan som flyttfåglarna - beger sig söderut. Blåsjön ligger annars i Jämtland och är känt för sin djupa snö och att själva sjön, bestående av två delar - stora och lilla Blåsjön - även den är djup; 144 meter sägs det vilket gör den till Sveriges tredje på listan. Till sådana djup vågar jag aldrig ta mig ner. Vykortet intresserade mig därför att jag trodde det var fotograferat av Elliord Matsson från Spillersboda, en av landets mest kända vykortsfotografer. Hans speciella signum var de molnrika himlarna och att han ofta försökte få med sin kära bil, en Citroênpadda, på bilderna. Det hade förstås varit svårt på denna som han ju inte heller har tagit. Vem som har gjort det får bli en gåta. På baksidan står dock stämplat "Extra prima fotografi" och det måste man hålla med om.

Hjältar

Jag läste i tidningen att Börje Salming fått sin tröja upphissad under taket i Air Canada Centre, Torontos hemmaarena. Nu hänger nr. 21 där för evigt som en hyllning till en av de "mesta" Torontospelarna i historien. Det är stort. I början av sommaren såg jag Börje Salming inne på Coop Forum i Täby. Han stod borta vid cyklarna och diskuterade något. Det är också stort - att jag såg honom alltså.

En gång på 70-talet öppnade jag dörren för Hasse Alfredsson på biografen Grand. Vi hade sett en dagsföreställning av "Den illustrerade mannen". Jag har också öppnat dörren för Cindy Peters i Näsbydal och stött ihop med Ivar Lo-Johansson utanför Stadsbiblioteket på Odengatan. Harry Schein stannade jag för i Mörby Centrum, faktiskt vid samma övergångsställe som jag vid ett annat tillfälle såg Stina Lundberg-Dabrowski passera över. Hon bar en bunt sparris under armen.

Jag älskar hösten i Vallentuna Centrum

Den är så fin. Den är rogivande och trevlig, en intensiv känsla av trivsel strömmar genom hela kroppen. Man känner sig aldrig ensam. Istället är det som om man var del i en större gemenskap där himlen är tak och asfalten är grunden som vi står på. Allt känns som en helhet. En gång skrev jag en dikt som jag kallade "Ett snabbköp i Vallentuna". Den var förstås inspirerad av Allen Ginsbergs "A supermarket in California". Det var Konsum jag tänkte på (heter numera COOP men det är ju samma). ICA tänker jag inte på så mycket. Min dikt är tyvärr söndertuggad av tidens tand. Jag kan inte minnas en enda rad men jag vet att det stod något om kålhuvuden i den. Kål hör hösten till. Det finns många sorter på marknaden. Savoykål har jag aldrig köpt. Det låter för elegant, den grönsaken hör inte hemma i min värld. Idag är det den 3 oktober. En del löv har börjat falla. Vissa sitter kvar längre och blir präktigt röda innan de singlar ner. Det är underbart att leva och speciellt i Vallentuna Centrum om hösten.

Det ovan skrivna låter ironiskt men är alltigenom ärligt menat.

Bloggandets tjusning

Någon skrev en kommentar (eller gjorde åtminstone en hänvisning till sin egen blogg) under ett av mina inlägg. Det var Giancarlo från Italien. Jag gick in på hans blogg och fick se en massa fina fotografier med, som jag antar, italienska motiv. Tjusigt! Sophie från La France hade kommenterat på Giancarlos blogg och när jag sedan klickade på hennes blogg, hamnade jag mitt i det franska köket. Fram rullade aptitretande recept ledsagade av läckra bilder. Eftersom hon även gjort en engelskspråkig version blev matglädjen lite lättare att förstå. Jag är så naiv och barnsligt uppsluppen att jag tycker allt sånt här är jätteroligt. Visst är det?

Brevlådorna följs åt genom livet

De är alltid två - den gula är för lätta, glada solskensmeddelanden medan den röda är en stoppsignal, VARNING!, nu är det allvar. Helst vill vi ha brev från den gula lådan men det kan vi inte alltid få. När de från den röda anländer, tror vi först att budskapet inte är sant. Tyvärr har vi oftast fel. Den grymma verkligheten har åter slagit till med kirurgisk precision. Kanske man kan göra det lätt för sig och helt enkelt förbjuda de röda lådorna? Då fick vi ju en lyckligare värld med lyckligare människor, ungefär som vi nu ska få med Alliansen. Men jag har ingen aning om den saken. Jag är ju bara en enkel budbärare i livets tragikomiska spel. En Postman.

Dessa brevlådor är norska och fotograferades i Trysil 2003. De svenska har dock samma funktion även om färgerna är olika.

Det prasslar i skogens alla buskar

Det prasslar i skogens
alla buskar, det är
en fågel som går omkring
på stora tunga fötter.

Det är en stor svart fågel som
vandrar runt i vegetationen
och pickar med sin långa näbb
efter mat i jordlagren.

Det är mörkt inne i skogen
det är åska på himlen, varmt
men snart regn när molnen
hotar att tippa över.

Det är en liten skog med
mycket tystnad i träden, barken
svart på träden som om det
redan regnat, en sommardag

där en stor svart fågel som knappt syns
smyger fram i växtligheten
pickande med sin långa grova näbb
bland träden vars bark redan sugit
upp regnet som snart ska komma.

1 oktober

Idag är det 1 oktober - höstmånad, revolution. Död åt det gröna, in med det röda. Så ska det i alla fall vara men i år är processen försenad. Längst i norr faller snön medan det i söder fortfarande är full sommar. Metereologerna kliar sina huvuden, någonting är fel. Hösten befinner sig just nu i södra Norrland och där borde den inte vara. Den borde vara nere på Stockholms breddgrad eller till och med ännu längre söderut. Väderleken har blivit upp-och- nervända världen. I dagens tidning står att klimatforskarna är oroliga för att Grekland om 50 år har förvandlats till öken. Det är skrämmande (men vad rör det oss som modern sa i en av Woody Allens filmer när den unge WA oroade sig för att universum utvidgades och därför blev släpad till psykiatern: "Vi bor ju i Brooklyn, universum har ingenting med oss att göra"). Och psykiatern sa: "Oroa dig inte, försök att njuta av livet istället". Det gör jag genom att titta på arkivbilder av hösten. Så här ser en av dem ut.