Kårsta

Idag var jag i Kårsta, gjorde ett snabbt besök och reste tillbaka med vändande tåg. Vet inte om det finns något mer att lägga till denna information. Kårsta är ju alltid Kårsta, som greve Moltke sa. Han hette förresten Helmuth von Moltke och var tysk generalstabschef. Nej, han var nog aldrig i Kårsta, däremot i Vaxholm. Där skrattade han rått. Det hade någonting med Vaxholms fästning att göra, den var inte riktigt bra. Den var som ett såll. Greve Moltke såg felet direkt och drog slutsatsen att fästningen var oduglig ur försvarssynpunkt. Frågan man kan ställa är varför denne generalstabschef överhuvudtaget befann sig i Vaxholm. Var han där som turistande privatperson eller hade han blivit speciellt inbjuden? Hade någon bett honom kommentera fästningens kvalitet? Undersökte han den sten för sten? Kanske fanns där trots allt positiva egenskaper som han inte såg eller inte ville se. Vi steg ur tåget, satte oss i en av väntkurarna och dukade fram kaffe med dopp. Förut fanns en affär i Kårsta, nu inte längre. Det fanns en i Ekskogen också och en i Frösunda, de är borta alla tre. Konkurrensen från stormarknaderna är för överväldigande. Ingen vill handla på hemmaplan fast man säger att man vill det. Man vill handla i vida världen, det är bättre. Efter en halvtimme gick tåget tillbaka. Innan det gick tog jag den här bilden och tänkte på greve Moltke. Han dök upp i skepnad av ett päronformat moln som upplöstes lika fort.

Chatta med Boork

Idag kunde man chatta med Leif Boork i Expressen. Jag tog chansen och skickade en fråga:

Thomas E: Hej Leif. Har du tid att läsa något skönlitterärt? Vad gillar du i så fall?
Leif Boork: I sommar har det varit dåligt. Vi håller ju på att flytta. Men jag håller på att läsa om Medeltiden i Sverige. Och Jan Mårtenssons deckare har jag läst. Jag gillar Peter Robinson också. Kan rekommendera honom. Och så måste jag ta itu med de svenska klassikerna. Och så Guillou och min favorit, Isaac Beshevis Singer. Ja, du märker. Men läs, läs, läs. det är underbart.

Så gick det till när jag chattade med Leif Boork. Trevlig och klok kille.

Kallt

Lägesposition: 06.20, onsdag morgon. Kallt. + 3 grader ute, 19,5 grader inne. Första skrapningen av bilrutan igår morse. Ännu har inte luftvärmepumpen satts igång. Kanske håller huset kylan ute någon vecka till. Om man nu kan tala om kyla. Inte riktig kyla, den kommer senare. Det är höst helt enkelt. Fina dagar. Läser Elsie Johanssons "Mosippan". Bra bok. Den handlar om hennes uppväxt på den uppländska vischan under 1940-talet. Jag antar i alla fall att den åtminstone har självbiografiska inslag. Hon är från Vendel. I somras köpte jag hennes första bok på en loppis i just de trakterna. I huset hade det förr varit skola, det kunde man nästan lista ut. Det skulle också ha kunnat vara ålderdomshem. Boken heter "Brorsan hade en vevgrammofon" och är signerad av henne själv. Hon gifte sig tidigt, arbetade som postkassörska och debuterade sent, vid 49 års ålder. En arbetskamrat från Gambia sa igår att han frös. Han längtade till det varma Afrika. Men han var ju alldeles för tunt klädd. Det går inte att komma i sommarkläder när det är höst. I "Mosippan" plockas det lingon, saltas gurkor, ett litet barn försvinner i skogen och ett annat barn blir till medan den blivande moderns make står på vakt uppe i norrland. Hur kunde det gå till? Hade den helige ande något med saken att göra? Knappast troligt fast någon form av ande var säkert där och spökade. Kärleksanden. Jag har inte läst mer än 1/3 av boken. Undrar hur det kommer att gå. I höstas stötte jag ihop med Elsie Johansson i dörren till Vallentuna Bibliotek. Det var "Bokens Dag" och hon var speciellt inbjuden. Stötte ihop stämmer inte riktigt. Jag gick förstås åt sidan och lämnade plats för Elsie. Hon var på väg in för att göra sitt framträdande. Jag gillar dessa evenemang. Man träffar folk, fikar och göra fina fynd bland utgallrade böcker. Arbetskamraten längtade som sagt hem till värmen. Men är det verkligen så kallt om man nu ser objektivt på saken? Nej, inte vid en jämförelse. Den absoluta nollpunkten ligger på -273,15 grader Celcius och då är det kallt. Fast så kallt kan det aldrig bli, det är en teoretisk nollpunkt. Kallast i världen var det den 21/7 1983 i Vostok, Antarktis; -89,2. Då fryser nog orden till is i munnen. Kallast i Sverige var det den 2/2 1966 i Vuoggatjolme då termometern sjönk till -52,6. Det är nästan löjligt att klaga när det är +3 grader. -27 har jag upplevt vid två tillfällen, en gång i slutet av 1970-talet och den andra gången vintern 84-85. Vår SAAB frös efter den sista knäppen och blev aldrig sig lik. Krigsvintrarna var annars kalla. I Göteborgs skärgård la sig isen något år ända ut till Vinga fyr. Man kunde gående ta sig dit. I min barndom minns jag hur vi gick på skaren från Tibble gård till Roslags-Näsby. Det var en härlig känsla. En annan härlig känsla är att ha 2/3 kvar av Elsie Johanssons bok. Nu följer en dikt från hennes första diktsamling. På dess försättsblad står "Hälsning från Elsie Johansson". Ursprungligen var förstås den hälsningen inte tänkt till mig men nu är den det. Vi har ju träffats förr.

Jag står och väntar på tåget
fast stationen är riven.
Bland banvallens frodiga målla
och malört
ligger bitar av rälsen och rostar ihop.

Semaforerna hänger
med förblindade ögon.
Lågt
spelar solen
genom godsmagasinet, där stinsens ungar lekte.
Nu dansar dammet nigvals
i hålen efter ekot.

Det börjar bli sent.

Den gamla klockan tickar
alltjämt
i gräset.
En liten ödla kilar från sliper till sliper.

Jag tänker inte gå hem.

Man har lovat mig en resa
till de saligas nejder.

Något annat

Egentligen skulle jag inte skriva det här, jag borde skriva något annat. Jag borde fortsätta på min novell "Till havs" som just nu står stilla. Den heter så därför att Jussi Björlings kända sång dyker upp lite här och var i handlingen. Jag har hunnit till sidan 21. Huvudpersonerna har ätit en enkel måltid bestående av kassler och klyftpotatis, nu ska de titta på TV. De befinner sig i en liten stad vid kusten. Det är tidig höst. Mer vill jag inte säga. Jag misstänker att den eventuella bärkraft som finns i novellen då kan gå förlorad. Man ska inte prata så mycket. Klockan är 7.20. Jag gick upp halv sju, släppte ut kattorna, gjorde i ordning te, bredde en smörgås och hämtade morgontidningen. Det stämmer inte, jag måste ha gått upp tidigare, kanske redan vid sex. Varför så tidigt, jag förstår det inte själv. Min förkylning börjar släppa, det är skönt. Fortfarande finns det dock slem som vill upp. Näsan är rinnig men inte så mycket som i förrgår, då var jag riktigt sjuk. Under min tre dagar långa sjukdom har jag roat mig med att sätta ihop mina blogginlägg till en ny bok som ska heta "Den ensamma människans blogg del II". Jag ska försöka knyta ihop säcken som man säger. Jag började där den förra slutade, det var i mars 2009 och målsättningen är att den nya ska sträcka sig fram till december 2009. Nu vet jag inte om det blir så. Jag är redan på sidan 140 och det är tre månader kvar. Problemet är att boken inte får bli för tjock. Max 170 sidor tycker jag är lagom. Jag har börjat skriva för långa inlägg, tidigare var de kortare. Det är som om jag vill uppfylla jorden med ord. Vem kan göra det? Jussi Björling var en mäktig sångare. Han föddes 1911 och dog 1960. Enligt barnmorskan kom han till världen den 5 februari men det blev något fel i papperen, därför angavs den 2 februari som födelsedag. Röstmässigt var han tenor. De internationella framgångarna blev stora. Han var eftertraktad på världens operascener. Huvudpersonerna i min novell tillhör arbetarklassen. En av dem jobbar på en verkstad där man tillverkar plåtskåp, den andre är pensionär men har varit bilmekaniker. Han kanske inte har varit det yrkesmässigt men han kan bilar. Felet med mina inlägg är att jag hoppar från ämne till ämne. Det blir för ostrukturerat. Vädret idag är blåsigt. Man vill inte vara ute på sjön. Det vill man i och för sig aldrig men just idag ännu mindre. Jag vet inte hur det går med min novell. Det kanske går åt skogen. Tio sidor till vill jag ska skriva. Då borde jag ha kommit fram till slutet, till någon slags upplösning. Hur ska det gå för plåtskåpstillverkaren och bilmekanikern? Nu går det bara trögt. De sitter och pratar i köket. De pratar inte så mycket heller, de tänker mest. Inre monolog kallas det visst. Man får se hur det blir. Novellens höjdpunkt är när de växlar kanal på TVn, från ettan till tvåan. Det är ungefär som i Andy Warhols film "Sleep" när huvudpersonen vänder sig om på andra sidan efter några timmars sömn. Men roligare kan man ju ha det. Ett förslag är att lyssna på "Till havs" med Jussi Björling. Första versen går så här:

Nu blåser havets friska vind ifrån sydväst
och smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!
Till havs, till havs, till storms, du djärva jakt,
Till havs, till storms, var man på vakt,
Till havs!

Fast så roligt vet jag inte om det är heller. Hela tiden söker man något annat, något mer stimulerande, en livets ingrediens X. Eller som i mitt fall XXXL. Stora storlekar ger mer pondus, det är så sant som det är sagt. Och nu är det... Men det har jag skrivit tidigare. Ursäkta. Det måste vara blåstens fel.