Sällskapsresan (sista biten)

01.30. Natten fylldes av rök, brandmännen kom stormande - "Feuer, heraus!"
Detta hände på Hotel Freizeit In i Göttingen, middle Deutschland. Ett av rummen brann friskt, eldslågor slog ut.
I evakueringsbyggnaden blev vi uppropade och räknade.
En kvinna började spela ett stycke av Bach på violin. Det var som vid Titanics undergång men då var melodin en annan.
En annan kvinna sa att i situationer som denna är vi skandinaver mycket lugnare än tyskarna, de springer bara runt.
Vet inte om det stämmer. Jag som trodde att tyskarna var väl strukturerade. Hon som sa det var själv tysk.
Vi fick mineralvatten så mycket vi ville. Jag som inte tycker om mineralvatten.
På morgonen simmade vi i den gigantiska trötthetens flod.
Frågan alla ställde sig var: vad kan ha förorsakat branden? Ingen visste men hotelldirektören sa att det skulle kosta 700 000 kr. att återställa rummet i ursprungsskick.
Det var någon som sa att han hade sagt det.
Mot Hannover. Redan efter en kvart stannar bussen. Ena sidorutan måste lagas med silvertejp. Chaufförerna hjälper varandra, de är kompisar.
Det snarkas friskt. Första kaffestoppet blir 08.15.
Lyckades Speer promenera jorden runt? Jag tror det, får kontrollera uppgiften hemma.
Hildesheimer, Börde; två okända namn.
Tidig söndagsmorgon i Tyskland. En ensam man går ut från ett WC. Hans bil står parkerad bredvid. Till höger en enorm slätt. Panoramavy.
Vindkraftverksvingarna tuggar sig sakta igenom den grå morgonluften.
Motorvägen löper fram som i en grön kanal.
Vi som färdas i denna buss känner inte varandra. Bara under den här resan är vi bekanta. Efter den är vi främlingar igen, de flesta kommer aldrig mer att träffas.
Vägen är mestadels trefilig. En kort tunnel ger några sekunders svärta. Solen kommer nu.
Det verkar som om de flesta av oss är nöjda med resan. Någon beklagade sig dock över sänglampan på hotellet i Bad Gastein, den var inte bra.
En stor slagghög syns långt borta.
Just när man ska somna till, börjar någon prassla med en plastpåse och man väcks till liv.
Hundratals solbelysta hjortar på ett stort fält, en overklig syn, som en teaterdekoration. Richard Wagner.
Lüneburgheden breder ut sig. Någon tre säten bakom oss säger att den är vacker. Det stämmer.
Puttgarden är nära, på TVn visas film.
"En stor virre är vad vi behöver", säger Kim Anderzon.
"Nu börjar rusningen hemma", säger Lottie Ejebrant.
"Helge I love you", står det på en bropelare. En lång rad med uttjänta lokomotiv. En järnväg som verkar ha gått tvärs över landsvägen men som nu är nerlagd. Den bara slutar.
Båt resan går bra förutom lite vattenturbulens. 12.00 stöter vi mot land och passerar sedan Danmark utan att sätta ner fötterna.
Upp genom Skåne.
Innan dess vägrar telefonen att slå över från 3 DK till svenska 3. Jag får stänga av och sätta på den igen innan signalerna hittar hem.
12.34, alltid roligt när siffrorna hamnar i rätt ordning.
Molnen är tunga över Skåne. Snart verkar de öppna sig. Det blåser. En mås hänger på vindarna.
Fåren står tätt tillsammans i en klunga med sina huvuden riktade mot söder.
Stor vattensamling på en åker.
Jag hinner inte se hur långt det är till Stockholm, bussen kör för fort.
Varför skriver jag egentligen detta? Mest är det för egen terapi.
Jag har ställt in kameran på svartvitt läge, bilderna blir ganska fina.
Det var många som gick av i Malmö, fler än som steg på av någon anledning.
Galleri Hultman i Åstorp.
Här ligger också gårdarna i slutna enheter på den väldiga slätten men de är inte fullt lika slutna som de i Danmark.
Jag tyckte om den tjeckiska landsbygden. Små samhällen som verkade sova. I ett av dem hade GE Money Bank ett kontor.
Stillsamt flyter en å från den ena sidan av bilden till den andra.
Jag försöker ladda ner Mozarts hornkonsert från SR:s poddradio, det är en inspelning från 1956. Nerladdningen avbryts efter en kort stund, nätfel.
Vi har inte sovit många timmar i natt, de flesta inga alls efter 01.30.
Slättlandet har övergått i skog.
Markaryd dyker upp från ingenstans. En stenmur markerar symboliskt att vi är inne i Småland.
En bil har fått stopp. Räddningstjänsten är där och hjälper till.
Strax innan Lagan kör vi över en mycket rostig järnväg. Spåren försvinner i fjärran.
Det är lätt att nicka till några sekunder. Vår ordinarie chaufför blir avlöst i Ljungby. Först tror vi att han ska kliva av bussen men han åker med till Stockholm. Det är bara så att han inte får köra längre, sådana är reglerna.
Vi har kommit till Sverige, det är ett ödsligt land. Men det är vårt land.
Jönköping, Linköping, Norrköping, Nyköping.
Härifrån är det 50 minuters körning.
Det börjar skymma.
Framme i Stockholm lyser ljusen. Vi ser den upplysta staden framför oss. Den har vi haft med oss hela tiden.
Och nu är resan slut.
Den lilla packåsnan får sätta sig ner på bänken och vila.